Här har du något att göra "en regnig eftermiddag (eller en solig eftermiddag om dina barn är gothare)" skriver Cory på BoingBoing. Det är ett fint hänsynstagande till en annan kultur. Antagligen skämtsamt menat, men visar ändå på den sortens kulturella anpassning vi hela tiden gör till vår omgivning.
Att vara "gothare" skulle jag vilja säga är ett ovanligt tydligt exempel på en del av en människas personliga myt. Det är inte bara en myt man bär inom sig, utan man manifesterar den ofta öppet, med kläder, musiksmak och kulturella ideal.
Medan den som har Tintin eller Star wars som en del av sin personliga myt bär på flera olika myter, fyller en gothare en större del av myten med innehåll från en enda kulturriktning.
Våra myter formar och visar våra ideal, men används också som en verktygslåda för att lösa konflikter, och en förklaringsmodell som gör det oväntade mindre oväntat. De skapar ett sammanhang som går att väcka till liv och referera till (som jag skrev om i del 2).
Tomas Axelson skriver i bokkapitlet "Rörliga bilder, självreflektion och moralisk mening" (abstract) om intressanta fall där unga människor skapat den här sortens sammanhang, som de sen använder praktiskt. Han tar ett exempel ur Lejonkungen, en rätt komplicerad historia, men där lejoninnan Nala i ett sammanhang "uppmuntrar Simba att bejaka den han innerst inne är", och sjunger en sång om "I see the King inside". (Spotify-länk)
Axelson berättar om ett ungt par där flickan, som sett filmen Lejonkungen många gånger, använder sången och berättelsen när hennes pojkvän ställs inför situationer där han inte vågar gå vidare. "The King inside" blir hennes sätt att referera till berättelsen för att han ska få mod.
Det är en fin berättelse, och just det sammanhanget, att ta steget och våga något som man kanske inte gjort förut är något i vår kultur (och säkert många andra) som just gynnas av den här sortens berättelser om goda exempel.
Efter att ha lyssnat på sången på Spotify slås jag också över vilken tur det var att flickan hört sången på engelska, där raden lyder:
Why won't he be the king I know he is / The king I see inside?
På svenska blir det snarast en fråga om arv och plikt!
Han vill inte bli kung / och ändå är han född till det.
Axelsons kapitel innehåller flera exempel och resonemang vad gäller värdet av myt-innehållet, som detta:
Film tillhandahåller symboliskt material som inte bara griper in i existerande föreställningar om det typiska för det egna jaget utan aktualiserar också möjliga komponenter om den man önskar vara, som ideal i den egna självbilden.
Jag hade gärna sett en ännu mer systematisk genomgång av olika områden i den personliga utvecklingen där film (och andra gestaltningsformer) kan spela en viktig roll, för jag tror att konkretionen och exemplen ger en viktig insikt i våra liv i en medialiserad kultur, men också ett viktigt verktyg för att kunna sätta oss in i hur föregående generationers kultur fungerade, där den här funktionen fylldes av sagor, religion och muntligt traderade berättelser.
Följande citat handlar om Sagan om ringen, men det känns som om liknande världar målades upp genom utvandrares brev hem till Sverige runt förra sekelskiftet:
Flera unga publikröster har i enkäter också givit uttryck för sin längtan att kunna kliva in och bosätta sig i denna värld, så fylld av vänskap, äventyr och uppgifter att genomföra, så skild från det många uppfattar som det moderna samhällets oöverblickbara meningslöshet och ständiga jakt på status och materiella ägodelar.
Var tid har sina myter, och vår tid kanske fler än de flesta andra tider. Det här är slutet på den här omgången om personliga myter, men det är ett ämne jag gärna återkommer till. Tips på intressant läsning mottages tacksamt. Tack till Tomas Axelson för inspiration och referenser.
/Simon
Har ni gothare kvar här försvinner dom eller konverterar efterhand gothflickan har blivit punkare och killen jazzsnubbe till och med Goth-paret som hade svart sekelskiftes barnvagn mad spets syns inte till längre.
Vissa kulturyttringar kan man växa upp med och ha hela livet andra passar bara i ungdomen eller?
Gothen är ju en del av romantiken och är s fall vuxen goth 50 tals romantik så då bara passa de unga människor?
Posted by: Sven | 27 november 2012 at 15:56
Känner inte så många gothare så jag vet inte vad som händer när man växer upp. En del som uttrycker sin "personliga myt" tydligt i unga år behåller ju den inom sig, även om uttrycket anpassas till vuxenvärldens krav.
Posted by: Simon | 27 november 2012 at 16:55