Infontology

Begreppens och teknikens hype cycle

Gartners hajp-graf har fascinerat mig ända sen jag såg den första gången. De har förstås förenklat processen alldeles för mycket, men de har i ett litet diagram fångat vad som händer med nya tekniker när de introduceras i samhället.

(Klicka för stor bild)

Nyckeln till grafen är att den fokuserar på förväntningar och hur förväntningarna helt skiljer sig från den tekniska utvecklingen under den första fasen av den tekniska utvecklingen.

När en teknik introduceras visar den på kommande tekniska möjligheter som inte finns ännu, men kreativa gemenskaper, författare och medier kopplar den nya uppfinningen till fantastiska möjligheter där endast fantasin sätter gränser.

Och det är kanske själva fantasin som sätter gränserna när "the peak of inflated expectations" nås. Vid den tidpunkten har många scenarier utforskats, men själva tekniken kanske gjort ytterst blygsamma framsteg under tiden. Jag tror att den här fasen är väldigt viktig för den tekniska utvecklingen för dess scenarieskapande roll, även om det är tröttande att se teknik efter teknik genom åren utmålas som en världsfrälsare.

Kanske fyller modellen dessutom en funktion utöver att visa på teknisk utveckling i relation till förväntningar? Jag tror att den kan ge en ingång till en bättre förståelse av språkets funktion i stort i och med sitt fokus på förväntningar och hur förväntningar och verklighet skils åt.

Att sätta modellen i ett större sammanhang visar också på dess begränsningar. Man kan inte räkna med att en modell rätt av går att använda till syften den inte var konstruerad för. Men det gör den inte sämre, det är bara så modeller fungerar.

Enligt Gartners modell betecknar den första "toppen" i modellen de uppblåsta förväntningarna. Jag tror att de räknar med en samvariation mellan själva förväntningarna (i folks huvuden) och uttrycket för förväntningar -- om folk förväntar sig mycket av en teknik så får tekniken och mycket utrymme i diskussioner och medier.

Vad som händer i slutet på processen är också mycket intressant. De har i sin modell både en "upplysningens sluttning" och en "produktivitetsplatå". Båda dessa ligger liksom i skuggan av förväntningstoppen -- när tekniken väl börjar mogna så är det en period när den nästan inte pratas om.

Under den senare fasen dyker tekniken upp i konsumentprodukter. HD-TV som ett exempel. De första HD-apparaterna var inte ens "riktig" HD, om HD definieras som 1080p. Men HD som begrepp var så viktigt att kunna använda i marknadsföringen att man skrev sånt som "HD ready".

Under en period blev HD det finaste man kunde skriva på en TV-förpackning. Det är det inte längre idag. Inte för att TV-apparater inte längre är HD, utan för att HD har hamnat under diskuterbarhetshorisonten.

Jämför med "knapptelefon", ett begrepp som jag växte upp med och som var det nya coola på den tiden alla telefoner hade en nummerskiva. Begreppet knapptelefon hamnade under lång tid under diskuterbarhetshorisonten, eftersom alla telefoner hade knappar, men dök upp härom året som nedsättande benämning på alla mobiltelefoner som inte har "touch".

Ibland behövs de här nedsättande benämningarna som kontrast till de nya: "tjock-TV" myntas för de gamla apparaterna som inte är "platt-TV", och "knapptelefon" blir de gamla utan pekskärm.

En annan sak händer också när tekniken börjar mogna: den inkluderas i standarder och infrastruktur. Kanske kan man beskriva det som en process av "institutionalisering". Återkommer till den i ett senare inlägg.

Gartners graf beskriver utvecklingen som om det bara finns en gemenskap som diskuterar och har förväntningar, men jag tror att för de som har möjlighet att sätta sig in i tekniken lite djupare blir grafen annorlunda. Dels behöver man inte skruva upp förväntningarna så kraftigt, och dels blir besvikelsen inte så stor över det som inte infrias. Det går helt enkelt snabbare att komma in på upplysningsstadiet.

Om fler hade tagit sig den tiden att sätta sig in i ny teknik hade den samhälleliga diskussionen nått mycket längre innan tekniken hade mognat och denna standardisering och integration i infrastruktur (och lagar) hade behövts.

(Här är också ett inlägg som är lite av en föregångare till det här, och som innehåller ett relevant citat från Henri Bergson om förväntningar och besvikelser.)

/Simon

Ingångar till programmering för barn

Jag postar en kommentar här som jag la in på IT-mammans blogg:

Det finns några bra ingångar för barn att börja programmera. Jag tror att det viktigaste är att börja "tänka" i algoritmer, och så att det finns ett programspråk där man kan ta fungerande exempel och ändra lite på och se hur det ändras.

Stefan Pålsson skrev lite om Scratch som är en ganska tillgänglig miljö som även finns på svenska! Jag har testat och är imponerad över hur lätt barn kan bygga vidare på exempel som finns eller som man ger dem.

Vill man börja med algoritmer fast utan datorer/robotar kan man göra det "i praktiken" så här.

Bor man i Malmö kan man skicka sina barn på Coder Dojo. Intressant att det finns professionella programmerare som tycker att kodkunskap är så viktigt att de ställer upp och hjälper unga på sin fritid!

Lego Mindstorms NXT är ungefär som Scratch i komplexitet men jag har fått uppfattningen att det är svårare att motivera barn att använda Lego-robotarna än att göra små spel och kul saker i Scratch.

Uppdatering: Här är ett tips om "Sploder" för att göra spel: http://itmamman.se/2012/11/ettor-som-programmerar-spel/

/Simon

Att skapa sin personliga myt, del 1

Jag skulle vilja börja prata på ett sansat sätt om de stereotyper/mytologier vi omger oss med, och hur de styr oss. Jag tror inte på en Gud som en verklig varelse och det bidrar till att jag inte tycker att den religiösa mytologin ens tillnärmelsevis fyller det behov av mytologi som ett samhälle har.

Samtidigt har den (natur)vetenskapliga begreppsapparaten inte mycket att komma med vad gäller den sortens mytologi som kan ge styrsel åt människors liv.

(Vetenskap är en otroligt bra mekanism för att pröva hypoteser och svara på frågor, men sen måste kulturen värdesätta vetenskapen och resultaten för att det ska bli användbart som styrinstrument.)

När jag ser barn växa upp är det uppenbart hur stort behovet är av historier att berätta och att referera till, och tänker jag till med en språkforskares begreppsapparat känns det som att hela språket skulle falla samman utan de gemensamma historier om vad som är viktigt, rätt och fel som jag skulle vilja kalla vår mytologi. Eller kanske vår kultur.

En del av mytologin är historier från böcker, levnadsöden från släkt och bekanta. En annan del kommer från filmer och spel -- den delen var inte så viktig under min egen uppväxt, men desto viktigare för den som växer upp nu.

Exempel på mytologier

Låt mig ta några för mig närliggande exempel på mytologier: Emil i Lönneberga, Star Wars, James Bond, Vilda Västern, Mumin, Huset Ardens gåta.

Kanske skulle de här kallas "synliga mytologier", för de ligger så långt ifrån vår vardag att vi fortfarande kan se dem och prata om dem. De bidrar med levnadsöden och nån gång då och då smyger sig något från dem in i våra vardagsliv. Jag tänker ibland på Douglas Couplands Mikroslavar, där det var en kille som surade på sitt rum, och de andra blev tvingade att hitta "platt mat" som han kunde käka, för då kunde de skicka in maten till honom under dörren. "Platt mat" är en liten mytologi-bit ("mem" om ni vill) som finns vilande i mig och som jag nog skulle plocka fram om det behövdes.

Det finns en hel del mytologier som är "synliga" och möjliga att diskutera under en viss del av vår levnad och osynliga sen, när de har blivit inarbetade, som att äta vitaminer, borsta tänderna eller klä sig fin på ett bröllop. Även sådant som har blivit självklart i vår kultur, som att borsta tänderna, är ju bara ett kulturellt ställningstagande som hänger ihop med en väv av "historier".

Rena vilda västern

I ljuset av det här finns det också anledning att titta på några av de mytologier vi omger oss med. I somras var jag med familjen på High Chaparral. Det var högklassig underhållning kombinerat med att kunna dyka ner i westernmiljöns värld och värderingar.

När vi gick omkring på området var det ofta omöjligt att skilja personalen från besökarna. Det var massor av människor som gick klädda i tidstrogna kläder och levde sin roll för en dag eller två. Det var uppenbart att westerntemat var viktigt för många av människorna där, på ett existentiellt plan. Det var inte längre en "utklädning".

Det finns förstås massor av sätt att tolka exempelvis en westernfilm, bland annat baserat på vilken roll man lever sig in i. Är jag själv räddaren som kommer i sista sekunden och ordnar upp allting, eller är jag den som kan göra som jag vill eftersom det alltid finns någon annan som kommer och ordnar allt, eller känner jag bara att jag lever vind för våg i ett laglöst samhälle? Samtidigt finns det element som jag tror är fundamentala för i princip alla sagor och myter, som en uppdelning i ont och gott.

En personlig myt

Jag mindes ett radioprogram med religionspsykologen och -sociologen Tomas Axelson för några år sen, letade upp honom på Högskolan i Dalarna och mailade och pratade med honom. Det visade sig att det här området är precis hans fokus. I exempelvis den här artikeln Människans behov av fiktion skriver han om hur människor tar filmer och låter element ur filmerna styra sina liv i olika situationer. Han lånar termen "personlig myt" från McAdams. Den personliga myten är den som varje person skapar sig om sitt liv.

Axelson menar att film är en viktig komponent för alla som idag skapar sig en personlig myt. Jag håller med men tror att man måste se hela medie-ekosystemet av böcker, spel, lekar, filmer etc. Att Axelson har fastnat vid filmen kan ha att göra med att den lätt blir ett "socialt objekt" -- det går att referera till den i samtal i den gemenskap som sett filmen (eller hört tillräckligt om den för att förstå referenserna). (Mer om detta i del 2.)

Axelsons artikel blir en bra ingång till att diskutera både det emotionella och det kognitiva i filmer och myter. Det finns ett intressant citat i början av artikeln som också berör modeller för lärande. Det handlar om en film om klimatförändringar:

En brittisk studie analyserade sambandet mellan fik­tionsfilm och människors föreställningar om klimatförändringar och på vilket sätt människor gjorde explicita eller implicita kopplingar mellan filmupplevelser och sin egen samhällssituation (Lowe et al. 2006).

Resultatet var motsägelsefullt då publik­studien i fråga kunde visa hur publiken både emotionellt och kognitivt aktivera­des genom en påkostad dramatisering, samtidigt som en fiktionalisering i klas­sisk Hollywoodtappning också bidrog till att skapa förvirring kunskapsmässigt, då publiken hade svårt att avgöra var gränsen gick mellan fakta och fiktion (Axelson 2010).

Jag antar att filmen om klimatförändringar har som syfte att fördjupa vetenskapen om klimatförändringar genom att skapa en historia (eller myt) om klimatförändringarna. "Myt" i den här bemärkelsen betyder ju inte nödvändigtvis att det är något uppdiktat, utan att det är något som går att knyta till andra element i kulturen.

Det anknyter till exemplet med att borsta tänderna från början av inlägget. Om vår kultur hade valt att prioritera lite annorlunda kanske ingen hade borstat tänderna. Då hade man sagt "Livet är för kort för att borsta tänderna", som man nu säger om en massa andra saker.

Självklart finns det vetenskapliga belägg för varför man bör borsta tänderna, men det är så mycket som det finns vetenskapliga belägg för som ändå inte prioriteras, som daglig fysisk träning, eller att sova ut varje natt. Det kunde mycket väl vara lika oacceptabelt att komma trött till jobbet som det är att komma med matrester i tänderna.

Samtalet som förs inom vår kultur bestämmer vad som är acceptabelt, förbjudet, önskvärt och tvingande att göra.

Det här inlägget fortsätter i del två och del tre.

/Simon

Creative commons utan attribution?

Det finns en relativt ny licens för Creative commons som heter CC0. Genom den placerar man ett verk på den kulturella allmänningen utan några krav alls.

Bland andra Nicklas Lundblad har varit inne på detta vad gäller programkod -- vad skönt det vore om det fanns en massa algoritmer för vanliga problem som man kunde använda utan att bekymra sig om var de kom ifrån.

Ungefär som att lära sig knyta skorna -- det är en algoritm man lär sig av någon, men ingen behöver bekymra sig om var den kom ifrån. (Att knyta skorna är inte så enkelt att varje barn "uppfinner" det på nytt utom i undantagsfall, utan det är en kulturell artefakt som går i arv.)

Vissa bilder kunde också vara sådana. Om jag tar en bra bild på Växjö domkyrka, kan inte vem som helst få använda den då. Jag kanske till och med föredrar att mitt namn inte förknippas med bilden, om bilden blir populär men jag har en helt annan business som min huvudsakliga sysselsättning.

Jag ska börja med att tacka Mathias Klang (twitter) och Kristina Alexanderson (twitter) redan nu för mycket av resonemangen i resten av inlägget. Det är dock inte säkert att de håller med om allt, men jag har försökt mig på välvilliga tolkningar. En del frågor besvaras i Creative commons CC0 FAQ, men jag tycker inte den täcker nedanstående.

Det som i de svenska licenserna kallas "erkännande" kallar jag "attribution", som i de engelska, fast med svenskt uttal… :-)

Det finns några ganska enkla fall där licensen blir svåranvänd.

Låt oss säga att jag skriver en artikel om Växjö domkyrka, och illustrerar den med en CC0-bild. Det är bra, för jag behöver inte ange någon fotograf. Men enligt konventionen är bilder utan attribution ihop med en text i en artikel tagna av textförfattaren, så den uteblivna hänvisningen till fotografen blir i praktiken en hänvisning till mig!

Ett annat fall blir när nån tar min CC0-licensierade bild och hävdar ägande. Personen får ju göra vad hn vill med bilden, förvanska och modifiera, sälja, etc. Men enligt Mathias går lagstiftningen in och trumfar licensen vad gäller ägandet. Ett ämne för nästa diskussion är kanske hur liten min förvanskning kan vara för att min modifiering ska vara ett verk i sig. Säg att jag ändrar färgskalan på bilden. Eller gör ett collage med olika CC0-bilder. Då blir det helt klart ett verk som jag äger. Och eftersom jag inte behöver ange upphovsmannen för de olika bilderna som ingår så finns det sen inget spår efter den ursprungliga upphovsmannen. Kanske missar jag något här i resonemanget.

Vi kom sen in lite på vad CC-licenser i allmänhet passar för för verk. Jag tror själv att upphovsmän lockas att använda CC-licenser för att deras verk ska bli använda. Då är tröskeln lägre för den som behöver en bild, och bilderna kan komma till användning i stället för att ligga i flickr-lådan och skräpa. Men om en bild får enorm spridning tror jag att många ångrar sig. Framför allt skulle en fotograf med CC0-licensierade bilder säkert ofta ångra publicering av en bild som visade sig bli populär.

Den här avvägningen mellan att göra något lätt tillgängligt innan det blivit "upptäckt" och att kunna styra spridningen efter att det har nått den breda fåran tror jag kan vara en viktig sak att tydliggöra för den kreativa gemenskapen.

Ja, diskussionen lär fortsätta om det här ämnet.

Här är en Storify med relevanta tweets.

/Simon

Apropå "Människan och maskinen", del 2: Mått

I del två av min och Eric Schüldts serie i P1 Kulturradion blir vi lite intensivare i våra iakttagelser och analyser. Delvis kan det nog i vissas öron låta lite dystopiskt, men i så fall frågar jag mig: Vilken värld lever du i? Det jag försöker fånga i några ord i programmet är ingen dystopi, ingen negativ framtidsbild. Det är dagens faktiska verklighet. Jag blir mer och mer förvånad över hur få det är som verkar medvetna om hur ersättningsbara vi människor håller på att bli. Det vore faktiskt på sin plats med en Människorörelse lika väl som en miljörörelse, ja nästan ännu hellre på vissa sätt. Miljörörelsen är för övrigt cartesiansk i den meningen att den helt koncentrerar sig på den utsträckta omgivningen. Siffror är det enda som gäller där också när det kommer till kritan, vilket är en stor svaghet på sikt.

Några relevanta länkar apropå programmet:

Människan i den artificiella ekologin

Den artificiella ekologin -- dags att ta den på allvar

Den fiktiva mätbarhetens frukter

Oh bot, vad ska vi göra?

Mekaniska och mänskliga värden

Programmera eller programmeras

/Per

"Människan och maskinen", del 1: Minne

Idag hade min och Eric Schüldts nya serie i P1 premiär. Det blir tre delar vilka sänds med en veckas mellanrum. På måndag spelar vi in andra delen. Del 1 heter alltså Minne, de två följande Mått respektive Magi.

Teknologin som en andra natur kan man läsa mer om i texten När teknologin blir en andra natur. Den digitala världens icke-historiska karaktär har vi berört ett flertal gånger på olika sätt, till exempel här.

/Per