Det kom som en vanlig tweet genom Stefan Pålsson, informationen att PISA-mätningarna från 2015 förutom läsning, matte och NO ska innehålla ett moment av kollaborativ problemlösning. Så långt ett intressant och modernt tillägg till en hårt standardiserad och rätt stelbent mätapparat.
Men beskrivningen av momentet, som det uttrycktes av den isländske representanten i PISA-kommittén, var en riktig chock:
"I alle årene har der været tre områder - læsning, matematik og naturfag. Nu kommer et fjerde felt, collaborative problem solving. Vi ved endnu ikke, præcis hvordan det skal foregå, men det bliver formentlig noget med robotteknologi - en form for kunstig intelligens, som eleven skal interagere med", forklarer medlem af Pisas bestyrelse Júlíus K. Bjornsson.
Jag var övertygad om att det var ett skämt, men inte alls.
Det visar sig att det är själva bedömningen av den kollaborativa problemlösningen som är den största stötestenen. Ett dokument från en OECD-konferens i april berättar lite mer om hur det är tänkt:
An early decision was made to measure the individual contribution to a group’s success in problem solving, rather than the group’s ability to solve problems. The current working definition of collaborative problem-solving defines it as the capacity of an individual to effectively engage in a process whereby two or more agents attempt to solve a problem by sharing the understanding and effort required to come to a solution. The concrete implementation still raises a number of questions, for instance on how the social aspect of collaboration is integrated with the individual problem solving competence in the scoring of collaborative problem solving. Moreover, if students were grouped in teams, the grouping procedure might introduce all sorts of biases in international comparisons (dispositions towards collaboration may depend on prior knowledge of teammates, on social differences, etc.), and the ICT infrastructure requirements might be too heavy for many schools; the PISA board of countries is therefore currently considering the feasibility of student to student collaboration or whether the assessment should assess students collaborating with a computer generated partner(s), with the questions of validity that this raises. Concrete instrument development has yet to start and will certainly prove challenging as well.
Alltså: för att göra gruppindelningen rättvis, och inte göra bedömningen av momentet för tung för skolorna överväger man att låta eleven göra själva samarbetstestet tillsammans med en dator och inte tillsammans med en människa! En fantastiskt bisarr utveckling, i mitt tycke, om det inte är just "kollaborativ problemlösning i samarbete med dator" som man vill testa.
Jag hoppas att PISA-styrelsen tänker om innan de går vidare på den vägen.
/Simon
Comments