Någon gång 1998 gjorde jag en pedagogisk upptäckt som jag inte har haft någon anledning att revidera sedan dess, tvärtom. Det var sjätte, eller möjligen sjunde, terminen jag höll i en universitetskurs på B-nivå om civilisationsutveckling och civilisationskritik. Den historiska och teoretiska basen relaterade till utvecklandet av nya kommunikationsteknologier som avgörande brytpunkter, både historiskt och ontologiskt/medvetandemässigt. Under de första terminerna jag höll kursen, som brukade locka 25-30 studenter, var det tacksamt att hänvisa till internetutvecklingen och digitala teknologier som just en sådan brytpunkt. Jag kunde få studenterna att personligen uppleva vilken radikal förändring en kommunikationsrevolution faktiskt utgör och, viktigt i sammanhanget, ge dem verktyg att tänka på det hela på ett insiktsbefrämjande sätt. Det fungerade mycket bra 1995-våren 1998. Då hade internet på allvar blivit en angelägenhet för "allmänheten" mycket mera än tidigare och studenterna upplevde själva förändringen som något nytt och spännande och delvis oroande. Det var många mycket livaktiga och intresserade diskussioner, ett ömsesidigt utbyte som sådde många tankefrön även i mig.
Hösten 1998 var det så dags igen. Jag körde till att börja med samma upplägg men märkte efter ett par träffar att de teman och frågor som tidigare hade väckt ett så engagerat intresse, i relation till internetutvecklingen, inte höjde särskilt många ögonbryn. Kursen gick bra, studenterna var i och för sig engagerade i ämnet, men den där speciella glöden och aktualitetskänslan var helt borta. Jag insåg att någonting helt enkelt var förbi. Det gick inte att diskutera längre, på samma sätt -- på det där sättet som innebär att man känner sig personligen riktigt berörd, det sätt som gör att man anstränger sig mera och tänker djupare än man vanligtvis gör eller känner att man har anledning till.
För första gången blev jag då själv medveten om att det kan vara förbluffande kortvariga "fönster" i tiden, i historien, inom vilka man alls kan diskutera något nytt, på ett sätt som kan engagera så djupt att man förmår ana hela vidden av det som håller på att hända. Jag tror att det bara är på det djupet som man verkligen kan tänka det som behövs och kanske vidta åtgärder därefter. Detta är alltså bakgrunden till det som jag och Simon numera kallar diskuterbarhetsshorisonten. Bland dem som reflekterar medvetet och aktivt över aktuella skeenden är denna insikt inte ny, även om man inte bryr sig om att ge den ett namn. Ett känt exempel på samma typ av insikt skulle jag säga var när Priratbyrån symboliskt begravde fildelningsdebatten.
Fildelningsdebatten pågår som bekant fortfarande i media men jag ger dåvarande Piratbyrån -- salig i åminnelse -- rätt i att det inte längre finns något att diskutera. (För vidare perspektiv, läs Efter the Pirate Bay.) Simon var inne på samma sak nyligen apropå datalagringsdirektivet. Beslut fattas eller ska fattas, men själva diskussionen har egentligen ingen praktisk betydelse, eftersom den uppstått flera år för sent. Såväl fildelnings- som datalagringsfrågorna är av detta slag. Det är i dag meningslöst att diskutera dessa i termer som innebär att man antar att något skulle kunna förändras i grunden. Samma sak gäller "sociala medier" och deras potential, på gott och ont. En lika yrvaken debatt gällde nyligen börsrobotar. Det är som om man på 1500-talet skulle ha börjat diskutera huruvida man verkligen skulle trycka böcker. Skillnaden är att utvecklingens hastighet nu är så mycket större och därmed både lättare att få syn på och svårare att relatera till. Diskrepansen mellan att "känna till" och att "kunna påverka" blir större och större.
Det som bör diskuteras nu är alltså det som kan bli föremål för allmän "debatt" om några år, men som på riktigt redan händer. Några exempel på sådant nämnde vi förra året (1, 2). Vissa av exemplen där känns dock redan överspelade (!). Frågan blir då vad som kan vara rätt strategi, från pedagogisk och "teknikpolitisk" synvinkel. Jag håller i princip med Kevin Kelly eller Ray Kurzweil om deras uppfattning att teknikutvecklingen är "ostoppbar". Men vad betyder det i praktiken?
I vintras stötte jag vid ett tillfälle på Troed Sångberg, futurist på Sony Mobile Communications, och hörde mig då för om hans åsikt apropå detta. Hans svar förvånade mig först men vid närmare eftertanke inte alls, egentligen, och det är relevant för den här diskussionen. Min fråga gällde just sådana här "civilisationsomvälvningar". Vid det här laget har knappast någon undgått att märka hur vi för tillfället genomlever en ytterst radikal sådan, även om de flesta inte verkar ha insett hur radikal den verkligen är. I "debatten" märks detta i prat om (som nämnts) fildelning och datalagring, sociala medier och robotar, men intensiteten och det dagsaktuella fokus varierar. I morgon kommer det att vara något annat. Min specifika fråga till Troed var: Kommer vi att genomgå sådana här omvälvningar gång på gång framöver? (En inte särskilt uppmuntrande tanke, ty då kommer det mesta att förbli "för sent".) "Nej" svarade han. När jag bad honom förklara menade han att den digitala revolutionen, som det självklart handlar om, egentligen bara innebär ett fundamentalt språng. Har man förstått och insett innebörden i det, så är man per definition beredd på i princip allt som kan komma.
Så är det faktiskt, tror jag. Och här har olika personer mycket olika förförståelse, dvs man är i sitt tänkande och sin föreställningsvärld mer eller mindre förberedd för att kunna tänka adekvat på den digitala revolutionen. När jag funderat ett tag över Troeds antagande insåg jag att jag själv var förberedd, redan runt 1980, på tre olika sätt: genom seriöst science fiction-läsande, genom att förstå evolutionsteori i samband med kulturella och sociala system och genom ett tidigt intresse för de filosofiska implikationerna av universella Turing-maskiner. (Dessa tre intressen har f ö placerat mig i "lite konstig"-facket många gånger, vilket ju säger något men det ska jag inte dröja vid nu.)
Om vi antar att nämnda antagande stämmer så finns det möjligheter till en mänsklig framtid. Vi behöver då bland annat se till att våra barn och ungdomar i skolan på alla nivåer lär sig att förstå och "manipulera" själva fundamenten, de grundläggande intellektuella och tekniska förutsättningarna för det vi genomlever och kommer att genomleva, och som vi behöver lära oss att kreativt forma. Vi måste alltså börja att på allvar bejaka det faktum att livet och människan inte längre är och aldrig mer kommer att vara vad de var, tills ganska nyligen. Jag vill till och med påstå, att vi behöver bejaka "Singulariteten", det post-humana. Annars är det fullt möjligt att vi fastnar i diverse i det långa loppet irrelevanta dagsfrågor, gång på gång -- en knappast otrolig utveckling, tyvärr. Och så missar vi, eller många av oss, hela grejen.
/Per
Kom bara att tänka på en diskussion jag hade för något år sedan, tema: Whatever happened to Manuel Castells?
Ett tag där, slutet av 90-talet och med en peak på det tidiga 00-talet (går säkert att ngram:a snyggt), var Castells överallt, alla pratade om hans stora trilogi om informationsåldern. Jag har för mig att jag läst någonstan att han på några få år blev en av de mest citerade samhällsteoretikerna alla kategorier. Men nu är det dödstyst. Ingen med självaktning drar upp honom längre.
Kanske var det så att han förmådde fånga känslan av att stå mitt i omvälvningen, men hade väldigt lite bestående att säga?
Posted by: Marcus | 11 april 2012 at 11:03
Det är som skillnaden mellan Lagrangesk beskrivning av flöde (där rörelsen beskrivs som om man följer flödet), eller en Eulersk beskrivning (där man beskriver det som man ser röra sig förbi, från en fast punkt i rummet).
Skillnaden mellan synsätten kanske vidgar sig med tiden, ju snabbare rörelsen blir. Om rörelsen är långsam (i förhållande till ens uppfattningsförmåga) är inte skillnaden så stor att "följa med" jämfört med att "titta på från sidan".
Hm, måste nog fundera mer på den analogin förresten ... Men "förändring" är ju bara relaterat till ett synsätt. Förväntar man sig förändringar blir det inte så dramatiskt jämfört med om man förväntar sig steady state. Senare kanske man får fundera över förändring av förändringen istället.
Posted by: Camilla | 19 april 2012 at 10:56