Igår hade jag nöjet att sitta runt bordet hos Media Evolution i Malmö och diskutera Internet of Things (IoT) från medieutvecklingssynpunkt. Nedan har jag sammanfattat och kort utvecklat de tankar jag fick, vissa klart påverkade av synpunkter som framfördes (ni som var med märker säkert vilka).
Vi började med att titta på några stora företags visionära filmklipp. I dessa finns irriterande inslag som jag finner oinspirerande och knappast önskvärda i någon positiv mening. Andra nämns på .SE:s sidor om saken: "hastighetsmätare i joggingskor som via joggarens Iphone rapporterar in sträcka och hastighet till en nättjänst som för protokoll över träningen. En smart uppkopplad badrumsvåg skickar trådlöst in användarens vikt till en webbtjänst. [...] sensorn för krukväxter som skickar ett meddelande via Twitter eller sms när växten behöver vattnas." En del sådant kommer nog att slå igenom men är måttligt intressant i sig. Vidare kan, som jag ser det, individen med fördel ha koll på det mesta av det här ändå, för sina egna behov. Den här sortens exempel stimulerar oss inte att positivt ta tag i de verkliga utmaningar vi oundvikligen, tillsammans, står inför. De främjar inte heller det autenticitetsbehov som blivit så framträdande i samhället idag.
På den ovan länkade .SE-sidan nämns också helt andra exempel på IoT-tillämpningar: positionering av personal i och nödkommunikation för gruvor, mätning av glaciärer, övervakning av miljön för grödor inom jordbruket, bagagehantering på flygplatser, logistikhantering. Den hittillsvarande diskussionen om IoT pendlar mellan dessa poler, den individcentrerade och den mera direkt och bokstavligt sakliga, som har att göra med mera renodlad maskin- till maskinkommunikation (M2M). M2M-utvecklingen kommer säkerligen att ske och fortgå utan de kreativa mediernas inblandning, även om en hel del mer eller mindre internt pedagogiskt material kommer att behöva produceras. Centralare och intressantare från mediesynpunkt är då den mera direkt människocentrerade potentialen. Men man får ändå inte i tanken alltför mycket separera dessa två, dvs Människornas Internet och Sakernas Internet. Den ideala utvecklingen vore att skapa ett Sakernas Internet som verkligen tjänar människorna på ett sätt som upplevs som genuint meningsfullt och inte bara "rationellt" i någon mening. Men då måste man diskutera hela saken i andra termer än effektivitet, besparingar, säkerhet etc. Man måste så att säga vända på steken och fråga sig: Vad vill vi? Inte som kuggar i produktionen utan just som människor, som personer som behöver ha gemenskap med varandra och som gärna vill känna oss hemma, även i en hyperteknologisk värld.
Det centrala är i vilket fall som helst genererandet och aggregerandet av data och vem som är intresserad av det och varför. Såväl genererandet som det mer eller mindre tillfälliga aggregerandet kan vara allt från superlokalt (en busskur, ett diskotek) till globalt (transportlogistik, redan implementerad i stor utsträckning). Dessa olika rumsliga skalor kan också överlappa och "befrukta" varandra på olika sätt om så önskas. Sakerna kan lämnas åt sig själva att sköta sitt utan att vi (de flesta av oss) behöver bry oss, men de kan också, som någon vid bordet igår påpekade, vara "bryggan" som får människor att komma i kontakt med varandra på sätt och av anledningar som inte varit möjliga tidigare. Ting är ju per definition alltid positionerade och den lokala kontext som kan byggas upp utifrån stora mängder positioneringsdata kan ge en ny upplevd mening åt själva sakerna och ge dem nya roller i det sociala samspelet. Både för stunden och i en mera utsträckt tidsdimension; historia kan bokstavligen skapas och återskapas, på plats och på ett sätt som samtidigt fördjupar och vidgar närvarokänslan.
Från en synpunkt är IoT inget annat än en kolossal utvidgning av den långtgående automation som redan finns. Men detta är inte på något sätt "sexigt" för gemene man. Kopplingen mellan IoT och Artificiell Intelligens (AI) leder här främst leda till något som "bara funkar". Och detta i sig är ju inte något som väcker några varma känslor hos de flesta. En fullt möjlig utveckling av IoT är också att själva datahavet, med dess potential för organisatorisk effektivisering och rent funktionell datamining och dataaggregering, blir det centrala och då blir vår uppgift som människor mest att "mata havet" med data, medan vi har roligt, eller vad vi än gör egentligen. Och utan att vi vare sig märker det eller har någon egen upplevd glädje av det.
Men -- och det är här det kan bli spännande -- om automatisk aggregering i olika syften, i olika kontexter, i olika skalor "förpackas" i form av lättillgängliga, öppna tjänster? Då kan det bli hur sexigt som helst. Det förutsätter att vi åstadkommer en verklig "andra natur". Den "första naturen" är ju automatisk. Den kan tas för given. Utgångspunkten för en fruktbar IoT-utveckling måste vara samma typ av förgivettagande. Man ska alltså inte behöva prata med sakerna, utan deras pratande med varandra, ständigt pågående, ska vara en självklar grund. Antingen löser man de tekniska problem som är förknippade med detta eller också gör man det inte. Men låt oss anta att man gör det.
"Hur gör vi det här roligt?" undrade följaktligen Martin Thörnkvist, omvärldsbevakare på Media Evolution. "Det här" är då allt som händer som vi inte vet om men skulle kunna veta om på sätt som säger oss något intressant. Roligheten och vad vi gör med oss själva har ingen nödvändig koppling till den maskinella användbarheten och effektiviseringen. Men här blir då "den kreativa klassens" uppgift att förhindra en möjlig skevhet i utvecklingspotentialen för IoT, att innovativt och förutseende, på ett i djupare mening roligt och inspirerande sätt, befatta sig med området på ett tidigt stadium. Vara tongivande rentav. Att helt enkelt utnyttja medias potential att uppmärksamma, väcka, inspirera, förmedla kunskap och underhålla, och på så vis -- tack vare sin givet människocentrerade ställning -- hjälpa till att kanalisera den möjliga teknikutvecklingen. Detta skulle lyfta "IoT-framtiden" till en annan nivå än en enbart M2M-centrerad, osexig effektiviseringsprocess, vilken kommer att ske i vilket fall som helst (såsom nogsamt påpekades av Christer Månsson, Media Evolutions VD).
För diskussionen om hur denna tekniska potential kan utnyttjas på ett sätt som gynnar oss på olika mänskliga vis behöver man alltså inte fördjupa sig i den tekniska problematiken. Man kan lika gärna och med fördel vända på det hela och i största möjliga utsträckning arbeta för att det blir verkliga och välmotiverade mänskliga mål, sociala, hållbarhetsmässiga etc, som förmås prägla själva teknikutvecklingen. (Något som förtjänstfullt också var det bärande temat igår, även om samtalet ofta avvek från denna lovvärda huvudlinje.) Det är därför tänkandet kring detta behöver vara "roligt" och "sexigt", utan att i onödan eller i missriktad rolighetsiver förfalla till enbart trivialiteter. Det behövs mera långsiktigt inspirerande, skapande motivationer.
Jag skulle vilja se att man spelar på sådant som fascination och mysterium som inspiration och intresseväckare, snarare än mera lättköpt "rolighet" för stunden. Fascination och inspiration (WOW!-känsla på ett djupare och mera bestående plan) är den verkliga kreativa potentialen i IoT, utanför maskin till maskin-tillämpningarna. Och detta är ju medias gebit framför andra.
/Per
Recent Comments