Infontology

Julbetraktelse: Den gudomliga ordningen och den diaboliska oordningen

[En utdragen meditation, för den eftertänksamme.]

Det goda är det ordnade. Det onda är det oordnade. Så resonerar vi till vardags. Det handlar inte om någon absolut uppdelning, utan om vilken tendensen upplevs vara. En tendens till ordning är god. En tendens till oordning är ond. Detta fungerar som tumregel i vardagen. Men då glömmer man en sak, det som i verkligheten är det mest avgörande, det som tumregeln inte tar någon hänsyn till, nämligen syftet med det man gör. Och när det gäller syften finns det bara en högsta norm och det är medvetenhet, klarsyn.

Varje fundamental metafysisk symbolik kan tydas ”åt båda håll”. Det betyder att vilket håll man än går åt -- mot "ordning" eller mot "oordning", mot "gott" eller mot "ont" -- så blir man inte kvitt det andra hållet. Det absoluta är bortom all manifestation, hur subtil den än är, och kan följaktligen inte symboliseras. Det är för evigt Inget. Nihil. Allt som kan sägas, allt som kan erfaras är alltså ett växelspel mellan ljus och mörker; kontrast är en förutsättning för all perception -- fysisk, intellektuell, andlig. Hela vår existens går ut på att med större och större medvetenhet kunna navigera i detta ständiga flimmer. Ingen kommer undan. Mycket är inte vad det synes vara.

Det som synes vara

är våra förutfattade meningar. Det som vi omedvetet tror. ”Tro” är ett väldigt starkt ord som bör ges en exakt betydelse, vilken dock naturligtvis beror på syfte och sammanhang. Martin Luther har uttryckt det bättre än de flesta: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud" (Stora katekesen, Första budet). Detta innebär att det vi tror är det som är verkligt för oss. Skulle vi börja tro något annat förändras själva verkligheten. Här är det lätt att förhasta sig och tolka det sagda som subjektivism. Men då tappar man bort sammanhanget, vilket är att vad vi än tror -- vad som än är verkligt för oss -- så ryms detta i en större verklighet än den vi tror på. Vad som händer om vi börjar tro något annat, i den här meningen, är alltså antingen att vi skiftar fokus eller att vi vidgar eller krymper perspektivet. Vår tid och plats i det stora hela förändras inte, men vår medvetenhet ökar eller minskar. Vi blir mer eller mindre klarsynta.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det finns två varandra kompletterande sätt att öva upp och utveckla sin medvetenhet:
1. Att öva sig i att skifta fokus för vad man tror.
2. Att på olika sätt ändra sitt perspektiv.
Det första sättet bygger mycket på studier och reflektion, det andra mera på  aktivt, praktiskt arbete med sin egen omedelbara verklighetsuppfattning, med sinnesförändring. Dessa sätt kompletterar varandra och är egentligen två något olika vägar till samma mål och båda kräver -- fastän var och ett på sitt sätt -- studier, reflektion, disciplin och övning. Vad man än fokuserar på så gör man det från ett visst perspektiv. Och hur vitt eller trångt, eller ”höger” eller ”vänster”, ens perspektiv än är, så står alltid något i fokus, även om det varierar under dagen. Ens klarsyn varierar också.

Till Heptagon, om Creative commons

Jag har länge funderat på det tråkiga i att centrala delar av kulturarvet är "inlåst" bakom ett destruktivt regelverk för upphovsrätt, nu när det finns bra sätt att licensiera (Creative commons) och ersätta ekonomiskt (crowdfunding). För att pröva mina idéer tog jag det främsta svenska musikverk jag kunde tänka mig och skrev till rättighetsinnehavarna. Det här är mailväxlingen:

Skickat: den 12 januari 2011 10:40
Till: [email protected]
Ämne: Creative commons-rättigheter för Jazz på svenska

Hej.

Simon Winter heter jag och intresserar mig för kultur och samhälle i en alltmer digitaliserad värld. Detta gör jag inom ett projekt som heter Infontology, en blandning av en tankesmedja och en NGO.

Jag skriver till er för att jag skulle vilja undersöka möjligheterna att ni licensierar skivan Jazz på svenska under en Creative commons-licens, så att den blir tillgänglig för alla att tillgodogöra sig.

Det är viktigt att central kultur är tillgänglig att ta del av. Det är också så att jag tror att bra kultur fritt måste få bygga på äldre kultur utan att den nya spirande kulturen ska behöva vara bunden av ekonomiska och juridiska avtal till gammal kultur medan den skapas.

Under några år har Creative commons etablerat sig som ett alternativ till traditionell copyright. Det finns flera nivåer av Creative commons-licens, men den mest intressanta licensen är om verket får användas fritt, och det endast krävs en referens till verket och dess upphovsman. (CC-BY)

Självklart skulle jag önska att ni ville licensiera verket gratis, men jag är även intresserad av en diskussion av vilken ersättning ni skulle vilja ha för detta, eftersom det nu finns plattformar för att kollektivt finansiera ett sånt här projekt (typ Kickstarter).

Med vänlig hälsning.

Simon Winter

Svaret kom redan samma dag:

"Hållbarhetens" dilemman, mera kulturella än ekologiska

I går bevistade jag ISU:s (Institutet för hållbar stadsutveckling) femårsjubileumskonferens i Malmö. Den var innehållsrik och jag tänker inte referera den. Dock vill jag bidra med några reflektioner med utgångspunkt i vad som sades i den panel med föredragshållarna som avslutade förmiddagen.

Lennart Schön framkastade tanken att "hållbarhet" är ett sätt för oss -- läs: politiker -- att försöka lösa vad som uppfattas som dagens mera kritiska problem. Men egentligen, menade han, befinner vi oss alltid i ett "ohållbart" tillstånd. Vad jag förstod avsåg han därmed det faktum, att permanens och stabilitet aldrig uppnås i samhället (allra minst i ett tillväxtorienterat kapitalistiskt samhälle, kan man tillägga). Det är en intressant tanke med vida implikationer; jämför med Eric Williams definition av hållbarhet som "a societal reaction to human activities having global implications". Poängen är, som jag ser det, att själva begreppet hållbarhet i tongivande sammanhang inte handlar om ekologi, egentligen, utan om bevarande av ett visst samhällsskick och en viss typ av ekonomi. Det intressanta med en sådan definition är att den osökt leder direkt till vissa praktiska överväganden snarare än andra.

På eftermiddagen deltog jag i en workshop ledd av Peter Parker. Där ställdes frågor om politisk legitimitet i ett samhällsläge dominerat av finanskriser. Bland annat formulerade Peter frågeställningen i nulägestermer på följande sätt: Hur stor är den politiska legitimiteten -- hos städers ledning, hos sjukvård, hos skolor? Det vill säga etablerade institutioner. Vad kan tänkas rubba den? En faktor är helt klart hur de reagerar på allvarliga kriser, utmaningar orsakade av omvärldsförändringar. Jag, som de senaste åren arbetat mycket med hur etablerade bildningsinstitutioner reagerar på de allt kraftigare utmaningar som följer av den digitala samhällsomvandlingen, har kunnat studera hur det uppstår principiellt svåra slitningar mellan "gammalt" och "nytt". Grundproblemet, som är av utomordentligt praktisk natur, är i vilken utsträckning dessa institutioners etablerade karaktär alls kan bibehållas och i så fall varför? Situationen tvingar fram allvarlig begrundan över vad man håller på med egentligen. Och detta är vad legitimitet i grund och botten handlar om, som jag ser det. Ledare som orädda förmår ta tag i "varför-frågorna" på ett konstruktivt sätt kan åstadkomma mycket i det här läget, men sådana tycks vara alltför sällsynta för att det ska kännas så hoppfullt som man önskar.

Analoga förhållanden råder när det gäller "ekologisk", fastän i antropologisk mening handlar det snarare om kulturell, hållbarhet. I vilken utsträckning kan etablerade institutioner anpassas och reformeras för att kunna hantera närmast oöverskådliga omvärldsförändringar, vilka dessutom är snabba, rentav accelererande? Hur konkret problemet är illustrerades av en workshopdeltagares påpekande, att lagen om offentlig upphandling i praktiken hindrar kommunen att kreativt och om så behövs snabbt ta till vara lokala krafter och initiativ, kanske just de som behövs för att verkligen åstadkomma det man strävar efter. Om det krisar på allvar kan just sådant snabbt bidra till att erodera institutionens -- här det lokala, representativa styrelseskickets -- legitimitet.

Såväl hållbarhet som legitimitet hänger i så fall mycket nära samman, givet den typ av samhälle vi har, något som ytterligare understryker det förnuftiga i att se hela hållbarhetsdebatten som i första hand en fråga om institutioner i kris. (Det vill säga: hade vi inte nått ett läge där just detta har blivit fallet, så hade ifrågavarande institutioner inte beaktat verkliga ekologiska förhållanden heller, vilket de ju faktiskt inte gjorde under lång tid.) Moderatorn Per Svensson ställde apropå det, i nämnda paneldebatt, den "ofina" men relevanta frågan: Kan det vara så att "hållbarhet" -- specifikt: städers hållbarhet -- är en sorts strävan att få kontroll över den potentiellt hotfullt oordnade, rentav "omoraliska" staden? En föredragshållare, Henrik Aspegren, gav oavsiktligt stöd för den tesen när han betonade att välfungerande fysiska, infrastrukturella åtgärder, för att åstadkomma en mera balanserad ekologisk påverkan i och av städer, kräver central planering och styrning. Och dämed blir det tydligt att man till dimensionerna institutionell hållbarhet och legitimitet måste lägga dimensionen centralisering/decentralisering.

Det paradoxala och alltför lite uppmärksammade problemet med sistnämnda dimension är att en decentraliserad infrastruktur när det gäller kommunikation (Internet) samtidigt underlättar centraliserad kontroll. Just när det gäller städers hållbarhet, i olika avseenden, är det fullt möjligt att genom kraftigt decentraliserad informationsinhämtning ("monitoring") stärka centraliserande strävanden. De senare behöver inte ens vara avsiktliga, utan hela dynamiken följer av hur det hela på sätt och vis måste fungera, informationsekologiskt sett, givet vissa syften med det man gör och eftersträvar, t ex just "hållbarhet". Jag har tagit upp detta bland annat i inlägget Människan i den artificiella ekologin (jämför också: Övervakningssyndromet -- vår "kultur" i ett nötskal).

En annan paradox kan jag bara kort nämna avslutningsvis. Ett av Henrik Aspegrens exempel på välfungerande "ekologiskt hållbar" stadsutveckling är nya stadsdelen Hyllie i, eller snarare utanför, Malmö (Hyllie är gammalt men själva den massiva utbyggnaden är ny). Men hur rationellt är det att tala om denna stadsdel som "ekologiskt hållbar", undrade Per Svensson, när enda syftet med nya Hyllie är att gynna just den konsumtionsekonomi som är den mest grundläggande orsaken till att vi nu är tvungna att ta tag i även de faktisk-ekologiska hållbarhetsfrågorna? Med tanke på ett replikskifte jag en gång hade med just Per Svensson finner jag hans kritiska anmärkningar särskilt... intressanta.

/Per

Efter "internetanvändning"

Jag var lite undrande redan förra året när rapporten "Svenskarna och internet" visade att hälften av fyraåringarna "använder" internet. När den i år visade att "användningen" gått ner ännu mer i åldrarna blev det liksom absurt.

Just nu håller .SE en workshop om begrepp inom internetanvändning. De välkomnar personer med kunnande inom enkätstudier. Det har jag inte mycket av, men här är ett bidrag från mitt perspektiv. Låt oss kalla perspektivet för språk- och teknikutveckling.

Jag tror att internetanvändning idag lever ett dubbelliv. Dels refererar det till en informations- och kommunikationsresurs, och dels till ett tekniskt nätverk. .SE, som ansvariga för internetinfrastrukturen, rider fortfarande lite på båda dessa. Och båda två håller snabbt på att bli "osynliga" för vanliga människor, i den meningen att vi kan ta dem för givet, så som vi tar för givet elförsörjning eller varmvatten.

Vad gäller det tekniska nätverket, där information skickas över IP, så är det ju idag nästan allestädes närvarande -- går inte till och med alla mobiltelefonsamtal över IP nuförtiden? Och när jag köper en läsk i en automat, och automaten skickar ett meddelande (via mobildata/sms etc) till service att den är sönder eller tom, använder jag internet då?

Om vi ser på andra sidan myntet, på internet som informations- och kommunikationsresurs, när jag går till järnvägsstationen och tittar på skyltarna som anger när tåget ska komma -- är det inte troligt att den informationen kommer dit via internet? Eller reklamskärmarna i livsmedelsaffären, de är väl också kopplade direkt till nätet, snarare än att det är en DVD som körs lokalt och som behöver bytas nu när annonseringstiden har gått ut? Använder jag alltså internet varje gång jag handlar mjölk?

Eller är det för passivt för att kallas "användning"? Krävs det att jag trycker på en knapp på en tangentbord för att det ska vara användning? Knappast, för det skulle diskvalificera uppkopplade grafiska spel, och alla andra applikationer som inte bygger på textinmatning i vanlig mening. För att inte tala om röst-gränssnitt där man styr telefoner och datorer med röstkommandon.

Idag är det inte svårt att hitta någon som använder internet varje dag genom IP-telefoni, men inte skulle säga att hn använde internet, kanske för att hn tycker det är för svårt att boka tågbiljetter via sj.se. Vi skulle inte säga att personen ljög, bara att det tyder på förekomsten av olika begrepp som vi kallar "internetanvändning".

Om vi definierar internetanvändning som "beteende som korrelerar med att det skickas datapaket via IP" tror jag att vi i nästa års rapport kan få med åtminstone hälften av alla tvååringar. :-) Det måste väl räcka med ett videosamtal över exempelvis Skype för att kvalificeras enligt den definitionen. Eller till och med att gå hem från dagis och fångas av övervakningskamerorna?

Om jag ska vara lite mer konstruktiv med vad som bör och kan mätas i en snabbt föränderlig internetkontext tror jag att man kanske behöver ta ett steg tillbaka och se internetanvändning "i kontrast till nåt annat", inte bara som något som kan mätas "i sig". Några förslag:

• Grupper som har möten via internet i relation till fysiska möten. Vissa, som AV-media här i Växjö (disclaimer: kund) räknar till och med på minskade CO2-utsläpp genom distansmötena. Samtidigt är det svårt att finna renodlade mätpunkter här, eftersom det ofta är några personer som är fysiskt på plats, och andra som deltar på distans.
• Boklån i elektronisk form, eller fysisk. (Behöver ju inte ske över internet, men nätet är oftast inblandat.) Samtidigt ändras ju själva användningen av "böcker" i takt med att alternativa informationsresurser blir tillgängliga, och en hel del av dessa är på nätet.

Kanske ska man i stället titta lite framåt i tiden och tänka sig några grundläggande mänskliga aktiviteter som idag sker i den fysiska världen men som skulle kunna digitaliseras. Då skulle man kunna göra lite intressanta mer kvalitativa intervjuer i relation till teknikanvändning:

• Kan man tänka sig att gifta sig via internet, där prästen kanske är nån annanstans och brudparet närvarande med sina anförvanter? Eller till och med att en i brudparet är med på distans? Att ha en virtuell flickvän som bara finns på nätet verkar inte ens vara något värt att nämna i vissa kretsar.
• Att gå till doktorn och visa upp sina sår och knutor via en iPad? Mobil e-hälsa växer väldigt starkt, bland annat i och med trenden där man ägnar mer resurser åt kroniska sjukdomar, snarare än åt akuta.
• Teledildonik är ett område som jag är lite förvånad över att det inte har växt snabbare. Intressant att se att Slashdong har tagit fram ett Arduino-kompatibelt kretskort.
• Cyber-krig är ju ett något som redan finns och används på extremt oroande och växande områden. Oklart hur mycket av krigföringen som tekniskt sett går över internet, och hur mycket som sker i militära delvis parallella nät, dock.

Ja, jag tror att jag har gjort min position klar i och med det ovanstående. Hoppas det kan leda till en intressant diskussion.

/Simon

IT och miljö - ett paradoxalt outforskat fält

I och med mina dubbla intressen och kompetenser -- humanekolog jämte omvärldsbevakare/analytiker angående IT och samhälle -- har jag länge intresserat mig för skärningspunkten mellan dessa två fält, miljö och IT. Denna punkt är såväl faktisk som intellektuell och det är slående, att oavsett om man vill ha reda på mera fakta eller börja förstå de komplexa samspelen tankemässigt, så finns det än så länge förvånansvärt lite att "gå på". Detta slår mig än en gång när jag läser en aktuell översiktsartikel i Nature. Eric Williams går där kortfattat igenom läget när det gäller fyra olika nivåer av miljöpåverkan från informations- och kommunikationsteknologi:

1. ICT infrastructure and devices
2. Applications
3. Effects on economic growth and consumption patterns
4. Systemic effects on technology convergence and society

Han konstaterar därvid: "The capacity to comprehend and manage the different system levels decreases as the system boundary increases, as the higher levels are complex systems." Och: "the implications of higher system levels ... are vastly more important than the direct impacts, despite receiving relatively little attention." Det betyder i klartext, att förståelsen av de verkligt genomgripande systemeffekterna av accelererande IT-användning och IT-utveckling är undermålig, fastän just dessa effekter är de allra viktigaste. Till yttermera visso får de ringa uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig? En ledtråd finns i Williams intressanta definition av "hållbarhet" ("sustainability"): "a societal reaction to human activities having global implications". Allt tal om hållbarhet är en fråga om en samhällelig reaktion. Utmärkande för hur människor i mer eller mindre ansvarig ställning reagerar på reella utmaningar är att de vill se resultat. Helst inom en viss valperiod eller ett visst budgetintervall. Det finns alltså ett starkt institutionellt och retoriskt tryck mot påtagliga och allra helst på något sätt mätbara åtgärder. Detta gäller även hur finansieringen av forskningsinsatser bäst motiveras. Att man inte vet något är sällan något bra argument när man söker forskningsmedel inom det här fältet; bättre då att säga något om vad som skulle kunna göras, som passar in i ovannämnda institutionella-retoriska tryck.

Problemet med detta sakernas tillstånd blir tydligt när Williams vidare påpekar: "the degree of quantification and certainty decrease with increasing system levels." Jag har nyligen apropå en helt annan fråga fäst uppmärksamheten på hur tokigt det blir om man fäster överdrivet stor vikt vid mätbarhet. Där handlade det om skolbetyg, vilket inte precis är någon exakt vetenskap. Men det är intressant att betänka varför just mätbarheten i skolbetygsfallet tillmäts så stor betydelse. Det är nämligen av exakt samma anledning som den intar förstaplatsen i all miljödebatt. Bara siffror biter. Inte faktiskt alla gånger, i relation till förståelsen av verkligheten, men retoriskt. Ett känt exempel på det från naturskyddsfronten, är att skyddet av hotade arter fick något politiskt genomslag att tala om först när man började använda begreppet biodiversitet, vilket i viss utsträckning lämpar sig för matematiska modeller grundade i kvantifierbara begrepp.

För säkerhets skull måste jag nu säga, att jag inte ser något fel med kvantitativt grundade vetenskapliga studier (eller tekniska/administrativa åtgärder på kvantifierad grund). Det vore mig helt främmande. Felet är att man tror att sådana studier är de enda som säger något om vad som verkligen händer här i världen. Och detta är fel därför att alla verkligt väsentliga avgöranden inför framtiden är kvalitativa, en fråga om omdöme, inte om mätbara indikationer. Om detta är riktigt -- och det är jag helt övertygad om -- så innebär den överdrivna tilltron till påståenden med siffror bakom sig, att man smiter från ansvaret. Det bäddar också för ohederlig och ovederhäftig sifferanvändning, givet det institutionella-retoriska trycket i denna riktning.

Vad gäller aktuella data angående IT/miljö bör den intresserade gå till Williams artikel för en översikt, med referenser. Här vill jag bara fästa uppmärksamheten vid hans övergripande slutsats:

Societal response to managing the environmental impacts of ICTs has focused on heuristics such as removing toxic materials, increasing recycling and improving energy efficiency. [...] following these heuristics has led to progress but has not solved the environmental challenges. In the future, managing the environmental problems facing ICTs will require a broader focus that considers life cycles, growth and technological progress. [min kursiv]

Utan att ta hänsyn till sådant som ekonomisk tillväxtpolitik och accelererande teknikutveckling kan man helt enkelt inte ens börja förstå de verkliga miljöeffekterna av IT, eller för den delen att förstå vilka samhällsförändringar med hjälp av IT som skulle kunna ha positiva systemeffekter. Och en sådan förståelse kräver, som Williams också påpekar, en genuint tvärvetenskaplig ansats. Vad som saknas här är än så länge adekvat teoribildning. Inte ens relevanta kvantitativa uppgifter kan tas fram så länge en sådan inte finns.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att eftersom tiden alltid är knapp i relation till forskningens möjligheter att producera "praktiserbara" resultat, så är det viktigt att driva och uppmärksamma konkreta projekt som går på tvärs mot konventionella synsätt och metoder. Här skulle jag vilja se kreativ lokal användning av öppna data och crowdsourcing i relation till miljömässiga utmaningar och problem. Vem vet vilka systemeffekter det kan få? En del kan ju bli positiva på riktigt. Och motivationen blir både personlig och kvalitativ på ett annat sätt än centraliserade strategier.

/Per

PS. Tack till Victor Galaz för tips om artikeln.

Positiv kritik - vem behöver det?

"Positiv kritik" -- låter det som en självmotsägelse? Kritik är väl något negativt, vet jag att många oreflekterat tycker. Betänk uttrycket "diskutabel". Vad lägger du i det? Mest ordagrant betyder det att något kan bli föremål för diskussion, att olika synpunkter kan vara motiverade, eller med andra ord: att något inte är bombsäkert. Men jag tror att de flesta uppfattar det som att det "diskutabla" är något som man bör undvika. Men varför? Därför att det betyder en social osäkerhet. Alltså låter man det "diskutabla" vara i fred och samlas i stället kring något "positivt" som alla kan känna sig överens om, ju vagare och subjektivt mera löftesrikt desto bättre. Men -- och det är ett stort men -- i slutändan kommer man ändå att drabbas av alla konsekvenser, inklusive en del av de faktiska möjligheter som man lät bli att diskutera. Därför behövs positiv kritik. Kritik som är positiv till ett generellt mål -- säg: att upprätthålla och stärka människors värdighet -- men som inte känner sig tvungen att bara tro på specifika medel för att uppnå det. Medel bör alltså helst alltid vara diskutabla. Och teknik är alltid ett medel, eller rättare sagt: teknik bör alltid vara ett medel. En lite hallelujaaktig, teknikoptimistisk konsensus behöver i så fall en sorts djävulens advokater, i längden för sitt eget bästa. Ty inte ens den mest inbitne teknikoptimist är väl en maskin?

Sådana här tankebanor sätts igång när jag läser en intervju med David Gelernter i The Economist, där han avslutar med att säga så här:

A lot of convenience and power could be gained, and a lot of unhappiness, irritation and missed opportunities avoided, if the industry thought about design, instead of always making it the last thing on the list. We need more people who are at home in the worlds of art and the humanities and who are less diffident in the presence of technology. There are not enough articulate Luddite, anti-technology voices.

Vad får en namnkunnig datalog att uttrycka sig på det viset? Skulle industrin behöva ludditer?? Det låter ju närapå vrickat, är jag säker på att många tänker. (Brasklapp: jag är inte luddit.) Yttrandet är förstås tillspetsat, så låt oss se på sammanhanget. Economist-artikeln presenterar Gelernter så här:

More than two decades ago, Dr Gelernter foresaw how computers would be woven into the fabric of everyday life. In his book “Mirror Worlds”, published in 1991, he accurately described websites, blogging, virtual reality, streaming video, tablet computers, e-books, search engines and internet telephony. More importantly, he anticipated the consequences all this would have on the nature of social interaction, describing distributed online communities that work just as Facebook and Twitter do today.

Här har vi alltså en person som har tänkt före (aldrig en särskilt kul sits). Flera av hans idéer var kommersiellt gångbara och snoddes av Apple. Resultatet blev en patenttvist som avgjordes i det bolags favör som först tagit upp Gelernters idéer (ett av de största skadestånden i amerikansk historia, men saken har nyligen rivits upp igen). Som artikeln påpekar ligger det en särskild ironi i detta, då Apple ju är det IT-företag som framgångsrikast förverkligat Gelernters tanke om design som första punkten på agendan. Det verkligt intressanta med Gelernter är dock hur djupt han tänker på innebörden av begreppet "design", alltså vad som får honom att efterlysa fler "ludditer" (här= icke teknikbländade humanister) i industrin.

Om det är något som utmärker humanister och samhällsvetare så är det att de florerar som mest, eller bäst, kring det som är "diskutabelt". De är -- i sina bästa stunder -- proffs på det som tekniker, utvecklare och dem närstående entreprenörer är absolut sämst på: att ta ett steg tillbaka och reflektera över den vidare innebörden i vad man håller på med. Det vore också för mycket begärt att de teknikcentrerade grupperna skulle göra detta; det är inte deras roll. Men deras roll är inte heller hela samhället, hur mycket den än haussas upp i den ekonomiska utvecklingens namn. Samtidigt ställer deras arbete till med saker som inte är tekniska till sin natur, vilket är Gelernters poäng. Alltså borde man idealt sett kunna vända på steken och låta kritiken, den vidare synen, det "diskutabla" (här=design) få en mera avgörande roll i utvecklingsprocessen. Då skulle samhället, människorna, inte hela tiden behöva drabbas av konsekvenser utan också kunna medverka mera aktivt och direkt till sitt eget (om)formande.

Måhända är det också en särskild ödets ironi att Gelernter var en av Unabombarens, Ted Kaczynskis, offer. Han överlevde ju, men fick bestående skador i ena ögat och handen. Kaczynski är urtypen för en radikal (neo)luddit -- läs hans Technological Slavery så förstår du varför -- och när jag läser den här intervjun kan jag inte låta bli att tänka, att Gelernter också verkar höra till dem som tar honom på tillräckligt stort allvar för att inse, att Kaczynski har vissa poänger men drar fel (eller opraktiska) slutsatser. Det teknologiska samhället behöver inte, kan inte tillintetgöras men det kan, måste kunna vägledas. Ty om det inte vägleds, av människor i människors intressen, då kommer det att ta över i sina egna intressen. Denna trend är redan oroande stark men problemet med det är inte att detta inte uppmärksammas (Terminator är ju närmast en kulturell ikon), utan att så få konstruktiva, inte enbart hallelujapositiva synpunkter har något större genomslag än så länge. Den alltmer autonoma teknikutvecklingen vinner då på sin egen planhalva -- "by default", så att säga.

Och här, i relation till teknikens autonomi, kommer Gelernters nya utmaning:

One prediction in “Mirror Worlds” remains conspicuously unfulfilled: his vision of cyberspace seething with billions of intelligent software agents working on behalf of their human masters. They might monitor news feeds, track local-government decisions or keep an eye on people’s health via digital sensors. “I want the state of each hospital patient to be watched by a million agents,” says Dr Gelernter. “We can create a software agent for a particular rare combination of circumstances that happens only once every 1,000 years but happens to you.” The technology exists, he says, “but our Mirror World is uninhabited. It’s like a forest with nothing living in it.”

Va!? kan den som följt tankegången ovan gärna utbrista. Jag tycker mig dock förstå hur det hänger ihop, utan att därför vilja lägga några ord i munnen på Gelernter. På Infontology har vi på senare tid börjat nysta i liknande tankebanor i det vi hittills skrivit om börsrobotar. Vad det handlar om är att tänka så visionärt man bara kan -- varför ska människor göra det maskiner gör bättre? -- och sedan utforma ramarna för maskinvärlden, den artificiella ekologin, medvetet. Utan att bländas.

/Per

PS. Apropå det här temat, jämför gärna med inlägget Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt".

Intresse: Hur tänker programmerare?

Jag försöker copy/paste-programmera för att kunna använda Google public data explorer på ett smidigare sätt. Det slutar med att jag försöker förstå koden, men inte kan greppa den, kanske främst för att jag inte kan skilja ut det formella/arbiträra från det som faktiskt betyder något. (Den som gillade matte kan tänka på den distinktionen som att först tycka att dx/dy i integralerna bara är som en trollformel, och sen plötsligt förstå att det faktiskt är förändringen i x delat med förändringen i y.)

När jag ser en bit xml i dspl -- dataset publishing language -- eller en bit kod i Apps script, som Google använder bland annat för docs, så är det mestadels nonsens för mig, som trollformler, eller svarta lådor. Det konstiga är att man kan få de svarta lådorna att funka genom att sätta ihop dem och pröva -- oftast är det ofarligt, det finns felhanterare som tar hand om mina taffliga hopklippningar.

Jag förstår att jag behöver "skapa" vissa saker -- men varför måste jag sätta nånting till att peka på kalkylarket där jag redan är? Om jag måste peka på kalkylarket, varför måste jag inte också peka på Google -- nej, det kan jag ta för givet. I dspl måste jag tala om för systemet vad ett år är -- ett år är en utvidgning av tid, ett procenttal är en utvidgning av kvantitet. För att jag ska kunna ange SCBs koder för kommuner som nyckel i tabellerna behöver de bli en utvidgning av "entity:entity", en ontologisk dans på stället.

Också när det gäller vårt arbete med börsrobotarna blir det programmerarnas sätt att tänka som styr mycket av vad visionen för våra autonoma mjukvarande hjälpredor skulle kunna bli. Jag har varit i kontakt med en hel del programmerare/utvecklare som varit ganska mycket som den ursprungliga formen av frimurare -- män som åkt land och rike runt, utfört sina riter och skapat en mjukvarukatedral, och sen dragit vidare och lämnat de lokala invånarna att bygga vidare. Om det är "fantasin som sätter gränser" för vad man kan göra med programkod så tror jag det finns gränser för själva fantasin -- olika kulturer hos olika programmerargillen. De som skapar börsrobotar har en speciell kultur.

Till slut twittrade jag ut mitt intresse för programmerar-tänk, och fick intressanta svar. "Skulle vilja läsa nåt bra om hur programmerare *tänker* när de bygger upp digital infrastruktur. Vad är ett stort "monument" i kod?"