Infontology

Felet med den akademiska aggregatorn

Liksom Google har Scholar har Microsoft sin egen akademiska sökmotor.

I den jobbar jag på University of Oxford och har 47 publikationer tillsammans med 103 medförfattare från 1987 till 2007.

Vad ska jag säga -- bilden och namnet är det enda som är rätt i sammanhanget. Men hur kan jag hävda att jag inte ligger bakom uppgifterna? Vad säger jag om någon tar uppgifter därifrån och publicerar om mig i annat sammanhang?

Visst skulle jag kunna kontakta Microsoft och begära rättning, men varför skulle det ligga på mig att göra det, utan ersättning? Och vad gör jag om uppgifterna klonas därifrån till 10 000 automatgenererade sidor med olika ägare och kontaktpersoner?

Ska jag bara helt enkelt vara tacksam för att jag är såpass ointressant att ingen sätter ihop de där sidorna, ens på maskinell väg? Eller vara sur för att jag inte är så intressant att någon bevakar alla mina fan-pages och korrigerar minsta felaktighet… :-)

/Simon

Begäret och dess uttryck, del 3

Jag tror att det sexuella begäret är något av det mest missförstådda som finns, och kanske att det bör vara så, för att vi ska kunna bygga intressanta kulturella uttryck på sex, och spel med sex.

Att fundera över sexuellt begär är som att gräva sig ner genom lager efter lager av kultur, där man för varje lager kastas in i en tid där de sexuella relationerna plötsligt är helt motsatta den föregående eller efterkommande tiden.

Det är ju inte heller bara tidsepoken som spelar in, framförallt i nutidens splittrade kultur, utan många olika uttryck finns samtidigt, och motsäger varann hela tiden.

Vi har hamnat långt långt ifrån att en människa rationellt och nyktert kan gå fram till en annan och säga "Knulla lite?". Så har det aldrig varit, och så kommer det säkert aldrig att bli, just för att sexualiteten är denna stora arena för kulturbygge.

I veckan aktualiserades den infontologiska frågeställningen om verklighet kontra fantasi av DN-artikeln"Verkligheten inte tillräckligt upphetsande", om framför allt män som blir impotenta i verkliga situationer för att de tittat för mycket på porr.

Jag ställer mig lite undrande till argumentationen i artikeln, eftersom den inte riktigt tar hänsyn till vad de intervjuade personerna faktiskt säger, utan kör vidare med den tes som artikelförfattaren verkar ha bestämt sig för. Artikeln bemöts bland annat på SVT Debatt av en grupp "queera sexologer" som tvärtom vill försvara den grupp som njuter av porr. Deras debattinlägg är lika fel ute, men i kommentarerna tycker jag att man kan läsa en hel del intressant.

Det finns så mycket kulturellt samspel som bestämmer upphetsning. Frustration är kanske ett viktigt inslag. Sex används ofta som "belöning" i ett spel om partners, på gott och på ont.

Men sen tror jag också att det finns ett medfött inslag i det sexuella begäret, och även om begäret kanske inte ursprungligen behöver ha varit starkare hos mannen, tror jag att han har fått stå för det, eftersom det är så mycket mer synligt hos mannen än hos kvinnan.

Det finns intressanta studier av manlig och kvinnlig sexualitet, som jag länkade till för ett par år sen, men inte riktigt vågade diskutera då. Originalartikeln säger så här:

The men, on average, responded genitally in what Chivers terms “category specific” ways. Males who identified themselves as straight swelled while gazing at heterosexual or lesbian sex and while watching the masturbating and exercising women. They were mostly unmoved when the screen displayed only men. Gay males were aroused in the opposite categorical pattern. Any expectation that the animal sex would speak to something primitive within the men seemed to be mistaken; neither straights nor gays were stirred by the bonobos. And for the male participants, the subjective ratings on the keypad matched the readings of the plethysmograph. The men’s minds and genitals were in agreement.

All was different with the women. No matter what their self-proclaimed sexual orientation, they showed, on the whole, strong and swift genital arousal when the screen offered men with men, women with women and women with men. They responded objectively much more to the exercising woman than to the strolling man, and their blood flow rose quickly — and markedly, though to a lesser degree than during all the human scenes except the footage of the ambling, strapping man — as they watched the apes. And with the women, especially the straight women, mind and genitals seemed scarcely to belong to the same person. The readings from the plethysmograph and the keypad weren’t in much accord. During shots of lesbian coupling, heterosexual women reported less excitement than their vaginas indicated; watching gay men, they reported a great deal less; and viewing heterosexual intercourse, they reported much more. Among the lesbian volunteers, the two readings converged when women appeared on the screen. But when the films featured only men, the lesbians reported less engagement than the plethysmograph recorded. Whether straight or gay, the women claimed almost no arousal whatsoever while staring at the bonobos.

Den här frikopplingen för kvinnor i vad de rapporterar och vad deras kroppsliga upphetsning signalerar är väldigt spännande. Det finns några förklaringsmodeller i artikeln, men genom det traditionella förtryckandet av kvinnlig sexualitet kan det ju ha utvecklats en kultur av att inte öppet deklarera sitt sexuella intresse, utan kanske visa det på annat sätt.

Just möjligheten till en kulturell "distinktion" tycker jag är intressant här -- att hitta områden där man bygger kulturella spel, som i förlängningen byggs ihop till personliga myter.

Att ha sin kroppsuppfattning, sin kropps beteende, sin kropps drivkrafter och det man säger om sin kropp "alignade" ger inte utrymme för kulturella uttryck, men om ett av dessa faktorer avviker kan det bli början på ett "spel". Kulturen (och språket) börjar där en sådan här symmetri bryts.

Ja, det är ju planerat fler inlägg i serien, så låt oss hålla här.

Tidigare inlägg om begär och uttryck: 1, 2. /Simon

När främlingen lämnar platsen, och kommer tillbaka som en avbild

Det här var ett av de mest fantasieggande konstprojekt jag sett på sistone.

Konstnären Heather Dewey-Hagborg tar DNA från objekt som lämnats på olika platser, på tuggummi, hår och fimpar, och visualiserar sen människan med hjälp av den information som DNA ger.

Idag ger DNA-analysen sådant som kön, etnicitet och ögonfärg. Det blir som ett vagt signalement, men det går ju utmärkt att konstruera en "fantombild" ändå -- man tar de värden man har och fyller i resten med standardvärden. Som en "persona" i design-processen.

Det ena jag tycker är fascinerande är att man kan leka nutidsarkeolog på det här sättet.

Det andra har att göra med vad som händer när tekniken blir bättre. Det skulle vara fascinerande att följa personer på det här sättet över tiden, och göra konstruktioner som (förmodligen) snabbt blir mer och mer lika den person man hittar DNA från. Genom att studera hur snabbt likheten ökar kan man kanske få en uppfattning om när man uppnår "igenkänning".

Via Brian K. /Simon

En listig fälla

Ett spelföretag, Greenheart Games, ville se om man kunde få dess kunder att förstå hur det kändes för företaget när kunderna bara laddade ner olagliga gratiskopior av spelet.

Spelet, Game Dev Tycoon, gick ut på att spelaren skulle skapa ett virtuellt företag och lansera olika spel, och försöka tjäna pengar på det. När Greenheart var klara med sitt spel och la upp det skapade de också en piratversion, som funkade som det verkliga spelet, fast med en viktig skillnad: piratkopieringen förstörde alltid marknaden för det virtuella företag som spelaren skapade.

I spelet kom det upp en dialogruta, precis som vilket annat meddelande som helst i spelet, typ "Försäljningsrapport -- det verkar som att vi inte tjänar pengar på det nya spelet, trots att många spelar det. Om spelarna inte slutar ladda ner olagligt kommer vi att göra konkurs."

Det intressanta var att spelarna som laddat ner spelet olagligt i stället för att köpa det inte reagerade. I stället skrev de inlägg på forum och bad andra spelare om hjälp med hur de skulle gå vidare.

En riktig narrspegel.

Tack för tipset till Kristoffer Åberg! /Simon