"Positiv kritik" -- låter det som en självmotsägelse? Kritik är väl något negativt, vet jag att många oreflekterat tycker. Betänk uttrycket "diskutabel". Vad lägger du i det? Mest ordagrant betyder det att något kan bli föremål för diskussion, att olika synpunkter kan vara motiverade, eller med andra ord: att något inte är bombsäkert. Men jag tror att de flesta uppfattar det som att det "diskutabla" är något som man bör undvika. Men varför? Därför att det betyder en social osäkerhet. Alltså låter man det "diskutabla" vara i fred och samlas i stället kring något "positivt" som alla kan känna sig överens om, ju vagare och subjektivt mera löftesrikt desto bättre. Men -- och det är ett stort men -- i slutändan kommer man ändå att drabbas av alla konsekvenser, inklusive en del av de faktiska möjligheter som man lät bli att diskutera. Därför behövs positiv kritik. Kritik som är positiv till ett generellt mål -- säg: att upprätthålla och stärka människors värdighet -- men som inte känner sig tvungen att bara tro på specifika medel för att uppnå det. Medel bör alltså helst alltid vara diskutabla. Och teknik är alltid ett medel, eller rättare sagt: teknik bör alltid vara ett medel. En lite hallelujaaktig, teknikoptimistisk konsensus behöver i så fall en sorts djävulens advokater, i längden för sitt eget bästa. Ty inte ens den mest inbitne teknikoptimist är väl en maskin?
Sådana här tankebanor sätts igång när jag läser en intervju med David Gelernter i The Economist, där han avslutar med att säga så här:
A lot of convenience and power could be gained, and a lot of unhappiness, irritation and missed opportunities avoided, if the industry thought about design, instead of always making it the last thing on the list. We need more people who are at home in the worlds of art and the humanities and who are less diffident in the presence of technology. There are not enough articulate Luddite, anti-technology voices.
Vad får en namnkunnig datalog att uttrycka sig på det viset? Skulle industrin behöva ludditer?? Det låter ju närapå vrickat, är jag säker på att många tänker. (Brasklapp: jag är inte luddit.) Yttrandet är förstås tillspetsat, så låt oss se på sammanhanget. Economist-artikeln presenterar Gelernter så här:
More than two decades ago, Dr Gelernter foresaw how computers would be woven into the fabric of everyday life. In his book “Mirror Worlds”, published in 1991, he accurately described websites, blogging, virtual reality, streaming video, tablet computers, e-books, search engines and internet telephony. More importantly, he anticipated the consequences all this would have on the nature of social interaction, describing distributed online communities that work just as Facebook and Twitter do today.
Här har vi alltså en person som har tänkt före (aldrig en särskilt kul sits). Flera av hans idéer var kommersiellt gångbara och snoddes av Apple. Resultatet blev en patenttvist som avgjordes i det bolags favör som först tagit upp Gelernters idéer (ett av de största skadestånden i amerikansk historia, men saken har nyligen rivits upp igen). Som artikeln påpekar ligger det en särskild ironi i detta, då Apple ju är det IT-företag som framgångsrikast förverkligat Gelernters tanke om design som första punkten på agendan. Det verkligt intressanta med Gelernter är dock hur djupt han tänker på innebörden av begreppet "design", alltså vad som får honom att efterlysa fler "ludditer" (här= icke teknikbländade humanister) i industrin.
Om det är något som utmärker humanister och samhällsvetare så är det att de florerar som mest, eller bäst, kring det som är "diskutabelt". De är -- i sina bästa stunder -- proffs på det som tekniker, utvecklare och dem närstående entreprenörer är absolut sämst på: att ta ett steg tillbaka och reflektera över den vidare innebörden i vad man håller på med. Det vore också för mycket begärt att de teknikcentrerade grupperna skulle göra detta; det är inte deras roll. Men deras roll är inte heller hela samhället, hur mycket den än haussas upp i den ekonomiska utvecklingens namn. Samtidigt ställer deras arbete till med saker som inte är tekniska till sin natur, vilket är Gelernters poäng. Alltså borde man idealt sett kunna vända på steken och låta kritiken, den vidare synen, det "diskutabla" (här=design) få en mera avgörande roll i utvecklingsprocessen. Då skulle samhället, människorna, inte hela tiden behöva drabbas av konsekvenser utan också kunna medverka mera aktivt och direkt till sitt eget (om)formande.
Måhända är det också en särskild ödets ironi att Gelernter var en av Unabombarens, Ted Kaczynskis, offer. Han överlevde ju, men fick bestående skador i ena ögat och handen. Kaczynski är urtypen för en radikal (neo)luddit -- läs hans Technological Slavery så förstår du varför -- och när jag läser den här intervjun kan jag inte låta bli att tänka, att Gelernter också verkar höra till dem som tar honom på tillräckligt stort allvar för att inse, att Kaczynski har vissa poänger men drar fel (eller opraktiska) slutsatser. Det teknologiska samhället behöver inte, kan inte tillintetgöras men det kan, måste kunna vägledas. Ty om det inte vägleds, av människor i människors intressen, då kommer det att ta över i sina egna intressen. Denna trend är redan oroande stark men problemet med det är inte att detta inte uppmärksammas (Terminator är ju närmast en kulturell ikon), utan att så få konstruktiva, inte enbart hallelujapositiva synpunkter har något större genomslag än så länge. Den alltmer autonoma teknikutvecklingen vinner då på sin egen planhalva -- "by default", så att säga.
Och här, i relation till teknikens autonomi, kommer Gelernters nya utmaning:
One prediction in “Mirror Worlds” remains conspicuously unfulfilled: his vision of cyberspace seething with billions of intelligent software agents working on behalf of their human masters. They might monitor news feeds, track local-government decisions or keep an eye on people’s health via digital sensors. “I want the state of each hospital patient to be watched by a million agents,” says Dr Gelernter. “We can create a software agent for a particular rare combination of circumstances that happens only once every 1,000 years but happens to you.” The technology exists, he says, “but our Mirror World is uninhabited. It’s like a forest with nothing living in it.”
Va!? kan den som följt tankegången ovan gärna utbrista. Jag tycker mig dock förstå hur det hänger ihop, utan att därför vilja lägga några ord i munnen på Gelernter. På Infontology har vi på senare tid börjat nysta i liknande tankebanor i det vi hittills skrivit om börsrobotar. Vad det handlar om är att tänka så visionärt man bara kan -- varför ska människor göra det maskiner gör bättre? -- och sedan utforma ramarna för maskinvärlden, den artificiella ekologin, medvetet. Utan att bländas.
/Per
PS. Apropå det här temat, jämför gärna med inlägget Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt".
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.