Rubriken på en DN-krönika om sport lyder idag: "Utan fara har boxning ingen status". Krönikören Johan Esk skriver om sporter där faran ger sporten status, som boxning, störtlopp och Formel 1.
Om man skulle göra dem riskfria skulle intresset för sporten försvinna. Det gäller för lindansare, svärdslukare och många andra cirkusartister också.
Den fysiska faran liknar de begär jag har skrivit om tidigare, även om man kanske inte skulle kalla det för ett "begär" att vilja gå upp i en boxningsring. Eller kanske den kick det ger att utsätta sig för faran, åtminstone för vissa, är det som får dem att vilja leva.
"Risk" och "fara" är två delvis parallella begrepp. För att kunna lära sig något i skolan behöver man utsätta sig för "risken" att ha fel, och väldigt många intressanta kulturella uttryck bygger just på ett intellektuellt risktagande på olika sätt.
Jag uppfattar det som att det finns en "rationell" (och "vetenskaplig") strävan att ta bort främst den fysiska faran, på samma sätt som det finns en rationell strävan att bekämpa rökning eller sex.
Esk skriver: "Man kan öka säkerheten men aldrig göra de här sporterna fria från fara. Blir de helt ofarliga blir de ointressanta."
Intresset ligger i faran, i risken, i osäkerheten.
En gång i Köpenhamn för många år sen såg jag en ung tjej i en kjol, broderad med texten "Confusion is sexy". Jag har funderat mycket på det där, hur stor betydelse själva osäkerheten har för spänningen som byggs upp. Och så skillnaden mellan en ung kvinna som säger det, eller om en Formel 1-arrangör hade sagt samma sak i sin PowerPoint-presentation.
Inte direkt en kommentar pa inlagget, men jag tror verkligen inte pa att "utan fara har boxning ingen status". Varfor skulle det vara sa? Det finns ju massor av sporter dar utovarna tar mycket sma fysiska risker, och som anda har status.
Posted by: Johannes | 18 juni 2013 at 13:07