Infontology

Vad man förväntas veta (i fem minuter)

Vad krävs för att man ska kunna twittra så här, med referens till veckans tragiska skolskjutning i Newtown, CT:

#irony RT @MMFlint: If only the first victim, Adam Lanza's mother, had been a gun owner, she could have stopped this before it started.

Antingen vet twittraren att modern var en hängiven vapensamlare eller så vet han det inte. Tweeten är skriven som om han inte vet, men det visade sig att han visste. Det gör att tweeten helt ändrar betydelse.

Från att vara en bisarrt naiv förhoppning (från en twittrare som inte känner till moderns mani) blir tweeten en syrlig ironisk kommentar i ett avancerat kunskapsspel med snabba repliker och en hållbarhet på ett par minuter, högst ett par timmar.

Jag min åsna dundrade rakt in i en tolkning av ironi av första graden (twittraren vet inte om moderns vapenintresse), och det var jag i och för sig inte ensam om.

Det här är ett exempel på hur superkänslig den aktuella diskussionen är för kunskapsnivåer. Och så fort man missar en nivå av inbäddad ironi (eller allvar) så tappar man ansiktet på en arena som kan innehålla rätt många personer, som dessutom ofta utgör de man försöker upprätthålla sitt "sociala kapital" inför.

Kanske har det här sättet att tänka betydelse för hur vi bygger upp gemensam kunskap, i skola och samhälle.

Låt mig ge ett exempel till, på något som jag tror är en försvarsmekanism inför detta att riskera att tappa ansiktet, ett litet Twitter-utbyte från början av december mellan mig och @piratkatt:

Påminn mig. Hur förvandlades feminister från en obskyr, utestängd samling kvinnor till ett dominerande illuminatiskt moderskepp?

— Henry Ros (@piratkatt) december 3, 2012

@piratkatt En skildring finns i sista styckena av denna debattartikel som egentligen handlar om ngt helt annat dn.se/debatt/fallet-… @perfal

— Infontology (@infontology) december 3, 2012

@infontology mein gott. de skrev så, på riktigt? och någon med mer än två års utbildning tog det på allvar?

— Henry Ros (@piratkatt) december 3, 2012

@piratkatt Har du nån referens som beskriver det bättre? ;-)

— Infontology (@infontology) december 3, 2012

@infontology inget beskriver Det bättre. det där avslutet är både Det och Detet i sig självt. :O

— Henry Ros (@piratkatt) december 3, 2012

Här ägnar sig den andra twittraren åt något som jag tror spelar roll för exemplet ovan också: uttalanden utan commitment -- att tala på ett sätt så att man alltid kan smita undan till en annan nivå av ironi.

Jan Gradvall skrev 1993 en epokgörande artikel om den "ironiska generationen" i Nöjesguiden, och han pratar om den här:

Jag citerar från min egen gamla artikel i Nöjesguiden: "Just kännedom om sammanhanget är något mycket viktigt för 'Den ironiska generationen', vilket är Toby Youngs namn för Generation X. Alla detaljer är viktiga. Kanske är det till och med så att det är detaljerna som är viktiga. Ett typiskt kännetecken för generationen är att vi är besatta av trivia: oviktiga fakta om allt som har med populärkultur att göra. Eller snarare, 'oviktiga' fakta."

Jag hade glömt den här passagen om oviktiga fakta, men det är ju centralt också för det här resonemanget. Denna uppsättning "oviktiga fakta" är ju just det som behövs för att kunna bygga referenserna som bygger upp den här sortens ironi-potential. Och de är också viktiga för att stänga ute den som inte har samma underförstådda referenser.

Det här pratet utan commitment, byggt på fakta, fast på oviktiga sådana, är det som jag tolkar som grunden för det som Johannes Anyuru kallar "babbel" i sin debattartikel. Det är en kultur där man flabbar och slänger ur sig vad som helst, och om nån säger "vad menar du" så duckar man eller säger att det bara var ett skämt. Så tolkar jag tweetsen från @piratkatt.

Trenden att hänvisa till vad som helst som ett "konstprojekt" är djupt rotad i ett sätt att prata där "allvar" är ett ord man aldrig skulle ta i sin mun.

Jag antydde ovan att det här har betydelse för gemensam bildning och kunskap. Det är inget jag idag kan visa tydligt, men jag är övertygad om att vi underskattar just den gemensamma bakgrundskunskapens betydelse för att kunna bygga ny kunskap. Det finns en del intressanta teorier om kunskap som använder begreppet "resonans", typ att den nya kunskapen måste vara i samklang med vår tidigare kunskap.

Idag betonar vi kollektivt kunskapsskapande minst lika mycket som individuellt, och om resonansbegreppet ska kunna fungera behöver det i kollektivet finnas en gemensam kunskap som utgör basen för resonansen. Alla i gruppen måste vara "med på noterna" så att säga. Samtidigt lever vi i en kultur där det enda som är gemensamt för en bred grupp människor är några få annonskampanjer. Jag kan på många sätt förstå hur det har blivit så att klickar av människor blivit helt som besatta av triviala populärkulturella fakta.

/Simon

Vishet i en fragmenterad tid -- en praktisk nödvändighet (för oss)

[Nedan återges, i något reviderad och förkortad form, det inledningsföredrag jag höll för "alla" Karlstads universitets anställda på deras personaldag den 30 november i år.]

Ofta när man tar del av diskussioner om samhällsförändringar där teknik spelar en central roll, får man en känsla av att Framtiden är det viktigaste som finns. Det talas om Framtidens krav: på utbildningar, på arbetsplatser, på oss. Det talas om hur vi måste anpassa oss. Nu! Till vad Framtiden kommer att kräva av oss. Och inte nog med det: Framtiden kommer närmare och närmare, ja, den är redan här! Hinner ni med? Missa inte tåget!

Man kan bli ordentligt stressad för mindre, särskilt när man så påtagligt har att göra med framtiden varje dag som ni, som jobbar med utbildning. Då gäller det att sansa sig lite. Har ni tänkt på, att ni bokstavligen ser framtiden i ögonen varje dag? Inte den där mystiska, lätt hotfulla, krävande Framtiden, utan den faktiska, verkliga, oundvikliga, redan närvarande framtiden. Studenterna.

Se dem eftertänksamt i ögonen nästa gång ni möter dem. Och tänk, verkligen känn: Sara, Malin, Volkan, Peter. Där är de -- den verkliga, ofrånkomliga framtid som ni är med om att forma, lära, påverka (och, ej att förglömma, lära av). Och så länge vi lever är vi, här i salen, också framtiden.

Så långt skulle det nästan kunna bli lite sentimentalt nu, rena pekoralen. Men jag menar det här väldigt allvarligt och bokstavligt. Och om tiden räckte till skulle jag kunna presentera en ingående argumentation för varför detta är en så central insikt. Men egentligen behövs det inte. Vi är människor här. Vi förstår det här intuitivt.

Så låt oss se lite på vad detta faktum innebär i relation till den tekniska utvecklingen på kunskapsområdet. Där dyker det upp en fråga som man ofta inte tänker tillräckligt intensivt på: Var finns kunskapen? Typiskt för människan, särskilt i det samhällstillstånd vi kallar civilisation, allra mest i den moderna civilisationen, är att oerhört mycket kunskap ackumuleras externt, i bibliotek. Och sedan en kort tid tillbaka: "på Internet". Men Internet är inget bibliotek i vanlig mening. [Apropå bibliotek med faktiska böcker, se denna serie inlägg: 1, 2, 3, 4, 5.]

Med den digitala teknikens hjälp har vår externaliserade kunskap börjat "känna sig själv", kan man säga. När historikern George Dyson för några år sedan besökte Google undrade han varför de scannade in miljoner böcker. Inte var det för att folk (människor) ska läsa dem, utan de ska läsas av en AI, en artificiell intelligens. Förra året klådde IBM:s superdator Watson sina mänskliga motståndare i frågesporten Jeopardy. Och på nätet genomsöker och aggregerar program nyhetstrender och delar på dessa grunder ut dåligt betalda tillfälliga uppdrag. En automatiserad nyhets"redaktion" alltså. Så nog är Internet något mycket mer än ett bibliotek.

Nicklas Lundblad skriver på ett ställe, apropå hur det har blivit självklart att vi söker kunskap på nätet: ""När vi sedan hittat det vi söker sammanställer vi det, ordnar och beskriver det för andra. Vi gör det i sociala nätverk och vi gör det tillsammans"... "tekniken möjliggör en närmast otrolig arbetsfördelningseffekt". På grundskole- och gymnasienivå, där jag gjort en del undersökningar angående detta, finns det de som hävdar att nu behöver eleverna inte lära sig så många fakta längre. De kan ägna sig åt att "reflektera". Men verklig reflektion förutsätter ett ämne, ett material, alltså fakta, vilka man själv besitter. Ändå drivs sådan retorik inte sällan så långt, att det känns som om elever och studenter snart inte behöver lära sig något själva, särskilt inte fakta. Och om det redan nu finns algoritmer som är så intelligenta, att de kan leverera även ganska ingående och invecklade svar på vad studenter och även yrkesverksamma skulle kunna fråga om? Tänk vad mycket man skulle kunna slippa lära sig!

Jag kommer att tänka på ett citat från den amerikanske filosofen Daniel C. Dennett: "A scholar is a library's way of making another library". Smaka på det: människan är till för biblioteken. Och böckerna är sedan till för Googles AI. Men vi själva då?

Nu vill jag understryka att jag inte är intresserad av att kritisera maskinintelligens eller digitaliserad, extern kunskapsproduktion och -reproduktion. Sådant kommer vi att få se och använda mer och mer av. Det är en radikal och extrem omvärldsförändring som pågår. Och detta är så klart en ingrediens i den där krävande Framtiden som jag inledde med. Den där som kommer och går så j-a fort, alltså... Och den tekniska utvecklingen är snabb, sjukt snabb som mina ungdomar där hemma skulle kunna säga. Men betyder det att vi ska "anpassa oss" till maskinerna?

Är det det vi vill förmedla till Sara, Malin, Volkan och Peter? "Var nu snälla och bidra till att öka den externa kunskapsproduktionen så att den maskindrivna ekonomin kan få nytta av er!" Det vore ju att sätta vagnen framför hästen (om man nu inte tycker att maskinerna ska ta över samhällsutvecklingen). Ändå finns det en stark sådan tendens.

Men maskiner är inte nyfikna.
Maskiner drivs inte av fantasier, av ambition.
Maskiner kan inte sträva efter ett bättre samhälle.
Maskiner kan lära sig saker, vissa saker mycket bättre än vi.
Men de kan aldrig bli visa.
De kan aldrig utöva ett kritiskt omdöme, allra minst mot sig själva.
Så låt oss sluta anpassa oss till dem, deras modeller, deras funktionalitet. Det finns faktiskt en reell risk att vi gör det, mer och mer.

Maskiner kan heller aldrig råda bot på fragmenteringen av kunskap i dagens samhälle. Denna fragmentering är ett resultat av en närmast automatisk, kunskapssociologisk process. Ju högre upp i utbildningshierarkin desto mera specialiserat och finförgrenat blir det och ju högre specialist, desto högre status. Så har det i alla fall varit hittills. Men verkligheten är ju inte uppdelad i enlighet med ämnes- och fakultetsgränser. Och då är det ju egentligen lite tokigt, att det råder en omvänd proportionalitet mellan status och verklighetsanknytning. Till yttermera visso är det just den specialiserade, fragmenterade kunskapen som maskiner allt oftare kan bli bra på, bättre än vi i vissa avseenden.

Men det finns hopp även här: Vi själva är faktiskt inte mera fragmenterade än vi tror att vi är, än vi har lärt oss att vara, att bli behandlade som. Vi kan vara, bli, "hela människor". Vi kan också se andra som just det, även när de måste kunna något speciellt. Och vi kan använda våra (specialiserade) kunskaper i det syftet. Därför är den mänskliga ramen kring kunskapen, den mänskliga förankringen av kunskapen, så väsentlig i all utbildning.

Så när man som utbildningsanordnare tänker på framtiden -- tänk då på att det är den mänskliga attraktiviteten, den mänskligt förstådda och till andra människor vidareförda kunskapen som är det enda verkliga värdet i det man håller på med. Det är Peter, det är Malin som behöver förstå det här, som behöver själva kunna ta sig an de kommande utmaningarna -- deras, vår, verkliga framtid. Det kan inte Google hjälpa dem med.

/Per

Hänt i framtiden 1/2012

Dags för en kort sammanfattning av saker som ligger i luften.

Moral och självkörande bilar

Det dök upp en artikel i New Yorker om hur självkörande bilar måste koda en del intressanta etiska dilemman. Säg att bilen är på väg att köra på en skolbuss, eller en barnvagn -- ska bilen väja och därmed riskera passagerarnas säkerhet, eller sätta passagerarna främst i alla situationer?

Det är kanske ganska tryggt att vi människor är lite oberäkneliga i såna situationer -- ibland väjer vi, ibland inte. I många fall kan vi säga "jag gjorde så gott jag kunde". Detsamma gäller inte riktigt för datorn som styr en självkörande bil. Jag tror att den kommer att avkrävas en helt annan nivå av redovisning av hur den är kodad. Det positiva kanske blir att vi faktiskt tvingas redovisa vad vi tycker är verkligt viktigt.

Här är en reflektion från Technology review och en påpassligt släppt nyhet från en trafikforskare i Tyskland (som fick en rewrite i Ny Teknik).

Rysk trafik och övervakningskultur

Dagens andra trafiknyhet gäller Ryssland och den extrema kulturen där, som har lett till att de enda bevis som gäller inför domstolar och försäkringsbolag är inspelningar från kameror, så kallade "dash cams" som man fäster i vindrutan och som spelar in allt, alltid. Här är en intressant artikel som ger lite bakgrund till den obehagliga och oberäkneliga trafikkulturen.

"Drone mum"

Helicopter parent är engelskans motsvarighet till det vi kallar curlingförälder. Uttrycket fick förnyad relevans härom dagen när en glad förälder skrev om sin nykonstruerade kvadrokopter som han kan ha för att följa sin son till skolbussen.

Länk via ständigt intressanta New aesthetic. Och "drone mum" är Håvards fina formulering. "Drönar-mamma" låter lite som en oxymoron.

Folk börjar offentliggöra sin DNA

Det är värt att notera att folk nu utan problem delar med sig av sin DNA-kartläggning. Jag tror inte att DNA-analys går att hålla hemlig -- det är ju bara att norpa ett hårstrå eller ett halvätet äpple och skicka in för analys, om man har pengarna och motivet.

Tidigare nummer i serien: 1/2011 och 2/2011.

/Simon

PISA 2015 och robotarna

Det kom som en vanlig tweet genom Stefan Pålsson, informationen att PISA-mätningarna från 2015 förutom läsning, matte och NO ska innehålla ett moment av kollaborativ problemlösning. Så långt ett intressant och modernt tillägg till en hårt standardiserad och rätt stelbent mätapparat.

Men beskrivningen av momentet, som det uttrycktes av den isländske representanten i PISA-kommittén, var en riktig chock:

"I alle årene har der været tre områder - læsning, matematik og naturfag. Nu kommer et fjerde felt, collaborative problem solving. Vi ved endnu ikke, præcis hvordan det skal foregå, men det bliver formentlig noget med robotteknologi - en form for kunstig intelligens, som eleven skal interagere med", forklarer medlem af Pisas bestyrelse Júlíus K. Bjornsson.

Jag var övertygad om att det var ett skämt, men inte alls.

Det visar sig att det är själva bedömningen av den kollaborativa problemlösningen som är den största stötestenen. Ett dokument från en OECD-konferens i april berättar lite mer om hur det är tänkt:

An early decision was made to measure the individual contribution to a group’s success in problem solving, rather than the group’s ability to solve problems. The current working definition of collaborative problem-solving defines it as the capacity of an individual to effectively engage in a process whereby two or more agents attempt to solve a problem by sharing the understanding and effort required to come to a solution. The concrete implementation still raises a number of questions, for instance on how the social aspect of collaboration is integrated with the individual problem solving competence in the scoring of collaborative problem solving. Moreover, if students were grouped in teams, the grouping procedure might introduce all sorts of biases in international comparisons (dispositions towards collaboration may depend on prior knowledge of teammates, on social differences, etc.), and the ICT infrastructure requirements might be too heavy for many schools; the PISA board of countries is therefore currently considering the feasibility of student to student collaboration or whether the assessment should assess students collaborating with a computer generated partner(s), with the questions of validity that this raises. Concrete instrument development has yet to start and will certainly prove challenging as well.

Alltså: för att göra gruppindelningen rättvis, och inte göra bedömningen av momentet för tung för skolorna överväger man att låta eleven göra själva samarbetstestet tillsammans med en dator och inte tillsammans med en människa! En fantastiskt bisarr utveckling, i mitt tycke, om det inte är just "kollaborativ problemlösning i samarbete med dator" som man vill testa.

Jag hoppas att PISA-styrelsen tänker om innan de går vidare på den vägen.

/Simon

Automatiserad diagnos

Företaget Scanadu i Kiseldalen har tagit fram en intressant produkt som verkligen sticker ut hakan när det gäller mobil e-hälsa. Medan Ulf Lindberg pratar i mitt samtal om det personliga mötet mellan läkare och patient, och hur olika en viss sjukdom kan uppfattas av olika patienter vill Scanadu ställa diagnos helt automatiskt vad gäller ett antal vanliga sjukdomar.

Ny Teknik har en bra översikt över Scanadus teknik, och den verkar delvis ha skräddarsytts för att passa en tävling om hur man ger diagnoshjälpmedel till de stora massorna för att undvika den flaskhals som tillgången till sjukvårdspersonal utgör.

Scout är lite större än en kortlek och mäter sex olika värden på några sekunder – puls, temperatur, elektrisk hjärtaktivitet, pulsvariation, syresättning samt pulsvågshastighet för tryckvågen i blodet.

Värdena skickas trådlöst via bluetooth till en mobil där de analyseras av en app – bland annat kan blodtrycket beräknas ur informationen.

Apparaten kompletteras av två enkla engångstester som ska lanseras samtidigt – Scanaflo och Scanflu.

På en testyta placeras några droppar urin respektive saliv. Ytan och en id-kod fotograferas sedan med appen som ger besked om olika indikatorer – Scanaflu om förekomst av streptokocker, influensa, adeno- och rsv-virus, och Scanaflo om havandeskapskomplikationer som njursvikt och diabetes.

Det blir intressant att följa både tävlingen och företaget. Tävlingen har namnet Qualcomm Tricorder X Prize, och Star treks tricorder verkar vara målet för priset. Alltid intressant när man tar en sci-fi-vision och fyller den med "verklighet" på det här sättet.

Här är en artikel till om Scanadu, och ett löfte från Om Malik att genast köpa produkten så snart den certifieras av FDA, en process som lär ta längre och längre tid, nuförtiden. Upp till tio år säger ryktet, vilket verkar ganska orimligt, dels givet den snabba teknikutvecklingen, och dels på grund av de dåliga villkor det skapar för företagen i branschen. Kraven på medicinsk-teknisk utrustning och programvara kommer nog att bli ämne för debatt ganska snart.

/Simon

Dags att tänka bredare och djupare om "kultur"!

[Den 29 november hade jag äran och nöjet att inleda Region/Kultur Skånes Kulturparlament med Rantafej med ett "inspirationsföredrag". Här följer en skriftlig version av detta:]

Den digitala världen är så pass ny att det fortfarande är lätt att bli lite fixerad vid den i sig, som teknik och som Internet (så som man möter det via sin webbläsare). Men detta är ett övergående stadium. Det vi nu måste börja tänka på är vad som är viktigt när allt det här digitala är lika självklart som elförsörjningen, det vill säga ingenting vi pratar om i sig.

Därför tänker jag inte prata så mycket om ”det digitala”, men desto mer om kultur. Vi behöver en ny inställning till vad kultur är och vad kultur gör. Kultur är alltid en fråga om värden. Om mening. Om syften. Om detta finns ingen enighet, men låt oss bortse från det just nu och fokusera på vad mänsklig kultur är, på ett väldigt grundläggande plan.

Vad är ”kultur”? Konst, litteratur, teater, film? Ja.... Eller: Nej. Dessa är kulturella uttryck. Håller man fast vid en sådan snäv definition av ”kultur” gör man sig skyldig till en sorts förvrängning, nästan en lögn, ty det som kultur verkligen är blir då delvis osynligt. Själva separationen av det som -- institutionellt och kulturpolitiskt -- definieras som kultur från andra delar av samhället (ekonomi, teknik, kommunikationer), denna separation är den faktiska, om än kluvna kulturen i sin helhet. Vi lever i själva verket i dag fortfarande i en förvirrat kluven kultur. Dess främsta särdrag är att den kallar vissa inslag i kulturen för ”kultur”, medan andra inslag kallas.... ”tillväxt”, till exempel, eller ”teknik”, fastän de också är kultur, på riktigt.

Ett samtal med doktorn om kunskap och internet

Det här är egentligen det andra samtalet i en serie intervjufilmer om olika personers förhållande till människors kunskap och Internet/datorer.

Vad behöver vi kunna och göra idag, när så mycket kan automatiseras? Hur känns det när maskiner tar över en del av det som vi människor är vana att göra?

Filmerna innehåller sådant som är värt att reflektera över i och med dagens snabbt föränderliga tekniklandskap, men också sånt som är tänkt att man ska kunna gå tillbaka till, som ett minne av hur man kunder tänka och resonera 2012.

I den här filmen möter vi Ulf Lindberg i Växjö, en läkare som jag spelat mycket orkester och kammarmusik med.

Lämna gärna kommentarer om filmen, och vilka frågor ni skulle vilja att vi tog upp i kommande filmade samtal.

/Simon

Ja, vad är "nyttan"?

Från olika perspektiv får man olika svar på de frågor som ställs. Sven Jeppsson från Anticimex intervjuas i SR Plånboken om råttor, och får frågan om vilken "nytta" de gör. Han ger ett rätt befriande svar:

Det där är väl en -- he he -- filosofisk fråga. He he. Vad gör vi för nytta? Vi människor. Visst man kan väl säga att i avloppsledningarna så kanske det är så att dom håller till viss del rent så att det inte blir stopp i den utsträckningen. Men, alla vi finns ju till för att vi kan finnas till så att säga. Så att det är en jättesvår fråga att svara på.

Anticimex

Ja, jag håller helt med honom, ur det perspektivet. Ska vi ställa frågan om nytta måste vi ha någon sorts "värde" att relatera det till. Jag är inte nöjd med det "värde" som religionerna tillhandahåller, men tycker ändå det är okej att människan satt sig på en position "över" de andra djurarterna. Ja, den ståndpunkten räcker väl egentligen för att det ska bli en form av blind "tro", för något stöd för ståndpunkten finner jag inte i naturvetenskapen.

/Simon