Infontology

Bugg eller börsrobot, eller både och?

Det är lite oklart vad som hände igår när en väldigt stor köporder lades på Stockholmsbörsen, men det ger lite inblick i den digitala infrastrukturen.

Det intressanta var att ordern var just 4 294 967 290 eftersom det ligger väldigt nära 4 294 967 296 som är 2³². Det uppmärksammades bland annat av Jesper Larsson på Twitter, och då blev det troligt att det inte var en börsrobot som löpt amok, utan snarare en bugg i överföringen mellan olika system.

Om man inte har både positiva och negativa tal i datorsystemet är det vanligt att -1 representerar det största talet som finns. Det blir som att tal-linjen "går runt", och det funkar eftersom man i datorsystemet har bestämt vilket det största talet som representeras kan vara. Har man 32 binära bitar blir 4 294 967 290 samma sak som 2³²-6, som alltså lika gärna kan skrivas -6 i det systemet. (Att representera siffror så kallas "unsigned" eller "uint" (unsigned integer))

Den rysligt stora köpordern, på ca 130 gånger Sveriges BNP var kanske bara en kvantitet -6 som konverterades fel i något system. Ett par kommentarer till SVD-artikeln ger ytterligare inblick:

"simpim" skriver

Jag tror personligen på en omvandling från signed integer till unsigned integer. OMX införde nyligen en ny feature med vad de kallar True change of order (om jag kommer ihåg terminologin rätt), som innebar att man faktiskt kunde ändra en existerande order; innan dess kunde man bara göra vissa specifika förändringar, typ "Dra bort 5 från min volym". Så jag skulle tro att någon skickat in en modifiering av existerande order som såg OK ut i protokoll-valideringen, men när modifieringen gjordes längre in i systemet räknades en volym på -6 fram (dvs mer volym togs bort från en order än vad som fanns i marknaden), och när den volymen sen kom in i en del av systemet som vet att det är volymer det handlar om så tolkades siffran som en unsigned -> resultatet blev 2^32-6. Lätt hänt när man ändrar i existerande system!

och fortsätter med

Det interna OMX-systemet är skrivet i C så uint <-> int är definitivt något som kan gå fel där :-)

Varje sådant här unsigned integer-fält (och ingen vet hur många det finns) gör antagandet om världen att det som fältet representerar måste vara ett positivt värde (och att det inte får vara större än 2³²). Just en "kvantitet" kommer ju aldrig att bli mindre än 0, men det är helt nödvändigt att hålla koll på alla antaganden om världen som datorprogram gör.

Kanske kommer det en dag att finnas uttryckt hur man ska se på världen från den digitala infrastrukturens håll, typ "Om programmet ska kunna representera antalet päron i universum måste 64-bitars-tal användas." Systemutvecklaren (eller modelleraren i alla fall) behöver känna till mer och mer om hur världen är beskaffad.

Tack också till Victor Galaz för tips om artikeln!

/Simon

Att skapa sin personliga myt, del 3

Här har du något att göra "en regnig eftermiddag (eller en solig eftermiddag om dina barn är gothare)" skriver Cory på BoingBoing. Det är ett fint hänsynstagande till en annan kultur. Antagligen skämtsamt menat, men visar ändå på den sortens kulturella anpassning vi hela tiden gör till vår omgivning.

Att vara "gothare" skulle jag vilja säga är ett ovanligt tydligt exempel på en del av en människas personliga myt. Det är inte bara en myt man bär inom sig, utan man manifesterar den ofta öppet, med kläder, musiksmak och kulturella ideal.

Medan den som har Tintin eller Star wars som en del av sin personliga myt bär på flera olika myter, fyller en gothare en större del av myten med innehåll från en enda kulturriktning.

Våra myter formar och visar våra ideal, men används också som en verktygslåda för att lösa konflikter, och en förklaringsmodell som gör det oväntade mindre oväntat. De skapar ett sammanhang som går att väcka till liv och referera till (som jag skrev om i del 2).

Tomas Axelson skriver i bokkapitlet "Rörliga bilder, självreflektion och moralisk mening" (abstract) om intressanta fall där unga människor skapat den här sortens sammanhang, som de sen använder praktiskt. Han tar ett exempel ur Lejonkungen, en rätt komplicerad historia, men där lejoninnan Nala i ett sammanhang "uppmuntrar Simba att bejaka den han innerst inne är", och sjunger en sång om "I see the King inside". (Spotify-länk)

Axelson berättar om ett ungt par där flickan, som sett filmen Lejonkungen många gånger, använder sången och berättelsen när hennes pojkvän ställs inför situationer där han inte vågar gå vidare. "The King inside" blir hennes sätt att referera till berättelsen för att han ska få mod.

Det är en fin berättelse, och just det sammanhanget, att ta steget och våga något som man kanske inte gjort förut är något i vår kultur (och säkert många andra) som just gynnas av den här sortens berättelser om goda exempel.

Efter att ha lyssnat på sången på Spotify slås jag också över vilken tur det var att flickan hört sången på engelska, där raden lyder:

Why won't he be the king I know he is / The king I see inside?

På svenska blir det snarast en fråga om arv och plikt!

Han vill inte bli kung / och ändå är han född till det.

Axelsons kapitel innehåller flera exempel och resonemang vad gäller värdet av myt-innehållet, som detta:

Film tillhandahåller symboliskt material som inte bara griper in i existerande föreställningar om det typiska för det egna jaget utan aktualiserar också möjliga komponenter om den man önskar vara, som ideal i den egna självbilden.

Jag hade gärna sett en ännu mer systematisk genomgång av olika områden i den personliga utvecklingen där film (och andra gestaltningsformer) kan spela en viktig roll, för jag tror att konkretionen och exemplen ger en viktig insikt i våra liv i en medialiserad kultur, men också ett viktigt verktyg för att kunna sätta oss in i hur föregående generationers kultur fungerade, där den här funktionen fylldes av sagor, religion och muntligt traderade berättelser.

Följande citat handlar om Sagan om ringen, men det känns som om liknande världar målades upp genom utvandrares brev hem till Sverige runt förra sekelskiftet:

Flera unga publikröster har i enkäter också givit uttryck för sin längtan att kunna kliva in och bosätta sig i denna värld, så fylld av vänskap, äventyr och uppgifter att genomföra, så skild från det många uppfattar som det moderna samhällets oöverblickbara meningslöshet och ständiga jakt på status och materiella ägodelar.

Var tid har sina myter, och vår tid kanske fler än de flesta andra tider. Det här är slutet på den här omgången om personliga myter, men det är ett ämne jag gärna återkommer till. Tips på intressant läsning mottages tacksamt. Tack till Tomas Axelson för inspiration och referenser.

Del 1 och del 2 i serien.

/Simon

Text är text och inget annat

"Det finns stora skillnader inom många skolor i hur lärarna förbereder elever inför att läsa en text. Elever på samma skola kan möta helt olika kvalitet på läsundervisningen." Så är läget enligt Skolinspektionen. Rapporten är i sin helhet ett svidande underbetyg för läsundervisningen i svenska i åk 7-9. Bland annat handlar det -- förutom de nämnda o(jäm)likheterna -- om att elever sällan har något inflytande på vad de läser och om att de inte får eller har möjlighet att använda internet/sociala medier, alltså att fokuserat relatera till texter av en typ som de hela tiden annars använder, producerar och konfronteras med. Men det allvarligaste anser jag är detta, ur rapportens sammanfattning:

Vid 27 av de 40 granskade skolorna bedömer Skolinspektionen att lärarna inte i tillräcklig stor utsträckning ger eleverna möjligheter att på olika sätt bearbeta de texter som används i läsundervisningen. Observationer visar bland annat att lärarna inte i tillräcklig hög grad ger eleverna en förförståelse av texterna som bearbetas exempelvis genom att ge texten ett sammanhang genom olika gestaltningsformer som film, bild och drama eller genom att låta eleverna reflektera i olika grupperingar och jämföra det de läst i andra sammanhang.

För mig framstår det som vettigt att poängtera betydelsen av sammanhang och det låter bra att "reflektera i olika grupperingar", men jag blir lite fundersam över att man preciserar "förförståelse" i termer av "film, bild". Bakom detta kan nog bara ligga att ungdomars medievärld i mycket högre grad består av bild och ljud än av text på papper; text på skärm är inte riktigt samma sak, särskilt inte som man där nästan enbart läser kortare texter. Jag förstår egentligen inte heller, rent sakligt, varför man i rapporten betonar internet/sociala (digitala) medier så mycket. Jag förstår det rent pedagogiskt på ett plan, som en stimulans, men kopplingen till den rena läsförmågan, läsförståelsen och läsupplevelsen är oklar.

Hur fungerar olika medier rent subjektivt? Om man ser en film får man en stark visuell och auditiv input. Man behöver inte ägna någon energi åt att måla upp scenerierna, personerna och händelserna för sig; de serveras direkt inför ögon och öron. Det som krävs för upplevelsen är framför allt inlevelse, empati. Stillbilder är ett mera reducerat medium men prackar sig också på en visuellt mer eller mindre kraftfullt. Musik och tal (i radio t ex) är också på samma sätt mycket omedelbara medier. Om man jämför detta med ren text, utan bilder, utan musik, så blir det snabbt uppenbart att text är ett oerhört abstrakt medium som ställer enorma krav på fantasin, dvs på ens förmåga att av egen kraft, för sig själv i sitt "inre rum" gestalta det som texten säger -- eller rättare sagt: det man uppfattar av vad texten säger och kan säga. Jag hör inte till dem som anser att en given text kan tolkas lite hur som helst, beroende på läsaren. Många tolkningar kan en given text inte bära, men fantasiutrymmet är ändå enormt stort, jämfört med film t ex. Men: det är helt beroende av den individuella förmågan. Man har ingen annan "extern" hjälp när det gäller att ta till sig en text på ett meningsfullt sätt än själva tecknen, de skrivna orden, fraserna. Det finns inte heller någon principiell skillnad -- vad gäller fantasiförmågekravet -- mellan sakprosa, filosofiska argument, romaner eller poesi. De olika genrerna kräver olika former av fantasi men de kräver just fantasi. Text är med andra ord, helt enkelt, ett oerhört fritt medium -- för den som behärskar det. Bild, film, musik är alla mycket mera omedelbart uppmärksamhetsväckande och liksom "bindande"; de tränger också direkt in i det undermedvetna på ett ibland omtumlande sätt. Och det ska de göra! Det här är inget argument "emot" dessa medier utan jag vill framhäva vad som är speciellt med text, bokstavlig text.

Därför tycker jag det blir lite konstigt att använda t ex film för att tillföra läsförmågan "sammanhang". Det känns lite som att använda musik för att ge sammanhang åt filosofiska argument. Jag ser det som verkligt olika medier och ett medium ger inte sammanhang åt ett annat. Varje medium måste förstås och behärskas på sina egna inneboende villkor. Det som ger sammanhang åt alla medier är vi -- vår faktiska historia, våra faktiska sociala förhållanden, idéernas verkliga levande historia i form av personliga kontakter. För mig förefaller det bättre att, bland annat, ge läsningen sammanhang genom att läsa högt i klassrummet, vilket förstås förutsätter att läraren kan det: ge texter liv i sin egen person. Drama är säkert också effektivt: att tillsammans gestalta ett skrivet manus.

Till sist vill jag gärna betona särskilt, att läsundervisning och träning av en specifik  läsförståelse är lika viktigt i andra ämnen som i svenska. I naturvetenskapliga ämnen t ex är förmågan att förstå ett skrivet resonemang (argumentation) helt avgörande för huruvida man kommer någon vart eller inte (vid sidan av experiment, exkursioner etc givetvis). När jag förr hade ansvar för uppsatskurser på universitetet lade jag efter ett tag märke till att den främsta anledningen till att egentligen intelligenta och inte sällan hyfsat kunniga studenter skrev dåliga uppsatser, var att de aldrig hade förstått, inte fått lära sig, vad ett argument är och hur ett sådant hantverksmässigt fungerar, som en kombination av retorik och logik kan man säga. Det här ser jag som en oerhört allvarlig brist i undervisningen på lägre nivåer, vilket direkt berör diskussionen om läsförmåga och läsförståelse. När jag införde ett moment i undervisningen som handlade om färdighetsinriktad argumentationsanalys, ökade den skriftliga kvaliteten på uppsatserna märkbart hos ett flertal uppsatsskrivare. De hade fått hjälp att "knäcka koden" kan man säga. Ty text -- oavsett genre -- är mest av allt kod, på olika nivåer.

/Per

En kamera i ansiktet

Uppdatering 26 juni 2013: Nedanstående filmer är borttagna pga en blandning av copyright-bråk och brott mot Youtubes etiska riktlinjer, men finns här just nu i alla fall, upplagda på LiveLeak. /Simon

Det är lite obehagligt när folk gör de där oetiska, jobbiga grejerna som prövar gränserna för kulturen.

Här är en av dem: en kille går ut och filmar folk rakt upp och ner. Som att stirra, fast med en kamera. Folk blir riktigt riktigt provocerade, och med all rätt.

Hans budskap är subtilt och kommer fram i några av filmerna: han tar själv rollen av en av de övervakningskameror som finns runt om överallt i samhället, och som ingen protesterar mot. Men när han kommer med sin kamera blir folk upprörda.

Framför allt vill de veta varför.

Fler filmer: 1, 2. Och lite kommentarer: 1, 2.

En del av scenerna i hans filmer är riktigt bra, som där han står på trottoaren utanför ett företag och tittar in, sådär som man kan göra om man inte har något att göra. Enda skillnaden där är att han har en kamera.

De flesta av de andra scenerna är annorlunda -- där är det inte bara kameran som inkräktar på folks privatliv, utan mannen själv. Även utan kameran skulle man uppleva honom som störande och stötande. Med kameran blir det ohållbart -- som ett dokumenterande av det störande och stötande där den som blir filmad nästan är tvingad till en stark reaktion för att inte blir medlöpare till det stötande.

Det är ett extremt experiment, i all sin enkelhet. Och samtidigt sätter det fingret på i vilken riktning en del av vår kultur kan gå om tjänster som "life logging" blir vanligare.

/Simon

Timmen som fattas

När jag i iCal sätter ett möte på söndag som börjar kl 9 i en kalender som ligger på Google Calendar så flyttas början på mötet till kl 10.

Det är nästan lite poetiskt, lite "new aesthetic", att på det sättet få se en av skarvarna i "modellen".

Jag är inte säker på exakt vad felet beror på, men @pajp ledde mig in på att det borde ha att göra med vintertidsomställningen, och den sker i USA just på söndag, och i Kalifornien borde det vara sådär runt 9-10 svensk tid. Det enda jag är lite frågande till är att man ju får tillbaka en timme vid omställningen, medan man i mitt möte blir av med timmen!

/Simon