Begäret och dess uttryck, del 3

Jag tror att det sexuella begäret är något av det mest missförstådda som finns, och kanske att det bör vara så, för att vi ska kunna bygga intressanta kulturella uttryck på sex, och spel med sex.

Att fundera över sexuellt begär är som att gräva sig ner genom lager efter lager av kultur, där man för varje lager kastas in i en tid där de sexuella relationerna plötsligt är helt motsatta den föregående eller efterkommande tiden.

Det är ju inte heller bara tidsepoken som spelar in, framförallt i nutidens splittrade kultur, utan många olika uttryck finns samtidigt, och motsäger varann hela tiden.

Vi har hamnat långt långt ifrån att en människa rationellt och nyktert kan gå fram till en annan och säga "Knulla lite?". Så har det aldrig varit, och så kommer det säkert aldrig att bli, just för att sexualiteten är denna stora arena för kulturbygge.

I veckan aktualiserades den infontologiska frågeställningen om verklighet kontra fantasi av DN-artikeln"Verkligheten inte tillräckligt upphetsande", om framför allt män som blir impotenta i verkliga situationer för att de tittat för mycket på porr.

Jag ställer mig lite undrande till argumentationen i artikeln, eftersom den inte riktigt tar hänsyn till vad de intervjuade personerna faktiskt säger, utan kör vidare med den tes som artikelförfattaren verkar ha bestämt sig för. Artikeln bemöts bland annat på SVT Debatt av en grupp "queera sexologer" som tvärtom vill försvara den grupp som njuter av porr. Deras debattinlägg är lika fel ute, men i kommentarerna tycker jag att man kan läsa en hel del intressant.

Det finns så mycket kulturellt samspel som bestämmer upphetsning. Frustration är kanske ett viktigt inslag. Sex används ofta som "belöning" i ett spel om partners, på gott och på ont.

Men sen tror jag också att det finns ett medfött inslag i det sexuella begäret, och även om begäret kanske inte ursprungligen behöver ha varit starkare hos mannen, tror jag att han har fått stå för det, eftersom det är så mycket mer synligt hos mannen än hos kvinnan.

Det finns intressanta studier av manlig och kvinnlig sexualitet, som jag länkade till för ett par år sen, men inte riktigt vågade diskutera då. Originalartikeln säger så här:

The men, on average, responded genitally in what Chivers terms “category specific” ways. Males who identified themselves as straight swelled while gazing at heterosexual or lesbian sex and while watching the masturbating and exercising women. They were mostly unmoved when the screen displayed only men. Gay males were aroused in the opposite categorical pattern. Any expectation that the animal sex would speak to something primitive within the men seemed to be mistaken; neither straights nor gays were stirred by the bonobos. And for the male participants, the subjective ratings on the keypad matched the readings of the plethysmograph. The men’s minds and genitals were in agreement.

All was different with the women. No matter what their self-proclaimed sexual orientation, they showed, on the whole, strong and swift genital arousal when the screen offered men with men, women with women and women with men. They responded objectively much more to the exercising woman than to the strolling man, and their blood flow rose quickly — and markedly, though to a lesser degree than during all the human scenes except the footage of the ambling, strapping man — as they watched the apes. And with the women, especially the straight women, mind and genitals seemed scarcely to belong to the same person. The readings from the plethysmograph and the keypad weren’t in much accord. During shots of lesbian coupling, heterosexual women reported less excitement than their vaginas indicated; watching gay men, they reported a great deal less; and viewing heterosexual intercourse, they reported much more. Among the lesbian volunteers, the two readings converged when women appeared on the screen. But when the films featured only men, the lesbians reported less engagement than the plethysmograph recorded. Whether straight or gay, the women claimed almost no arousal whatsoever while staring at the bonobos.

Den här frikopplingen för kvinnor i vad de rapporterar och vad deras kroppsliga upphetsning signalerar är väldigt spännande. Det finns några förklaringsmodeller i artikeln, men genom det traditionella förtryckandet av kvinnlig sexualitet kan det ju ha utvecklats en kultur av att inte öppet deklarera sitt sexuella intresse, utan kanske visa det på annat sätt.

Just möjligheten till en kulturell "distinktion" tycker jag är intressant här -- att hitta områden där man bygger kulturella spel, som i förlängningen byggs ihop till personliga myter.

Att ha sin kroppsuppfattning, sin kropps beteende, sin kropps drivkrafter och det man säger om sin kropp "alignade" ger inte utrymme för kulturella uttryck, men om ett av dessa faktorer avviker kan det bli början på ett "spel". Kulturen (och språket) börjar där en sådan här symmetri bryts.

Ja, det är ju planerat fler inlägg i serien, så låt oss hålla här.

Tidigare inlägg om begär och uttryck: 1, 2. /Simon

Comments

[Avadeaux]

Innan man går för djupt på innebörden av diskrepansen i kvinnors rapportering och den fysiska mätningen tycker jag dock att man bör överväga ifall den fysiska mätningen kanske helt enkelt fungerar bättre för män än kvinnor. Det behöver inte vara så att kvinnor "egentligen" blir sexuellt upphetsade för att de reagerar fysiskt på det sätt man har mätt.

[Simon]

Absolut, men man behöver heller inte a priori vända sig mot ett resultat för att det inte visar vad man trodde, eller vad man ville att det skulle visa.

(Därmed inte sagt att det är din utgångspunkt, även om din kommentar kan tolkas så.)

Jag tror att det finns många som tror att män och kvinnor är exakt lika i alla avseenden. I det fall att det *inte* är så tycker jag det är viktigt att på något sätt kunna mäta det.

[Avadeaux]

Nej man ska förstås inte misstro resultat för att de visar något annat än man trodde, men jag vet inte om jag trodde något särskilt här. Om det är så, som jag får intryck av i citatet, att de fysiska och subjektiva mätningarna stämmer perfekt för männen, och helt saknar korrelation för kvinnorna, så dyker Ockhams rakkniv upp i huvudet på mig som argument för att den bästa förklaringen är att den fysiska mätmetoden för kvinnorna inte mätte det man avsåg att mäta.

[Simon]

Jag inbillar ju mig då att det är din (omedvetna?) bild om överensstämmelsen mellan det fysiska och subjektiva som spelar in här.

Om du hade haft motsatt förväntan tror jag att du hade låtit rakkniven skära åt motsatt håll.

[Per]

Det intressanta i det citerade resultatet (om vi nu tar det för givet för resonemangets skull) är att det verkar som om det kulturella "trycket" på/mot kvinnor är större bland de testade personerna och att de medvetet verkar identifiera sig med vad de kulturellt sett förväntas tänka och tycka, kanske just p g a detta starkare tryck.

Mot den bakgrunden blir inläggets sista stycke extra intressant:
"Att ha sin kroppsuppfattning, sin kropps beteende, sin kropps drivkrafter och det man säger om sin kropp "alignade" ger inte utrymme för kulturella uttryck, men om ett av dessa faktorer avviker kan det bli början på ett "spel". Kulturen (och språket) börjar där en sådan här symmetri bryts."

Diskrepans mellan vad man säger och vad man kroppsligen upplevelser framstår här nästan som själva ursprunget till kultur i normativ mening. Och då är kvinnor som fungerar som försökspersonerna i fråga antingen i högre grad offer för den aktuella normativa kulturen än männen eller också är de på något sätt upphov till den, eller kanske både och. I vilket fall som helst verkar det som om kvinnor på det medvetna kulturella/normativa planet förväntas förkroppsliga normativiteten i fråga, även om de kroppsligen inte "lyder" den.
Feminister skulle kunna göra mycket av det här, om det verkligen stämmer (och har kanske gjort det?).