[Jag kan inte motså frestelsen att avslöja, att nedanstående text är en sammanfattning, utan väsentliga ändringar, av en text jag skrev för seminarie- och undervisningsändamål 1997. Lite deprimerad/stimulerad kan jag bli av att den känns lika "framsynt" fortfarande, fastän den vid det här laget, tycker jag, snarare borde kännas "självklar"...]
Den största utmaning vi står inför, såväl på det individuella som på det överindividuella eller organisatoriska planet, har att göra med vår visionära eller imaginativa förmåga. I en viss mening innebär detta, att förnuftet eller det rationella tänkandet måste ses som ett instrument att begagna sig av, snarare än som självständig sannings- eller ordergivare att rätta sig efter. Med den engelske poeten Shelleys ord: "Reason is to imagination as the body to the spirit, as the shadow to the substance." (A defence of poetry, 1821). För att kunna manifestera sig måste vår föreställningsförmåga många gånger "inkarneras" i rationella tankeoperationer, eftersom vår medvetna intelligens inte kan ha något okroppsligt inflytande på saker och ting. Av detta följer emellertid inte, att vi människor i första hand är rationella snarare än fantiserande och "imaginerande". Vår ande eller intelligens är inte bunden till vad som vid ett givet tillfälle uppfattas som förnuftigt, eller som fysiskt möjligt. Alltså är inte allt som i någon mening är verkligt en fråga om ekologi och ekonomi (fattade i fysisk mening), även om mycket är det. En lika väsentlig aspekt av verkligheten är vår visionära föreställningsförmåga, ty det är på denna allt konkret, avsiktligt handlande beror.
I den postumt utgivna Det goda arbetet skriver E.F. Schumacher:
Det moderna industriella systemet har en inbyggd tendens att växa; det kan inte fungera om det inte växer. Ordet "stabilitet" har strukits ur dess vokabulär och ersatts av "stagnation". Dess kontinuerliga tillväxt har inte några speciella mål, det är tillväxt för tillväxtens skull. Ingen frågar någonsin efter dess slutliga gestalt. Det finns ingen sådan; det finns ingen "mättnadspunkt". Man kan fråga: Vem är det som anger tonen? I grunden är det teknologen. Vad som än blir teknologiskt möjligt - inom vissa ekonomiska gränser - måste utföras. Samhället måste anpassa sig till det. Frågan om det leder till något gott eller ej avfärdas med det bestickande argumentet att ingen i alla fall vet vad som är gott eller ont, nyttigt eller onyttigt, värdigt människan eller ovärdigt. [ ... ] Vad jag vill understryka är att det moderna industriella systemet [ ... ] effektivt vägrar att ge plats åt den mänskliga anden. Alltför mycket kontakt med maskiner har övertygat systemets herrar om att ekonomisk utveckling är en mekanisk, dvs. oföränderlig process som endast skulle kunna bringa oordning men aldrig hejdas eller modifieras genom införande av värdebedömningar (1981:42-43).
Problemet med detta resonemang är att det industrisamhälle Schumacher skrev om på 1970-talet inte längre existerar, eller rättare sagt: det existerar nu på ett helt annat sätt. De "systemets herrar" han ondgjorde sig över, är de politiska och industriella ledare som nu i allt större utsträckning av en ny generation ses som överspelade eller akterseglade. Den ständiga förändringen och den basala tillväxtnormativiteten i ekonomin kvarstår, men de yttrar sig numera på ett sätt som förändrar hela samhällsproblematiken i grunden. Numera reflekterar även teknologer själva emellanåt i humanistiska termer över de etiska spörsmål Schumacher poängterar. De "maskinnormer" Schumacher kritiserar håller helt enkelt på att gradvis gå upp i rök, eftersom själva maskinerna håller på att bli levande och kognitivt autonoma, dvs allt annat än "mekaniska".
De främsta existentiella och intellektuella konsekvenserna av den digitala revolutionen är en kraftigt förstärkt medvetenhet om tid, dynamik och till synes radikal förändring. Det finns speciellt två skäl till detta:
1. Den digitala informationsteknologin har accelererat förändringstakten hos alla möjliga samhällsprocesser, på ett för människorna i alla moderna samhällen högst påtagligt sätt. Livets tempo har ökat, både i affärslivet och i hemmen.
2. På ett vetenskapligt plan har möjligheten att i datorer simulera förändringsprocesser i en accelererad "virtuell realtid" gjort dessa intellektuellt gripbara. Detta innebär att datorn också har blivit ett verktyg att tänka med, snarare än bara ytterligare ett "hjälpmedel" för att få saker gjorda. Fröna har därmed såtts för en generell, dynamisk systemvetenskap fokuserad på komplexa system.
De subjektiva konsekvenserna av detta skeende har blivit ängslan, stress, uppskruvade förväntningar, mer eller mindre grundade farhågor, förvirring eller himlastormande visioner. Objektivt har det hela hittills framför allt resulterat i en globalt intensifierad ekonomisk aktivitet. Att intima samband finns mellan objektiva händelseförlopp, kunskaps- och samhällsutveckling och individuella upplevelser och erfarenheter är intuitivt uppenbart, men teoretiskt är det hela i högsta grad ohanterligt. Detta är allvarligt, eftersom det innebär att våra möjligheter att fortsättningsvis inverka på skeendet, med någon grad av medvetet förutseende och personlig insikt, blir kraftigt beskuren av okunnighet och bristande medvetenhet. Det är här vår fantasi och föreställningsförmåga (inbildningskraft) kommer in i bilden.
I dagens intellektuella och vetenskapliga sammanhang borde detta innebära, att man problematiserar förhållandet mellan rationell, föregivet objektiv vetenskap, å ena sidan, och vad som i en djupare mänsklig mening är förnuftigt och eftersträvansvärt, å andra sidan. Georg Henrik von Wright har i Vetenskapen och förnuftet koncist sammanfattat denna kontrast, detta dilemma:
Det "enbart rationella" har att göra med riktig bevisföring, en klar uppfattning om medlen till att förverkliga givna syften, vilja att pröva olika meningars giltighet. [ ... ] Det kontrasterande begreppet om det förnuftiga eller vettiga (engelskans "reasonable") är värdeorienterat. [ ... ] Det har att göra med det rätta sättet att leva, med målsättningarna inte med medlen, med det som är bra eller illa för människan. Det i denna mening förnuftiga, kunde man säga, är också rationellt, men det enbart rationella är inte alltid förnuftigt eller vettigt.
Det hela handlar mycket om arten av den kunskap och utbildning som bibringas studenter och forskare vid våra läroanstalter. Objektiv, rationell förståelse respektive personlig insikt är förståelseformer som sedan lång tid omhuldas på skilda fakulteter i universitetssystemet. Detta har lett till att man på humanistisk, samhällsvetenskaplig respektive naturvetenskaplig fakultet, för att inte tala om tekniska högskolor, ägnar sig åt till synes väsensskilda problemställningar och till att studenter och forskare på respektive ställe är gravt okunniga om vad man sysslar med på andra sidan skranken.
En annan egendomlighet på våra universitet och högskolor, som är förbunden både med rationalitetsproblematiken och med det "visionära" problemet, är i förstone inte lika uppenbar. Utbildningsprogrammen tycks fortfarande till stora delar baseras på tanken att kunskap är en sorts kombination av fakta och teori som avbildar verkligheten, fastän kunskap snarare är någonting som skapas och som omformar verkligheten vi lever i. Att betona kunskapens skapande och omformande karaktär är givetvis verklighetsanknutet på sitt sätt, men dess fokus ligger inte i att "opartiskt" beskriva och förklara, utan i att ta ansvar för den kunskap man bokstavligen producerar. Detta innebär ett helt annat sätt att se på teknik/vetenskap än vad som antyds i Schumachercitatet.
På ett sätt låter ju detta positivt, men vilka blir de praktiska och filosofiska följderna? En viktig komponent – kanske speciellt påtaglig för den vars jobb är att utveckla "användarvänliga" datorprogram – är den tänkte användarens roll i det hela. Ska denne serveras en färdig produkt eller ska hon göras mera delaktig i själva programmets funktion, uppbyggnad och användning? Fler och fler ”användare” skulle då behöva bli delaktiga i produktionen av de verktyg de sedan ska begagna, men i och med detta blir också beteckningen ”användare” inadekvat, lika inadekvat som föreställningen om datorer som enbart ”verktyg”.
Det kommer i stället att handla om att göra människorna delaktiga i och därmed, i förlängningen, ansvariga för teknologiutvecklingen, vilken ju numera är fullständigt genomsyrad av digital programmering, vilken teknologi det än handlar om. Detta kan fattas i trängre mening (som en fråga om "bra produkter" i ett givet sammanhang) eller i vidare mening (som en fråga om att göra fler och fler delaktiga i och medvetna om den samhällsutveckling vi är inbegripna i). En sådan utveckling skulle innebära, att fler och fler "vanliga människor" (dvs icke-vetenskapsidkare och icke-teknologer) får viss insikt i grundläggande informationsbehandlingsprinciper och dessas kreativa potential. Vad jag speciellt vill framhålla, är att detta kommer att ytterligare förstärka datorns roll som kulturell och kosmologisk rotmetafor. En datorcentrerad verklighetsuppfattning blir ofrånkomlig, men i en helt annan mening än man vanligen tänker sig. Datormetaforen, i grunden den universella Turingmaskinen, representerar öppenhet.
Att produktutvecklare och användare tar gemensamt ansvar för vad de åstadkommer leder till att utvecklingen delvis bestäms av lokala kulturella kontexter, lika mycket som av abstrakta tekniska principer, vilket oundvikligen drar med sig etiska överväganden som ständigt måste prövas och omprövas. Återigen: Kunskap är något som skapas och som omformar verkligheten vi lever i och detta sker på ett mycket direkt sätt, när datorns möjligheter tillhandahåller potentialen för vad som kan studeras och åstadkommas.
Det innebär i praktiken också, att naturlig kognition (hos människor o a djur) studeras efter precis samma teoretiska principer som de som allt mer används också för att åstadkomma artificiell kognition, och omvänt. Gränserna mellan det ”naturliga” och det ”artificiella” suddas ut. Ingenjörskonsten på området hämtar numera ofta sin inspiration från levande system: organismer, immunsystem, nervsystem, ekosystem. Försöken att tekniskt tillämpa biologiska principer vid konstruktion av "intelligenta" maskiner ger sedan i sin tur uppslag, som kan generera intressanta hypoteser för förståelsen av naturligt utvecklad kognition och intelligens. Denna utveckling har omkullkastat den i västerländsk idéhistoria mycket segdragna konflikten mellan en ”organisk” och en ”mekanistisk” natursyn. Denna sorts åtskillnad är inte längre en giltig beskrivning av vad som är fallet i våra dagar .
Vår värld i dag är en artificiellt naturlig värld, en härva av nätverk av tekniska artefakter och organismer, med komplexa beroendeförhållanden, i ständig förändring. Det är i denna värld, snarare än i någon tänkt ren/fördärvad ”natur” som vi lever våra liv. Vi har nyligen börjat inse vilka komplexa beroendeförhållanden som råder i "den första" naturen. Att förstå hur "den andra naturen", vår artificiella värld - och därmed våra livsvillkor - förändras, kräver en motsvarande ekologisk insikt som det är hög tid att utveckla och sprida kunskap om. Det är dags att sluta bli förvånad, eller förfasa sig, över den artificiella utvecklingens ingripanden i vardagen och börja betrakta den som den formbara substans den faktiskt är.
/Per
Comments