Det saknas inte tvärsäkra yttranden om varför ”kulturarvet” bör/måste/ska digitaliseras. Jag citerar ”kulturarvet”, eftersom var och en som studerar ett antal yttranden i denna fråga efter ett tag måste börja fundera över vad som menas med ”kulturarv” egentligen. Den frågan tänkte jag behandla i nästa inlägg på temat. Idag ska jag översiktligt bringa spörsmålet om varför ”kulturarvet” ska/måste/bör digitaliseras i fokus. (Jag är starkt för detta, i princip, men oklarheterna om vad det handlar om egentligen är stora, vilket är min poäng.)
Här följer en sorts lista på anledningar till digitalisering, utan försök till rangordning:
”Skapa en ökad dialog med besökarna”.
”Göra informationen mer lättillgänglig”.
”Skapa nya sätt att visa vårt kulturarv”.
”Digitalisering kan forcera såväl låsta otillgängliga museimagasin som bunkerliknande bergrum.”
”De kommersiella aktörerna får nöjda kunder – och kommer antagligen att tjäna uppemot 1 100 miljarder kronor på webb- och mobiltjänster”.
Institutionerna ”får cred. Folk kommer att förstå varför de finns. Ett existensberättigande som kan underlätta anslag och donationer. […] digitaliseringen kan stärka kulturinstitutionernas roll som folkbildare och kunskapsförmedlare.”
”Brist på historia gör oss otrygga. Därför är det viktigt att vårt kulturarv blir tillgängligt på ett så enkelt sätt som möjligt”.
Få ut ”den kreativa och kunskapsalstrande kraft som ligger gömd på museernas, bibliotekens och arkivens magasinshyllor.”
”Underlätta också för entreprenörer inom kultursektorn att använda minnesinstitutionernas data”.
Kulturarvet ”bör vara fritt, för det är vårt. Det är vårt gemensamma, låt det vara tillgängligt fritt och vårt gemensamma att dela, att förvalta, att bearbeta och att sprida.”
Det kan bidra ”till ett större intresse för att upptäcka kulturarvet på plats. Upplevelsen av platsen har blivit mer exklusiv.”
”Gräsrötterna vill också vara med och utveckla”.
”Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.”
Det ”är viktigt att förstå och reflektera kring det förflutna för att kunna verka konstruktivt i nuet och för att kunna blicka framåt. Därför är det värdefullt att historiens arv görs synligt och att vi berättar, diskuterar och lär av det förflutna.”
”Framför allt gäller det att se till att kulturarvet blir en del i vår digitala infrastruktur”.
”Genom att materialet görs tillgängligt på nätet via digitala filer upphör slitaget på de sköra trycksakerna varigenom de kan bevaras för framtiden.”
Det är som synes en mångfald olika positiva anledningar till att digitalisering av "kulturarvet" anses vara viktigt. Det är lika uppenbart, att uttrycket "kulturarv" inte kan betyda samma sak i alla de ovanstående citaten. Denna oklarhet medför att man i vissa av de texter som citerats ovan, och andra, kan finna en och annan antydd brasklapp, som innebär att problematiken i verkligheten inte kommer att bli helt enkel att reda ut eller ha någon kontroll över (och vems kontroll?):
”Självklart måste vi ha kontrollerade former så att materialet inte missbrukas eller används på något sätt som tillståndsgivaren inte avsett.”
”Bristen på samordning har gjort att alla institutioner gjort på sitt eget sätt. Vissa har utvecklat egna system, andra har sparat materialet i format som inte längre går att använda. Det gör informationen svår att sammanföra. Det finns fortfarande många institutioner som sparar ostrukturerat. […] institutionerna har tolkat ordet digitalisering på olika sätt”.
”Det krävs ett skifte från teknik till mer mjuka värden och ett djupare tänkande kring hur allt det här materialet kan användas i samhällets olika delar.”
Bara i dessa korta yttranden ryms en djupgående och komplex problematik som man inte kommer att kunna undgå, hur man än gör. Även om man "helt enkelt" bara bestämmer sig för att definiera "kulturarv" som fysiska föremål på institutioner, så kommer tillgängliggörandet av digital information om dessa inte att kunna undgå att beröras av frågor om mening och mål, med allt som kan läggas i begreppet kultur. Några tankar om detta följer i ett kommande inlägg.
/Per
Tidigare inlägg: Digitaliseringen av kulturarvet -- kommersiellt och offentligt
Comments