[Detta inlägg är en reviderad version av en text som tidigare publicerats på en annan, ej längre existerande blogg. Det kräver en hel del koncentration, är jag rädd :-)]
Evolutionsbiologen numera populärvetenskaparen Richard Dawkins och filosofiprofessorn Daniel C. Dennett är något av ett radarpar när det gäller antireligiös argumentation och propaganda i dagens internationella mediemiljö. Av de två är tvivelsutan Dawkins den vassaste och mest effektiva. De kom ut med varsin bok i ämnet ungefär samtidigt -- The God Delusion (Dawkins) och Breaking the Spell (Dennett). Jag recenserade dem i Sydsvenskan då det begav sig. Faktum är att jag har följt alla deras respektive arbeten så länge (jag köpte The Selfish Gene när den var ny, 1976) att de intellektuellt känns som gamla bekanta av det mera gedigna slaget. Dawkins har jag faktiskt träffat en gång, men inte Dennett. Med tanke på min egen, skenbart motsägelsefulla, bakgrund av långvariga studier av och undervisning om såväl evolution som religion, är de här två naturligtvis särskilt intressanta. De går till verket inte bara med sedvanlig liberalt inspirerad religionskritik i upplysningsanda, utan också med relevanta vetenskapliga rön. De senare tycks mig Dennett begagna bättre än Dawkins.
Eventually we must arrive at questions about ultimate values, and no factual investigation could answer them. Instead we can do no better than to sit down and reason together, a political process of mutual persuasion and education that we can try to conduct in good faith. [...] we need to have a clear account of the reasons that can be offered for and against the different visions of the participants. Those who refuse to participate (because they alrady know the answers in their hearts) are, from the point of view of the rest of us, part of the problem. Instead of being participants in our democratic effort to find agreement among our fellow human beings, they place themselves in the inventory of obstacles to be dealt with, one way or another. [s 14]
Här har vi alltså en klassisk liberal och lite akademiskt seminariemässig etisk grund för vad som diplomatiskt brukar kallas "dialog", utifrån vad som antas vara rationella premisser. Men i frasen "obstacles to be dealt with" skymtar också något som Dennett tycks "veta i sitt hjärta", nämligen att en sådan rationell och hänsynsfull, "demokratisk" procedur är det högsta värdet och därmed bortom diskussion. Han verkar blind för det faktum att detta i sig är en tro. Ståndpunkten är, strikt rationellt sett, lite egendomlig med tanke på att Dennett själv i en annan bok (Darwin's Dangerous Idea) tydligt har pekat på omöjligheten att nå fram till en rationell konsensus, eftersom basen för varje ställningstagande oundvikligen är icke-rationell, "ologisk":
On one side, we must avoid the error of thinking that the solution is more rationality, more rules, more justifications, for there is no end to that demand. Any policy may be questioned, so, unless we provide for some brute and a-rational termination of the issue, we will design a decision process that spirals fruitlessly to infinity. On the other side, no mere brute fact about the way we are built is -- or should be -- entirely beyond the reach of being undone by further reflection. [Penguinupplagan från 1996, s 506; kursiv i original; apropå detta se även här]
Den där "brute and a-rational termination of the issue" är i slutändan oundviklig. Man kommer till en punkt då argument inte spelar någon roll, hur man än försöker. Bortom den punkten finns det bara en sak att göra och det är att träffa ett val utan argumenterbar grund, men inte mindre bjudande för det. Blir man trängd i den valda positionen måste man sedan försvara den, kanhända inte bara med argument. (Jag tror inte på något evigt fredligt samhälle utan fundamentala konflikter; jag är inte ens intresserad av att sträva efter ett sådant, eftersom jag ser det som en total och farlig utopi som i praktiken leder till motsatsen till det man tror, nämligen en repression av "oliktänkande".) Ett sådant här individuellt val kan ändras senare, så klart, men i det avgörande ögonblicket kan det bara undvikas genom att man fegt låtsas som om man är "neutral" och "förstående".
I den ontologiska och metafysiska kontext i vilken problematiken förekommer i de här diskuterade böckerna finns det bara tre alternativ, utöver det nämnda mesiga låtsasvalet:
1. Det finns ingenting utöver den fysiska värld som vi uppfattar genom våra fem sinnen i våra vanliga vardagsliv, eller via sinnesmässigt tillgängliga fysiska instrument. Utifrån påståenden om dessa intryck dras logiska slutsatser.
2. Det finns något utöver den fysiska värld som vi uppfattar genom våra fem sinnen i våra vanliga vardagsliv och som inkluderar den världen, men som också har en annan existens vars väsen uppenbaras i religionerna, kanhända mer i vissa än i andra. Detta förhållande uttrycks symboliskt och kan uppfattas av intellektet men inte förstås i sig genom rationell slutledning.
3. Det som avses i punkt 2 är bokstavligen det som "bokstavstrogna" kristna/muslimer/judar etc säger att det är, enligt respektive heliga skrifters påståenden, logiskt tolkade (analogt med hur observationspåståendena i 1 tolkas).
Med viss förenkling kan man säga att Dawkins & Dennett angriper den tredje ståndpunkten på den förstas premisser, medan de bokstavstroende i sin tur angriper den första ståndpunkten på den tredjes premisser. Mellan dessa ytterligheter finns inga som helst kompromissmöjligheter. Det inser Dawkins och rusar ut med blanka vapen, men Dennett lullar runt lite här, som synes. Om man, som jag, intar ståndpunkt 2, kan man räkna med hårt motstånd såväl från överygade "ettor" som från övertygade "treor". Det finner jag avslöjande. Man ska inte låta sig luras av att den andra ståndpunkten intar en skenbar mittposition; detta är en artefakt av själva uppställningen, inget annat. Möjlighet 2 är inte en kompromiss, utan något helt vid sidan av både "ettan" och "trean"; den erkänner helt enkelt ingendera ståndpunktens premisser. Det gemensamma axiomet för ståndpunkt 1 respektive 3 är en fundamental rationalism. Möjlighet 2 kan dra nytta av observationerna i både "ettan" och "tvåan", men har en annan syn på det rationella, logiska tänkandets plats i tillvaron.
Den som inte är besatt av den rationalistiska sjukan kan ändå dra nytta av särskilt Dawkins intellektuella rakkniv. Han gör fullständigt klart vilken "Gud" det är omöjligt att ta på intellektuellt allvar. Samtidigt utesluter han inte i princip att termen "gud" skulle kunna ges ett innehåll, dock med den reservationen att detta innehåll skulle vara så olikt alla populära religiösa gudsbegrepp, att just ordet "gud" till sist vore olämpligt, enligt Dawkins. Så här kan det låta: "A quasi-mystical response to nature and the universe is common among scientists and rationalists. It has no connection with supernatural belief" (The God Delusion, s 11). Einsteins syn är ett ofta anfört exempel på den inställningen, men "[b]y religion Einstein meant something entirely different from what is conventionally meant. [...] I am calling only supernatural gods delusional" (ibid., s 15; kursiv i original). Vad Dawkins gör, med andra ord, är att skoningslöst punktera all rationalistisk religiositet, jämte alla ologiska liberalteologiska halvmesyrer. Samtidigt hjälper Dawkins oförhappandes de mer eller mindre bokstavstroende att stärka deras argumentation, vilket framkommer av skarp och emellanåt verkningsfull kritik från det hållet, inte minst vad gäller Dawkins teologiska okunskap.
Det finns också en sorts egendomlig symbios här som leder till ett gemensamt fokus på moralfrågor. Den yttrar sig t ex i att man på RichardDawkins.net kan läsa rubriker som dessa: "Oh yes, there are atheists in foxholes" eller "Who Says Science has Nothing to Say About Morality?". Retoriken går ut på att visa att man kan uppfylla det som de bokstavstrogna säger är viktigt i samhället, främst vissa moraliska ståndpunkter, utan religion. Men själva fokuset på just sådana saker är ju hämtat från en viss moralfixerad position i vad jag kallat ståndpunkt 3. Så kan man hålla på.
För mig är kristen tro primärt ett överrationellt mysterium och endast därför av något intresse över huvud taget, i och med att det spränger givna ramar och tvingar fram annorlunda förhållningssätt -- till ens eget tänkande, till tillvarons djupare innebörd och till frågor om väsentligt och oväsentligt. Moralfrågor är strikt sekundära i relation till mysteriet och relationen mellan dem är inte rationell, något som tydligt framgår av exempelvis det paulinska ordet "Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig" (1 Kor. 6:12 -- jämför detta inlägg). Och betänk Jesus egna "moralbud"; de är bokstavligen totalt omöjliga för en människa att uppfylla och det är en del av poängen med det kristna budskapet. Därav mysteriet. Att ens retoriskt reducera detta till en moraldiskussion är i längden vilseledande, lika vilseledande som när kristna "fundamentalister" envisas med att göra en rationalistisk tolkning av skapelseberättelsen i Genesis (Första Mosebok) utan hänsyn till mysteriet i Johannesevangeliets första kapitel, vilket enligt kristen tro egentligen är det primära i sammanhanget och inte kan låsas in i en diskussion om dagars längd och så vidare, utan pekar på något mycket väsentligare.
Sålunda kan position 2 faktiskt utnyttja Dennetts insikt om en "brute and a-rational termination of the issue" -- det går inte att finna någon nödvändig logisk grund, något "överaxiom" när det gäller dessa ting -- medan Dawkins vassare retorik tvingar fram ett tydligare formulerat positivt alternativ till en radikal ontologisk materialism. Ett sådant alternativ kan mycket väl vara förnuftigt i en vidare mening än det rationella tänkandet självt förmår begripa.
/Per
Jag kan inte riktigt placera in mig på något av dina alternativa grunduppfattningar. Jag ligger väl närmast ettan, men för det första godtar jag inte någon fundamental rationalism, och för det andra är grunden för vad som finns för mig inte vad de fem (f.ö. ett ganska godtyckligt valt antal) sinnena uppfattar, utan hur själva den mänskliga konstitutionen är beskaffad. Vår "kod" så att säga, hela vår upplevelse eller modell av tillvaron. Själva existensen är definierad inom detta ramverk och det är därför meningslöst att hävda att det existerar någonting utanför.
Posted by: Avadeaux | 17 oktober 2011 at 12:50
Jag förstår om du inte vill "sortera in dig". Att jag i just denna diskussion, så som den til största delen har bedrivits i olika publikationer, ser dessa tre alternativ betyder ju inte att de är de enda alternativen vad gäller metafysiska/ontologiska ståndpunkter.
"De fem sinnena" ska bara fattas som ett sorts hävdvunnet uttryck för summan av våra fysiskt baserade förnimmelser, oavsett hur många faktiska sinnen det kan vara fråga om, vetenskapligt sett.
Utveckla gärna, vid tillfälle, vad du menar med att "själva existensen är definierad inom detta ramverk"; jag vill inte bemöta det utan att förstå bättre hur du tänker där. (Eller du kanske har gjort det någonstans?)
Posted by: Per | 17 oktober 2011 at 13:06
Jag tror aldrig jag kommer att lyckas förklara bättre än här: http://ctail.blogspot.com/2011/03/naturvetenskapens-diskreta-platonism.html . Där har du redan kommenterat.
Posted by: Avadeaux | 17 oktober 2011 at 13:11
Ja just det; jag minns nu. Det är intressant hur mycket man kan vara överens om fastän man ändå inte verkar vara riktigt överens. Men mycket som kan upplevas som meningsskiljaktigheter är nog delvis en fråga om vilken terminologi man "gillar", som känns kongenial, vilket ju är beroende av ens egen bakgrund och av att man tar sig tid och utrymme att utreda det ordentligt från olika synvinklar. Jag har studerat och funderat över de frågor som berörs i det här inlägget i över 30 år och det är först nu jag börjar fatta vad jag själv menar. Återstår att försöka förklara det för andra -- det måste bli en bok av det, mindre duger inte :-).
Posted by: Per | 17 oktober 2011 at 15:07