Att skapa sin personliga myt, del 2

En familj kom till oss med sin flicka i Stinky-tröja. För mig är Stinky en väldigt speciell karaktär, inte så mycket för sin odör som för sin (för honom) oproblematiska destruktiva envishet. Den här familjen hade ingen aning om det, och visste inte ens att han hette Stinky.

För den här familjen var Stinky en kul teckning. Jag skulle säga att han inte hade något värde för den här familjens (eller flickans) personliga myt. Det stör mig inte -- jag har medvetet låtit bli att återuppliva Mumin-dalen i min familj. Jag har massor av minnes-referenser till Mumin-böcker men de har inget värde för mig.

Det enda undantaget är när det är solglitter på havet. Då dyker lätt några homsor från Vem ska trösta knyttet? upp för min inre syn.

Tomas Axelson som jag skrev om i del 1 forskar om personliga myter och rörlig bild. För mig har inte just den rörliga bilden en särställning. Kanske är det viktigare att det gäller en populärkultur, i den meningen att den delas av många. Jag måste ta reda på om det verkligen är de "rörliga" egenskaperna hos filmen som för Axelson bidrar extra starkt till myt-potentialen, eller om det är så att filmens ställning inom (ungdoms)kultur gör den bättre att studera än andra kulturformer.

För mitt resonemang vill jag hålla mig till en avvägning mellan en kulturyttrings värde och dess tillgänglighet.

Värdet blir förstås en sammanvägning av många faktorer. En faktor är själva distinktionerna i kulturen och hur de kan överföras på vardagssituationer. Ont-gott är en sådan fundamental distinktion, och en av de viktigaste funktionerna hos en kultur är att hjälpa en person att hitta och följa det goda. (Det är vi väl överens om?)

Nyligen har det ju varit en infekterad diskussion om Tintin igen, och jag hittade det här citatet i en gammal krönika av Jan Gradvall.

Hur hade Tintin gjort? Jag har noterat att jag ställer mig den frågan påfallande ofta, förmodligen oftare än vad jag borde erkänna. Men som moraliskt rättesnöre tänker jag oftare på Tintin-albumen än på Bibeln.

Jag är väldigt fascinerad av Tintin, både av teckningarna och historierna. Och så finns det flera väldigt explicita exempel på just moraliska dilemman, som det här från Tintin i Tibet:

För mig är det ett tecken på värde i en berättelse om den innehåller just en komponent av att en karaktär kan vackla mellan ondska och godhet, för den "distinktionen" kan sen bli till hjälp i verkliga situationer. Karaktären behöver ju inte i berättelsen välja det goda för att berättelsen ska vara värdefull, utan för mig är det viktiga att såna här berättelser tydligt visar att en människa kan utsättas för "frestelser" och själv hantera situationen.

Men också berättelser där inte just den här distinktionen finns har förstås ett värde, eftersom det finns andra distinktioner i dem. När det i Bibeln står "Inled oss icke i frestelse" står det inte i motsättning till Tintin, det bara visar en annan väg vi kan välja att ta i vårt personliga meningsskapande, när vi navigerar mellan olika tillgängliga berättelser som alla kan ge stoff åt vår "personliga myt".

Vad gäller själva "navigerandet" och det som Gradvall säger: "Hur hade Tintin gjort?" är det frågan om en form av "empati" med karaktärerna i berättelserna, som är viktigt för många kreativa processer. (Läs exempelvis kapitlet Empathizing i boken Sparks of genius.)

Tar man däremot bort distinktioner blir det lätt som på den här bilden, som kombinerar Tintin med IKEAs tilltag att retuschera bort kvinnor ur katalogen för Saudiarabien nyligen (fast det är ju inte kvinnor som är bortsuddade här).

Det går alltså inte att bygga en berättelse (eller en personlig myt) utan att ha någon form av distinktioner att bygga på, precis som att det inte går att lära sig tänka utan att ha något att tänka på. "Modeller" av berättelser är inget som fastnar i ett sinne som håller på att formas och växa upp -- det behövs blod, svett, tårar och till en början ett lyckligt slut, som efterhand sen inte behöver vara så lyckligt utan kan bli som verkligheten är mest.

Jag tycker att det här behöver poängteras eftersom det idag känns som om det är fler distinktioner och spänningsskapande möjlighet som idag är omöjliga att diskutera än de är "tillåtna" och som man skulle kunna bygga en berättelse på i exempelvis en barnbok idag.

Eller som konstnären Makode Linde skriver i DN 28 september, ett par dagar efter Tintin-gate:

Det som skaver 2012 kan inte vara hur svarta avbildats historiskt utan hur de INTE avbildas i dag. Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset.

Den artikeln är inte längre tillgänglig på DN, men texten och en skärmdump finns på Flashback. (Jag trodde inte att jag skulle hylla dem så här som kulturbevarare.)

Det ovanstående är resonemanget om värde i en berättelse och hur det kan skapas med olika distinktioner, eller utebli. Nu är det dags att diskutera tillgängligheten till berättelsen.

Tomas Axelson har skrivit ett bokkapitel nyligen som heter Rörliga bilder, självreflektion och moralisk mening. Det börjar med vad unga tonåringar svarar på frågan om sin favoritfilm. Undersökningen är antagligen ett par år gammal och redovisar Avatar som favoritfilm hos 20 av 27 elever i en sjundeklass. Det är en intressant och väldigt välgjord film, men jag undrar hur stor roll det spelar att eleverna har diskuterat filmen oändligt mycket med varandra.

Dessutom har just den filmen för just de eleverna status som "fokalpunkt". Att nämna just den ger "vinst" i spelet "om du säger en film och din kompis säger samma film så vinner ni båda". (Utom för det fåtal som kan bortse från att behöva svara samma som kamraterna.)

(Detta spel, som Schelling nämner i en fotnot i The strategy of conflict, är ett helt grundläggande spel för hela språkförståelsen: "om du kopplar din förståelse av ett ord till en liknande förståelse som den jag har, så 'förstår vi varann'.")

Om man ville testa min hypotes om hur mycket tillgängligheten, det "gemensamma" spelar roll skulle man behöva låta eleverna se flera filmer och sen inte prata med varann… Det är ett svårt test att genomföra, men låt oss för det här resonemanget säga att tillgängligheten är viktig. Tillgängligheten som möjlighet till samtal.

Vissa myter, som Star wars, har en speciell ställning idag, som jag tror beror både på värde och tillgänglighet. Det är intressant att läsa Sam Sundbergs krönika om hur treåringar hanterar Star wars-myten utan att ens ha sett filmen.

Det är intressant idag hur svårt det är att etablera en sån här gemensam tillänglighet till grundläggande myter. I mitt telefonsamtal med Tomas Axelson citerar han Jonas Gardell som när han höll på mycket med stå upp-komik sa att det i princip inte fanns någon referensram alls som är gemensam för en bred grupp människor, förutom möjigen några annonskampanjer.

Det känns bedrövligt för mig, men pekar också ut en annan helt grundläggande funktion hos de här berättelserna som formar oss, nämligen att bygga nya berättelser. Möjligheten till ett samtal om figurerna och konflikterna i Star wars är ju också möjligheten att bygga nya skämt om dem.

Har man inte sett (eller fått återberättat) Gevalias reklamkampanj förstår man inte potentialen i att få "oväntat besök". Har man inget förhållande till Old Spice-reklamen förstår man inte "I'm on a horse", men om man har det kan det blir otroligt kul, sagt i rätt sammanhang.

Jo förresten, den som läser det här och ser det som ett inlägg mot mångkultur får läsa inlägget en gång till. (Synd att det behöver påpekas, men vi är ju i Sverige 2012 och den där rädslan som Makode Linde skriver om kanske är det främsta vi har gemensamt…)

Del 1 och del 3 i serien.

/Simon

Comments

[ctail]

Just Star Wars är ju väldigt medveten utformad utifrån Joseph Campbells idéer om vad en hjältemyt ska innehålla. (Även i min barnkultur var Star Wars en oerhört central del redan innan jag sett filmen. På den tiden måste man ju vara elva år för att se den på biograf, vilket jag inte blivit förrän vid nypremiären. Dock läste jag även innan dess Marvelserien av Chaykin och Thomas framlänges och baklänges, och lyssnade på John Williams musik tills varje not var bekant.)

[Per]

Mycket bra inlägg! Det inspirerar mig till ett eget på samma linje (kommer).
Två saker håller jag inte riktigt med om:
1. Att "hitta och följa det goda" är inte det viktigaste värdet en kultur i dag kan/bör främja enligt mig. Det är den principen som leder till att du måste avsluta med en brasklapp.
2. Jag tror också att du säger emot dig själv lite med brasklappen i fråga. Visst är det du skriver (också) ett implicit argument mot "mångkultur". Ett av dina värdemässigt starkaste påståenden är ju: "Det känns bedrövligt för mig" -- att det är så svårt att etablera en gemensam tillgänglighet.
Jag tyckte själv länge så, men har ändrat inställning på senare år. Jag tror att individualismen och den kulturella fragmenteringen är helt ofrånkomliga nu och att det gäller att främja de positiva, inte nödvändigtvis "goda", förhållningssätt som kan etableras i det samhällstillståndet.
"Gemensam tillgänglighet" finns inte -- så hur gör man då? Vad appellerar man till? (I praktiken tycks våra tongivande samhällsinstanser reagera med en sorts "påbjudna" åsikter som man bör ha, vilket lätt leder till ren repression. Så det gäller att finna och främja alternativa förhållningssätt.)

Jag är tveksam till om man kan appellera till något annat fundamentalt värde än det jag har skrivit om tidigare: medvetenhet. Det är ett individbaserat värde som implicerar relationer till andra, men det är inte ett normerande värde så som gruppbaserade värden alltid är (jfr "politisk korrekthet" eller statsreligion).
Jag tycker att du i inlägget främst tänker så (rubriken säger ju också det), genom att betona existensen av distinktioner framför moral (gott/ont) -- vilket ju ändå kan motivera brasklappen på slutet.

[Simon]

Per, vad gäller mångkultur så har jag kommit fram till att det är viktigt att göra skillnad på samhällets mångkultur och individens mångkultur.

Ett samhälle skulle kunna bli mångkulturellt genom att ha människor som lever i kulturella silos, de har en djupt rotad kultur gemensam med varandra men inte gemensam med de övriga kulturerna i samhället. Det finns flera sådana exempel från Sverige om man ser kanske 70 år tillbaka i tiden. Präster och läkare är nog två ganska tydliga exempel.

Men samhället kan också bli mångkulturellt genom att ha mångkulturella *individer*. En individ från en kultur kan ha en medvetenhet, inlevelseförmåga och anpassning till andra kulturer. Mycket har med språk och språkbruk att göra, men också hänsynstaganden till andra värden än de egna. När läkare anpassar sitt språkbruk till patientens, eller föreslår en mer socialt acceptabel behandlingsform, skulle kunna vara ett exempel.

[Per]

Är inte dessa två sidor av samma sak? I praktiken förutsätter ju de mångkulturella individerna, dvs de som kan både lite grann förstå/tolerera och i viss mån röra sig över gränserna att dessa gränser finns. Människor kommer säkert alltid att gadda ihop sig i olika grupperingar, av varierande kulturellt/traditionellt djup, men i ett postmodernt högrörligt samhälle behöver de (vi) också kunna se och förstå gemensamma beröringspunkter på olika plan, inte minst rent praktiskt.