Infontology

Crowd + skatt, hur går det?

Uppdaterad 28 nov efter att Smålandsposten ändrat rubriken på artikeln där jag uttalar mig. Tack.

Uttalar mig idag i Smålandsposten om ett nytt projekt där man kombinerar crowdfunding med skattefinansiering. Jag twittrade lite med Smålandsposten igår, vilket ledde till att en av deras reportrar ringde upp.

Är definitivt positiv till crowdfunding, och har deltagit i projekt på både Kickstarter, Indiegogo och Kiva, men är lätt avvaktande till att kombinera crowdfunding med motfinansiering med skattemedel.

I vanlig infontologisk anda vill jag att man ska väga fördelar mot nackdelar, och jag svarade uppriktigt på reporterns frågor om möjliga negativa sidor med den här formen av projekt, dvs att det är underligt att låta ett projekt som får mycket crowd-pengar också få mycket offentligfinansiering. Jag tycker att mitt uttalande avspeglar det jag tycker, men att rubriken är sådär modernt ruttet vinklad. Vem är det som göder den redaktionskulturen, egentligen? Och vem är det som gillar den?

Rubriken "Det blir ett populistiskt sätt att bedriva kultur" svarar mot en del av det jag sa, men är en extremt dålig sammanfattning av min ståndpunkt. [Rubriken ändrades sen till "Kvaliteten ska avgöra". Den svarar ju mycket bättre mot det som diskuterades!]

Samtidigt blir jag förvånad över dagens vilsna användning av skattemedel, och jag uttrycker också det -- skattemedel ska ju delas ut efter en kvalitetsbedömning av kulturyttringen, inte efter att så och så många av kulturutövarnas fans satsar pengar.

Jag skulle gärna diskutera den här formen av kulturfinansiering lite mer, och gärna föra in "kultursponsring" i allmänhet i sammanhanget. Jag har svårt att se att det här är något annat än en mikrobetalningsform av kultursponsring. Jo, förresten, det finns en skillnad till -- om allmänheten ska vara med och betala för kulturen på det här sättet blir det ju med redan skattade pengar, vilket man bör ta hänsyn till när man räknar på en rimlig grad av motfinansiering.

Smålandspostens huvudartikel.

Ett relaterat seminarium på Internetdagarna som jag inte sett.

/Simon

Efter "The Black Swan"

Vet inte om det kan kallas en recension i vanlig mening, men jag vill gärna dela med mig av det jag tyckte var viktigt med Nassim Nicholas Talebs bok The black swan från 2007. (Köp nya upplagan från Adlibris.com) Använd inlägget för att avgöra om du vill läsa hela boken.

Talebs bakgrund från Libanon utgör ett intressant inslag både personligt och idémässigt. Det finns också en riktigt odräglig stroppig sida av boken eller författaren som man måste ta sig över för att komma igenom.

För mig var lösningen att läsa aforism-samlingen The bed of procrustes (Adlibris) för att förstå just hur stroppig och självgod Taleb är. Men liksom den på många sätt extremt jobbige Kevin Kelly kan skriva en extremt bra och samtidigt urkass bok (What technology wants) så har den jobbige Taleb presterat en bok som det finns mycket att hämta ur.

Nu till vad:

Den fiktiva mätbarhetens frukter

I serien "Tävlingen om eleverna" rapporterar Sydsvenskan idag om en trend mot å ena sidan högre skolbetyg och å andra sidan sämre kunskaper, alltså: samtidigt som medelbetygen ökar så sjunker den kunskapsnivå som dessa antas representera (se också här). Orsaken verkar vara konkurrens om eleverna och det är mest märkbart på gymnasienivå. Med dagens utbredda nonchalans vad gäller verklig kunskap och verklig förståelse är detta inte ett dugg förvånande, skulle man kunna säga. Men ett sådant lite kverulantiskt yttrande missar poängen med fenomenet.

Sanningen ryms snarare i denna mening: "Konkurrens på en marknad ska i teorin leda till att kunderna i högre grad får sina önskemål tillgodosedda." Problemet ligger inte i konkurrensen, utan i önskemålen och det system som underblåser dessa önskemål. Vad är då elevernas önskemål när de söker till/går på en gymnasieskola? Höga betyg är en viktig faktor. Om du blir varse att du kan få högre betyg med mindre ansträngning på ett ställe än på ett annat så väljer du förmodligen det förra. Men det förutsätter förstås att det finns en informell "policy", på tillräckligt många skolor, att eftersträva "generösare" betyg. Och så tycks verkligen vara fallet: "Var femte lärare har pressats att sätta högre betyg än eleven är värd. Det visar en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort." Och: "Påtryckningar är vanligare i kommuner där det finns många friskolor, eftersom konkurrensen är större." Slutsatsen tycks då bli: Det är konkurrensen som är boven. Men det tror alltså inte jag. Felet är vad man, i så fall, konkurrerar om. Det är betygen som är boven.

Och här är varken grundskola eller gymnasium de enda kålsuparna. På universiteten råder sedan länge, särskilt i mera kvalitativt inriktade ämnen (humaniora, samhällsvetenskap) men inte bara där, en motsvarande tendens att vara "snäll", eftersom institutionernas resurser är bundna till något som kallas "genomströmning". Ställer man för höga krav minskar antalet godkända examinationer och institutionen får mindre pengar. Om gymnasierna "levererar" studenter som kommer in på universitet och högskolor tack vare generösa men missvisande betyg, så innebär det förstås att man nästan tvingas sänka nivån även på eftergymnsiala utbildningar. Det blir en nationellt självförstärkande effekt som nu tydligen nått alarmerande proportioner.

Jag skulle säga att den fundamentala orsaken till alltihop är att man i alla led och på alla nivåer fäster större vikt vid en ytlig och nu närmast fiktiv mätbarhet än vid innehåll och faktisk kompetens. Samma trend yttrar sig inom andra samhällssektorer som "kvalitetssäkring", standardiserad "certifierng" och allsköns kvantitativa "utvärderingar". På detta sätt kan man konstruera en bild av att man gör något som kan visas upp i form av till synes jämförbara siffror. Allt i någon sorts abstrakt effektivitets namn. Det egentliga innehållet, det substantiella värdet, det mänskliga eller verkliga syftet med verksamheterna kan inte fångas in i dessa termer och tenderar därför att försvinna ur blickfältet och snart har vi kanske inga ord för att tala om det ens.

Vad man i utbildningsvärlden skulle kunna göra för att råda bot på de här avarterna av en tilltagande pseudobildning, är att avskaffa betygen och införa genuint krävande inträdesprov på högre nivåer (gymnasium och universitet/högskola). Det skulle leda till ett helt annat fokus. Man skulle bli tvungen att fokusera på faktiska prestationer, utifrån de kriterier man sätter upp, vilka -- för att inte göra ett nytt misstag -- skulle behöva vara jämförelsevis stränga. Då skulle skolorna konkurrera om vem som levererade de kunskaps- och färdighetsmässigt starkaste eleverna. Och innan något sådant skulle vara möjligt över huvud taget, skulle man bli tvungen att tänka igenom vad man verkligen behöver kunna i olika ämnen. (Det bestämmer de som kan.)

Men så kommer det inte att bli. Nuvarande former kommer att fortsätta och eftersom verkligheten obevekligen sållar i vilket fall som helst, så kommer denna sållning i stället att ske i ett senare led, i form av mindre kvalificerade medborgare, mindre konkurrenskraftig arbetskraft. Allt medan man inbillar sig att man har ett "bra" utbldningssystem.

/Per

Tintin-skissen

Det är något magiskt över Tintin, vartenda streck känns som att det sitter på det enda möjliga stället. Det är för mig en av de få serier där det känns som att jag tittar genom rutan in i en verklig händelse. Ett klart fall av "suspension of disbelief".

När jag för något år sen upptäckte att Artcurial regelbundet har auktioner där de ropar ut serieteckningar drömde jag om möjligheten att köpa en originalteckning till en serieruta, men inte förrän idag när jag fick katalogen till den dedicerade Hergé-auktionen 26 november slog det mig hur speciella skisserna är. Som det här bladet med några studier till Det svarta guldet.

Har man läst albumet många, många gånger känner man genast igen rutan där Abdallah biter Tintin i handen. Skisserna är väldigt långt från de exakta teckningarna i albumen, men kanske är det även i skissen så att varje streck sitter på det enda möjliga stället… :-)

/Simon

Är människan allt oftare den svagare länken?

Vilken är den svagaste punkten när man ska stjäla en bil? Hittills har det varit låset, men nu är det människan. En TT-artikel beskriver problemet med det ökade antalet "bilrån", där rånarna ger sig på bilens ägare för att komma åt nyckeln.

Självklart är det viktigt att göra bilarna säkra på olika sätt, men när man designar säkerhetslösningar borde man i större utsträckning ha hela systemet [bil+människa] i åtanke.

Om man ska jämföra med digital teknik kan man dra paralleller till "social engineering", den ädla konsten att just utnyttja att människan allt oftare är den svagaste punkten i ett säkerhetssystem. För den som är sugen på att läsa om social engineering kan jag rekommendera historien om hur det egentligen gick till när Paris Hiltons mobil hackades.

Social engineering är ju lite annorlunda jämfört med bilrån, men grunden är densamma: när det tekniska systemet i sig blir säkrare blir det lönt att ge sig på användaren…

Om man ska resonera i termer av "värde" så är det oftast en självklarhet att värdet av en människa alltid (nästan per definition) är större än värdet på en bil, men man skulle kunna säga att designern av bilens låssystem oavsiktligt tillskriver bilen ett större värde än människan, eller?

/Simon