Min pappa var konstnär. Han dog när jag var 16 år, så jag hann aldrig förstå (eller uppskatta) hans konst på ett vuxet sätt när han levde.
Han ägnade sig åt att utforska någon sorts nivå av verkligheten som man kanske kan kalla surrealistisk, fast inte lika realistisk som Dalí till exempel.
För min pappa, som hette Jan Winter, var tecknandet ett evigt sökande efter det stora i det lilla, en holistisk världsbild, om man vill.
Hade han levt längre tror jag han hade blivit extremt inspirerad av makarna Eames' film Powers of Ten och mycket av de tecknade serier som kom ur den franska och italienska traditionen (Mœbius, Druillet, Schuiten och Peeters, Manara). Fraktaler tror jag han skulle ha fascinerats av, och samtidigt föraktat för deras opersonliga "mekanik".
Så här skrev han själv om sin konst:
Inte vet jag hur bilden som jag vill göra, ser ut. Inte vet jag när den kom in i mig. Kanske det är en barndomsupplevelse av evigheten. Kanske bara en barnslig idé om hur konst skall se ut, präglad av någon jag mött och sedan glömt.
Men jag vet att sökandet efter bilden utvecklat sig till en besatthet. I mitt sökande gör jag filosofiska teorier om vad jag vill hitta. Mest blir det relativt naiva efterkonstruktioner som föds när jag betraktar en bild jag redan gjort. Som tur är glömmer jag mina teorier när jag börjar med nästa bild, som i sin tur ger upphov till nya spekulationer om vad jag vill, som jag glömmer till nästa bild…
Ändå finns det en enhet i mina bilder. Så pass mycket att en mera ytlig betraktare skulle säga att jag upprepar mig själv. Om jag tittar på saker jag samlar (snäckor, fossiler, stubbar, fjädrar...) känner jag igen. Någonstans där, men ändå...
Jag tillhör de människor som också styrs av röster. Ord från osynliga väsen utanför mig själv. ”När din första tanke slår dig i bakhuvudet...” Där har vi det?
Jag sitter i ett rum. En solstråle går in i mig och plötsligt är min hud, min kropp, utvidgad till hela det fyrkantiga rummet och en röst åker rutschkana nedför solstrålen. ”Du är Rummet, Jag är Tiden.” Där har vi det?
Antagligen har jag blivit mycket inspirerad av Jan vad gäller Infontology. Hela tanken på "fantasi och förverkligande" är väldigt knuten till hans letande efter det som finns precis under ytan på det vi vanligen ser och pratar om. Övertygelsen att det finns något innan, inte nödvändigtvis tidsmässigt eller rumsligt innan, utan mer något som vi skulle kunna se om vi bara gick lite åt sidan och såg från ett annat håll.
(Nej, jag menar inte att det skulle finnas någon övernaturlig verklighet. Min ståndpunkt ang det tycker jag mig ha gjort klar här.)
I november ordnade jag och min bror Harald en utställning med Jans verk på Galleri Zimmerdahl 20th Century Design i Lund, och nu hänger hans verk på biblioteket i Nybro. Finissage för den utställningen är på lördag förmiddag, för den som har vägarna förbi.
Det har varit extremt spännande att ta fram Jans verk i arbetet med utställningen. Jans konst uppskattas verkligen inte av alla (och jag har själv väldigt svårt för en hel del av den), men för den som vill se och veta mer har vi skapat en Facebooksida och det finns några bilder i ett galleri här, och så finns det en sammanfattande Wikipedia-sida. Vi tryckte upp en katalog också, och den som vill köpa ett exemplar av den kan höra av sig.
/Simon
Fantatiska teckningar!
Posted by: Erik Starck | 13 februari 2013 at 08:21
Tack Erik! Roligt att höra.
Posted by: Simon | 13 februari 2013 at 10:30