[Nedan återges, i något reviderad och förkortad form, det inledningsföredrag jag höll för "alla" Karlstads universitets anställda på deras personaldag den 30 november i år.]
Ofta när man tar del av diskussioner om samhällsförändringar där teknik spelar en central roll, får man en känsla av att Framtiden är det viktigaste som finns. Det talas om Framtidens krav: på utbildningar, på arbetsplatser, på oss. Det talas om hur vi måste anpassa oss. Nu! Till vad Framtiden kommer att kräva av oss. Och inte nog med det: Framtiden kommer närmare och närmare, ja, den är redan här! Hinner ni med? Missa inte tåget!
Man kan bli ordentligt stressad för mindre, särskilt när man så påtagligt har att göra med framtiden varje dag som ni, som jobbar med utbildning. Då gäller det att sansa sig lite. Har ni tänkt på, att ni bokstavligen ser framtiden i ögonen varje dag? Inte den där mystiska, lätt hotfulla, krävande Framtiden, utan den faktiska, verkliga, oundvikliga, redan närvarande framtiden. Studenterna.
Se dem eftertänksamt i ögonen nästa gång ni möter dem. Och tänk, verkligen känn: Sara, Malin, Volkan, Peter. Där är de -- den verkliga, ofrånkomliga framtid som ni är med om att forma, lära, påverka (och, ej att förglömma, lära av). Och så länge vi lever är vi, här i salen, också framtiden.
Så långt skulle det nästan kunna bli lite sentimentalt nu, rena pekoralen. Men jag menar det här väldigt allvarligt och bokstavligt. Och om tiden räckte till skulle jag kunna presentera en ingående argumentation för varför detta är en så central insikt. Men egentligen behövs det inte. Vi är människor här. Vi förstår det här intuitivt.
Så låt oss se lite på vad detta faktum innebär i relation till den tekniska utvecklingen på kunskapsområdet. Där dyker det upp en fråga som man ofta inte tänker tillräckligt intensivt på: Var finns kunskapen? Typiskt för människan, särskilt i det samhällstillstånd vi kallar civilisation, allra mest i den moderna civilisationen, är att oerhört mycket kunskap ackumuleras externt, i bibliotek. Och sedan en kort tid tillbaka: "på Internet". Men Internet är inget bibliotek i vanlig mening. [Apropå bibliotek med faktiska böcker, se denna serie inlägg: 1, 2, 3, 4, 5.]
Med den digitala teknikens hjälp har vår externaliserade kunskap börjat "känna sig själv", kan man säga. När historikern George Dyson för några år sedan besökte Google undrade han varför de scannade in miljoner böcker. Inte var det för att folk (människor) ska läsa dem, utan de ska läsas av en AI, en artificiell intelligens. Förra året klådde IBM:s superdator Watson sina mänskliga motståndare i frågesporten Jeopardy. Och på nätet genomsöker och aggregerar program nyhetstrender och delar på dessa grunder ut dåligt betalda tillfälliga uppdrag. En automatiserad nyhets"redaktion" alltså. Så nog är Internet något mycket mer än ett bibliotek.
Nicklas Lundblad skriver på ett ställe, apropå hur det har blivit självklart att vi söker kunskap på nätet: ""När vi sedan hittat det vi söker sammanställer vi det, ordnar och beskriver det för andra. Vi gör det i sociala nätverk och vi gör det tillsammans"... "tekniken möjliggör en närmast otrolig arbetsfördelningseffekt". På grundskole- och gymnasienivå, där jag gjort en del undersökningar angående detta, finns det de som hävdar att nu behöver eleverna inte lära sig så många fakta längre. De kan ägna sig åt att "reflektera". Men verklig reflektion förutsätter ett ämne, ett material, alltså fakta, vilka man själv besitter. Ändå drivs sådan retorik inte sällan så långt, att det känns som om elever och studenter snart inte behöver lära sig något själva, särskilt inte fakta. Och om det redan nu finns algoritmer som är så intelligenta, att de kan leverera även ganska ingående och invecklade svar på vad studenter och även yrkesverksamma skulle kunna fråga om? Tänk vad mycket man skulle kunna slippa lära sig!
Jag kommer att tänka på ett citat från den amerikanske filosofen Daniel C. Dennett: "A scholar is a library's way of making another library". Smaka på det: människan är till för biblioteken. Och böckerna är sedan till för Googles AI. Men vi själva då?
Nu vill jag understryka att jag inte är intresserad av att kritisera maskinintelligens eller digitaliserad, extern kunskapsproduktion och -reproduktion. Sådant kommer vi att få se och använda mer och mer av. Det är en radikal och extrem omvärldsförändring som pågår. Och detta är så klart en ingrediens i den där krävande Framtiden som jag inledde med. Den där som kommer och går så j-a fort, alltså... Och den tekniska utvecklingen är snabb, sjukt snabb som mina ungdomar där hemma skulle kunna säga. Men betyder det att vi ska "anpassa oss" till maskinerna?
Är det det vi vill förmedla till Sara, Malin, Volkan och Peter? "Var nu snälla och bidra till att öka den externa kunskapsproduktionen så att den maskindrivna ekonomin kan få nytta av er!" Det vore ju att sätta vagnen framför hästen (om man nu inte tycker att maskinerna ska ta över samhällsutvecklingen). Ändå finns det en stark sådan tendens.
Men maskiner är inte nyfikna.
Maskiner drivs inte av fantasier, av ambition.
Maskiner kan inte sträva efter ett bättre samhälle.
Maskiner kan lära sig saker, vissa saker mycket bättre än vi.
Men de kan aldrig bli visa.
De kan aldrig utöva ett kritiskt omdöme, allra minst mot sig själva.
Så låt oss sluta anpassa oss till dem, deras modeller, deras funktionalitet. Det finns faktiskt en reell risk att vi gör det, mer och mer.
Maskiner kan heller aldrig råda bot på fragmenteringen av kunskap i dagens samhälle. Denna fragmentering är ett resultat av en närmast automatisk, kunskapssociologisk process. Ju högre upp i utbildningshierarkin desto mera specialiserat och finförgrenat blir det och ju högre specialist, desto högre status. Så har det i alla fall varit hittills. Men verkligheten är ju inte uppdelad i enlighet med ämnes- och fakultetsgränser. Och då är det ju egentligen lite tokigt, att det råder en omvänd proportionalitet mellan status och verklighetsanknytning. Till yttermera visso är det just den specialiserade, fragmenterade kunskapen som maskiner allt oftare kan bli bra på, bättre än vi i vissa avseenden.
Men det finns hopp även här: Vi själva är faktiskt inte mera fragmenterade än vi tror att vi är, än vi har lärt oss att vara, att bli behandlade som. Vi kan vara, bli, "hela människor". Vi kan också se andra som just det, även när de måste kunna något speciellt. Och vi kan använda våra (specialiserade) kunskaper i det syftet. Därför är den mänskliga ramen kring kunskapen, den mänskliga förankringen av kunskapen, så väsentlig i all utbildning.
Så när man som utbildningsanordnare tänker på framtiden -- tänk då på att det är den mänskliga attraktiviteten, den mänskligt förstådda och till andra människor vidareförda kunskapen som är det enda verkliga värdet i det man håller på med. Det är Peter, det är Malin som behöver förstå det här, som behöver själva kunna ta sig an de kommande utmaningarna -- deras, vår, verkliga framtid. Det kan inte Google hjälpa dem med.
/Per
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.