Om man ska kunna avgöra om ett visst pedagogiskt hjälpmedel är bra eller inte måste man ha en pedagogisk grund att stå på, och det är svårt. Jag har i min verksamhet som (universitets)lärare stött på alla möjliga modeller av lärande.
Det finns enorma skillnader i kunskapssyn mellan exempelvis universitetslärare, bara man skrapar lite på ytan och börjar diskutera. Med det här inlägget vill jag föra fram några pedagogiska hörnstenar som jag är övertygad att man kan bygga vidare på.
För varje av dessa grundläggande pedagogiska exempel är det viktigt att se vilka begränsningar de har. Några funkar bäst för vuxna lärande, några funkar inte för färdighetsträning, etc.
Min intention är att uppdatera det här inlägget när jag hittar fler sådana här grundläggande texter.
"Ingen kan lära sig tänka utan att ha något att tänka på."
Brain Rot av Theodore Gray, en av grundarna till Wolfram/Mathematica. Texten har jag redan skrivit om här. Texten uppvärderar lärandet (som en motiverande faktor i sig). Man får inte göra lärandet för lätt, och man får inte belöna lärandet på fel sätt, exempelvis genom att låta eleven spela ett spel som belöning. Då uppvärderar man spelandet och nedvärderar lärandet.
Dessutom vänder sig texten mot det här att bara lära sig en "modell", i stället för att lära sig fakta (som ibland upplevs som alltför kortlivade). I en tid av snabb förändring är det frestande att bara lära ut mönster och modeller, men Gray är (liksom jag) övertygad om att man måste lära sig de grundläggande fakta för att kunna lära sig tänka. Om fakta sen ändrar sig måste man lära om.
En viktig komponent i lärande är att motiveras till att hitta problemet
Dan Meyer är en mattelärare som argumenterar för hur viktigt det är för eleven att själv hitta problemet som ska lösas. Han vänder sig mot uppgifter som går ut på att ta en formel och ett par värden och se var värdena passar in. I stället gör han videofilmer, till exempel av någon som fyller en vattentank med sexkantig bas. Vattnet strömmar långsamt in i tanken och till slut tänker eleven "Men hur lång tid kan det ta att fylla den där tanken". Då har eleven hittat problemet som ska lösas!
Meyer argumenterar för att multimedia ska användas i skolan för att föra in element från omvärlden för att visa situationer på det här sättet.
Här är den ursprungliga presentationen, och sen har Meyer gått vidare med ett mer systematiskt sätt att använda bilder för att få elever att ställa frågor och hitta problem, baserat på "perplexity". Det är också ett intressant projekt, men just nu ser det ut som att det är ett sätt att arbeta som kanske inte är det slutliga.
Vetenskapen är kontraintuitiv och missuppfattningar är inte "farliga"
Det finns en del saker man kan lära sig som liksom stämmer med det man redan trodde. Att spela altfiol när man redan kan spela fiol är en sån sak -- principen är densamma och man behöver "bara" lära sig tolka noterna som att de betyder något nytt, och intonera annorlunda, så har man i princip klarat av det.
Likadant för många som läst ingenjörsvetenskaper och sen vill lära sig ekonomi -- det är lätt för dem att sätta in de ekonomiska sammanhangen i samma sorts modeller som man använder för att lösa ingenjörsproblem.
Att däremot första gången lära sig grundläggande vetenskap är i många fall djupt kontraintuitivt -- det går emot mycket av det vardagliga tänkandet på vår omgivning. Ett enkelt exempelv är värmeöverföring. Vi tenderar att tänka på kyla som transporteras, medan vetenskapen vill se det som värme som förs bort. Andra exempel är Newtons lagar, som representerar sätt att tänka som är ganska skilda från den vardagliga uppfattningen om omvärlden som de flesta svenskar har idag. Här skrev jag bland annat om en artikel av McCloskey (1986) som visar att 40 % av college-studenterna i USA trodde att en kula som sätts igång i en spiralbana fortsätter i en spiral när den lämnar banan.
Skolan lär oss att det är jobbigt och pinsamt att ha fel. Det tror jag leder till att det finns många områden som människor helt enkelt inte ger sig in på, för att de inte orkar med att exponera sin okunnighet. Många omger sig med "svarta lådor" som är fenomen som de inte bryter ner i sina beståndsdelar.
I skolan väljer lärare bort att visa felaktiga exempel. Kanske var det något forskningsrön på 70-talet som visade att eleverna lärde sig det felaktiga exemplet snarare än det riktiga, men nu verkar det som att man vet bättre.
Det finns en serie intressanta videor av Veritasium (Derek Muller) som argumenterar för varför man i själva verket ska visa upp vanliga missuppfattningar. Han har skrivit sin doktorsavhandling (pdf) om det, och utvecklar nu videorna i enlighet med forskningsrönen.
Hans argument är att vanliga videor som förklarar hur saker hänger ihop på ett tydligt sätt tas emot väl av studenter, som upplever att de lär sig bra från dem. Men i själva verket inverkar deras missuppfattningar på ett negativt sätt i sammanhanget, och det visar sig att den förklarande videon i stället befäster deras missuppfattningar. Den förklarande videon engagerar inte studentens kunskap på en tillräckligt djup nivå. Men om man i stället visar upp de vanligaste missuppfattningarna kan studenterna se hur deras egen missuppfattning skiljer sig från den korrekta vetenskapliga modellen, och bidra till att de ändrar sin modell. Här är en video som illustrerar hans metod, och här är en till där han försvarar sig mot anklagelsen att vilja visa upp människors dumhet. (via @avadeaux)
Man lär av sina misstag
Detta är kanske en av de mest självklara punkterna i min "antologi", och samtidigt ofta långt från hur det går till i skolan. Dessutom är det inte säkert att den vetenskapliga evidensen för "trial-and-error" är så tydlig. Som i det ovanstående gäller det att inte vara rädd för att göra fel, eller att ha fel.
En bra studie inom det här området har utförts i Singapore, där Manu Kapur visade hur elever som fick ta sig an problem i grupp utan lärarhandledning kom till djupare kunskap än de som bara var fixerade vid att "göra rätt". Och de elever som fick den djupa kunskapen klarade inte ens att lösa problemet -- det räckte med att sätta tänderna i det på rätt sätt för att lära sig mycket.
Om det är så viktigt att inte vara rädd för att ha fel eller att göra fel behöver man kanske komma bort från varje form av elitism, om man definierar det som att se ner på någon bara för att denne har fel snarare än att se till graden av okunskapen. Samtidigt är det viktigt att uppmuntra djupdykningar i olika sorters kunskap, och att tydligt belöna de som faktiskt lär sig något svårt. Det är en helt annan sak än att bestraffa eller håna den som gör fel på vägen till den djupa kunskapen!
Och det är inte bara så att man ibland lär sig bättre trots att man inte lyckas lösa problemet -- en annan studie av de franska forskarna Frédérique Autin och Jean-Claude Croizet visar att elever faktiskt lyckas lösa sina uppgifter bättre om det är mer accepterat att misslyckas!
Förväntad belöning förstör motivation och kreativitet
Det är väldigt svårt att veta vad man ska belöna. I Brain rot ovan argumenterar Gray att man inte ska belöna lärandet med att få spela ett spel, för att man då nedvärderar själva lärandet. Kanske gäller det att ge uppgifter som är intressanta i sig på varje kunskapssteg, så att eleven hela tiden känner att det är någon nytta med själva kunskapen, att man kan göra något med den. Då blir kunskapens belöning att man kan använda den. Kanske bör man också ta tillfället i akt som lärare att reflektera tillsammans med eleven över lärandeprocessen -- hur eleven ansträngde sig och sen nådde sitt resultat. Det är alltid plågsamt att lära sig. Det gäller bara att njutningen efteråt kan överskugga plågorna under lärandet.
Beth Hennessey vid Wellesley U i Massachusetts forskar på motivation och kreativitet. Hon betonar vikten av att eleven hittar just den inre motivationen, och inte blir beroende av yttre belöningar. Hon ser flera faktorer som förstör den inre motivationen, och också kreativiteten. (Via @chrisjangelov) Här är några: förväntad belöning, förväntad utvärdering, övervakning, tajta deadlines och tävling. Det är inte säkert att alla skolor följer de riktlinjerna. Det är inte heller säkert att alla faktorerna stämmer för alla ämnen och kunskapsobjekt. Eller för alla typer av elever för den delen.
Anpassa lärandet till eleven
Det måste vara extremt svårt att undervisa i en spretig klass elever, där några är väldigt duktiga och några behöver mycket stöd. Kanske skulle det vara bättre att ha en klass med jämnt, lågt medelbetyg än en med högre medelbetyg men där eleverna ligger på olika nivåer?
En studie av Celeste Kidd et al från universitetet i Rochester visar hur små barn väldigt tidigt bara stimuleras av uppgifter som stämmer väldigt väl med deras kunskapsnivå. Uppgifter som är för enkla bortser de ifrån för att de inte innehåller någon information som de kan lära sig något ifrån, och för svåra uppgifter väljer de också bort, för att för de innehåller för mycket information som de inte kan göra något med. Det här gäller säkert för äldre barn också, men sen kommer det in så mycket element av förklaring och bortförklaring. Och så det här korkade att det skulle vara skamligt att misslyckas.
Jag tror att föräldrar kan spela en extremt viktig roll i det här att anpassa lärandet till eleverna, och att koppla ihop den inlärda kunskapen med vad man kan göra med den. Det är fullt möjligt att introducera tänkande på primtal för en sexåring så fort hn börjar intressera sig för växelcyklar. (Hur kommer det sig att man inte har cyklar som har 23 växlar?) Eller areaberäkningar för den som har en trädgård eller bygger om hemma. Och läser man tidningen hemma och börjar diskutera vad som står i den på barnets nivå kommer man väldigt fort till intressanta diskussioner.
Den främsta fördelen med papperstidningar framför läsplattor/datorer kanske är just att de lämpar sig bra för delning -- barnen tittar i tidningen vid frukostbordet när föräldrarna läser den och börjar fråga om bilderna, eller börjar själva läsa symbolerna i väderprognosen och kan själva koppla ihop prognosen med vad de ska ha på sig när de går iväg till skolan. Kanske ett trivialt exempel på hur barn ganska tidigt kan utnyttja olika kunskapsresurser och se hur deras ansträngning lönar sig.
Belöna ansträngning och inte intelligens
Carol Dweck har gjort en serie intressanta experiment som verkar visa att elevers motivation kan hämmas om de fastnar i att de tror att de är smarta. Här är en populärvetenskaplig artikel, och här en sammanfattning från Stanford.
Som exempel ger hon att eleven får göra ett test, och efter det första testet får de göra ett till, som antingen är på samma nivå som det första, eller svårare. Elever som belönas för sin intellligens (typ "Du är så smart") tar oftare det enklare testet än elever som belönas för sin ansträngning (typ "Bra jobbat!").
Hennes forskning verkar ha landat i att eleven antingen ser på sin intelligens som statisk, eller som att den kan byggas upp och expandera, och att det är detta som gör skillnaden i motivationen. Den som ser sin intelligens som expansiv vill också fortsätta lära.
Uppdateringar kommer. Bidra gärna med andra grundpelare för lärande i kommentarerna!
Del två finns här.
/Simon
Comments