[Det här är ett långt och komplext inlägg, så se gärna till att du har tid och ro och är koncentrerad -- om det nu skulle väcka ditt intresse.]
Potentiella minnesnycklar
”Ett framgångsrikt kulturarvsarbete måste integreras i andra breda samhällsfrågor” skriver Rolf Källman i en debattartikel. Utan att analysera närmare vad Källman avser med den formuleringen just där, så är det lätt att hålla med om detta som ett allmänt väsentligt påstående. "Kulturarv" är inte vad som helst; allt tal om det berör hela samhället, särskilt på lång sikt. Men vad är det då? Om man går till det departement som har en särsklid roll här så heter det, med departementsskekreterare Fredrik Linders ord:
Kulturarvet kan vara både materiellt och immateriellt. Det kan röra sig om allt från fysiska miljöer, kulturminnen och arkiv- och föremålssamlingar till berättelser, traditioner, föreställningar och konstnärliga uttryck som överförs från generation till generation. Namnet på platsen där vi bor, fornlämningar, dokumenterade minnen av hur dagens mångkulturella samhälle växt fram, industrihistoriska miljöer, torp och herresäten, eller varför inte en klassisk operaföreställning, en målning av Sigrid Hjertén eller ett recept ur Hagdahls kokbok från 1879? Detta är några få exempel på vad som kan betraktas som delar av kulturarvet. När vi talar om kulturarvet i bestämd form innefattar begreppet en mångfald av kulturarv.
Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter. Det viktigaste vi kan lära oss av kulturarvet handlar kanske om hur människor levt sina liv under olika tider och under olika omständigheter. Den kunskapen har potentialen att också lära oss något om våra egna liv, om hur samhället som helhet har utvecklats och kanske också något om framtiden och dess möjligheter.
Vad är det viktiga här? Sakerna? Platserna? Byggnaderna? Texterna? Ja, de är viktiga, på samma sätt som allt som har givits fysisk gestalt är viktigt för att peka på något, för att möjliggöra något. Men om det inte pekar? Vad krävs för att det ska kunna peka? Det centrala är inte bara sakerna, utan det som sägs i dessa satser: "Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter; det har "potentialen att också lära oss något om våra egna liv". Hur upprätthålles och vidareförs denna potential, tillgången till dessa minnesnycklar? Genom att tillgängliggöra digitala representationer av fysiska föremål på våra muséer, i våra arkiv?
Så blir bråte meningsfullt
Innan jag går in på de speciella frågor som uppstår i samband med att "kulturarvet" digitaliseras, vill jag dröja vid begreppen minnesnycklar och potential (att lära sig något om livet) och vad dessa kräver för att kunna förverkligas. Som exempel tar jag ett område som jag är bekant med sedan arbetet med min avhandling, nämligen de arkeologiska fynd som går under beteckningen trattbägare. Dessa tillskrivs något som, p g a denna typiska artefakt, kallas "trattbägarkulturen". På bilden ser man i vilken form dessa fynd vanligen förekommer: som skärvor. Ibland har man kunnat sätta ihop sådana skärvor igen till hela kärl, vilka visat sig ha karakteristisk form och karakteristisk dekoration. När man sedan hittat likartade skärvor över ett stort område -- södra Skandinavien, Nordeuropa -- vilka dessutom är anmärkningsvärt koncentrerade tidsmässigt, med avseende på när de först uppträder, så uppstår en rad mycket intressanta historiska frågor, alla relaterade till spörsmålet "Vad betyder det?" Det intressanta här är hur man över huvud taget svarar på sådana frågor, när allt man har är fragment. (Till keramikskärvorna kommer andra sorters, i sig lika fragmentariska fynd.) Kort sagt är det detta som arkeologer sysslar med, när de ska försöka bringa någon sorts reda i allt de hittat på fältet. När man verkligen tränger in i den problematik som uppstår inser man snabbt vilket oerhört arbete som krävs, med input från en lång rad vetenskapliga specialiteter. Sedan gäller det att sätta samman alla de disparata fynden, all input från olika vetenskaper (inom naturvetenskap, humaniora, samhällsvetenskap) och sammanfatta det hela i en någorlunda stringent och helst på något sätt prövbar hypotetisk berättelse. Det är först denna berättelse, eller rättare sagt dessa berättelser -- ty det konstrueras flera konkurrerande sådana, som förvandlar den ursprungliga bråten till minnesnycklar med en potentiell förmåga att lära oss något om oss själva.
Min egen forskning i sammanhanget gällde främst hur dessa berättelser (om yngre stenålder i Mellansverige) konstrueras och hur vetenskapligt prövbara de är, eller kan bli. Jag fann att det förvånansvärt ofta var lite si och så med den teoretiska grunden, så som den explicit relaterades till fynden. Arkeologerna var extremt noga och beundransvärt detaljkunniga när det gällde deras fynd och alla omständigheter kring dessa, men av denna närmast kärleksfulla omsorg märktes mindre i deras teoretiserande. Följaktligen fann jag en del att kritisera och gav även originella uppslag till hur man skulle kunna tänka för bättre grunda själva teoretiseringsprocessen. Jag tror att en del av mina arkeologkolleger blev lite sura över kritiken (från en outsider); muntligen fick jag höra att jag hade sagt viktiga saker och trampat på ömma tår. I en artikel ett par år senare svarade Uppsalaarkeologerna Helena & Kjel Knutson på en del av min kritik på ett mycket intressant sätt, som är relevant för dagens ämne:
The early appearance of agriculture [in Middle Sweden] has been supported by very little material evidence, Johansson argues. The burden of proof lies mostly in secondarily associated materials and material changes. It is of course a pedagogical problem for archaeology that the presentation of these secondary connections has not been made clear enough. [...] We think that in the discussion we lose the pedagogical line and strength of explanation (we could say that what is obvious to archaeologists is not mentioned in the discussion, since there is agreement on that; this then disappears from the eyes of the outside reader.) [...] In recent decades [interpretive, explanatory] narratives captured some parts of the "inner field" of archaeology, where, rightly, Johansson expects methodologically and theoretically grounded scientific debate. Many of the postulates that he picks up from different archaeological works are no more than loosely proposed ideas often grounded on impressions, and not thorough analyses of all the available material. These proposals are, of course, subjected to critical scrutiny, often in the form of oral debates which in many cases are not published. [mina kursiveringar]
Jag kan ju inte låta bli att notera att arkeologer i så fall bara skriver för andra arkeologer som redan vet vad de talar om och gör det onödigt besvärligt att pröva deras hypoteser. Inte finansieras deras verksamhet för att de ska behålla den helt avgörande diskussionen för sig själva? Men det är inte detta jag vill ha sagt här och nu. Jag vill i stället betona det för arkeologernas del positiva i situationen, nämligen att de vet något, även om de kanske alltför sällan utreder detta så explicit som jag förväntar mig som forskare. Det här är i så fall skillnaden mellan att besitta verklig kunskap och att bara ha hum om de egentliga kunskapsföremålen, om än aldrig så kvalificerat i andra avseenden. Om det inte hade varit för denna av generationer av arkeologer mödosamt förvärvade, vidareförda och odlade kunskap och implicita personliga insikt, så skulle alla de där historiskt signifikanta keramikskärvorna (och pilspetsarna, benfragmenten, stenyxorna, etc) bara ha varit bråte. Vad arkeologer -- alltså de människor som verkar i denna tradition -- vet, är med andra ord oersättligt värdefullt om det är minnesnycklar vi behöver och vill ha. Analoga förhållanden gäller för alla andra kvalificerade kunskapsfält som verkligen befattar sig med allt det som sammanfattas under beteckningen "kulturarv".
Det oerhörda
Titta på bilden ovan. Det är en digitaliserad representation av en liten del av "kulturarvet". Tänk dig sedan att du i en allmänt tillgänglig databas kan hitta tusen och åter tusen liknande digitala representationer av keramikskärvor från stenåldern och andra perioder. Vad ska du göra med dem? Hur ska du hitta något intressant? Hur ska du kunna ens börja förstå något av vad du ser? Hur ska alltihop kategoriseras? Vilka metadata ska finnas? Vem ska bestämma det? Vem ska göra allt jobb? I vilket led behövs specialistkompetens? För kategoriseringen? För metadatataggningen? För portalens/portalernas utformning? För.....?
Relatera de här frågorna (och alla de som impliceras av dem) till några av skälen som angivits för digitalisering av "kulturarvet", nämnda i förra inlägget på temat.
”Skapa en ökad dialog med besökarna”.
”Göra informationen mer lättillgänglig”.
”Skapa nya sätt att visa vårt kulturarv”.
”Digitalisering kan forcera såväl låsta otillgängliga museimagasin som bunkerliknande bergrum.”
Sådana här keramikskärvor, jämte otaliga klänningar, målningar, instrument, fågelskinn, yxor, brev, böcker, knappar, är vad som ryms i "otillgängliga museimagasin", låsta arkivbunkrar och miltals med bibliotekshyllor. Det är få kultur- och historierelaterade upplevelser som är så uppskakande som att själv besöka dessa magasin och se den faktiska oerhörda mängden. Jag hade några terminer en idéhistorisk kurs på Lunds universitet där det ingick ett moment av museihistoria, närmare bestämt de naturhistoriska muséernas roll för den biologiska kunskapens framväxt. Då tog jag med studenterna till någon otillgänglig museisamling bakom de publika kulisserna. Det slog aldrig fel. Efteråt fick jag varje gång höra genuina uttryck för djup förundran, nästan en skäckblandad vördnad i vissa fall, för hur otroligt mycket det fanns. Några anade vad det verkliga arbetet med att förstå något av allt detta faktiskt innebar. (Jag har aldrig sett någon förundran som ens kommer i närheten vid något ordinarie utställningsbesök.) De hade fått en skymt av vad en del av kulturarvet, i dess materiella form, faktiskt är. En fullständigt otrolig mängd bråte, i deras oskolade ögon. Det enda som gör att det i verkligheten inte är "bråte" är de sakkunniga som vårdar och studerar alltihop, vet var det finns, var det kommer ifrån, hur olika saker relaterar till varandra och vad det kan betyda, mot bakgrund av generationers tankemöda.
Vad leder digitalisering av "kulturarvet" till?
Om man hypotetiskt tänker sig att bokstavligen hela det fysiska kulturarvet (om man begränsar sig till sakerna behöver termen inte citeras) skulle göras tillgängligt i digitalt representerad form (jag tvivlar på att det är möjligt till fullo) så kan man också tänka sig att man potentiellt uppnår åtminstone en skugga av denna på ett sätt kvantitativa aha-upplevelse (fastän det tvivlar jag också på). Vad man särskilt uppnår är i vilket fall som helst just tillgängligheten, att man kan få reda på vad som finns och något av hur det ter sig (beroende på hur detaljerad den digitala representationen av varje enskild sak görs). Jag tvivlar inte på att detta vad gäller vissa typer av samlingar, i form av en sorts crowd sourcing, kan göra det möjligt för oväntad och värdefull kunskapsinput från allmänheten (men knappast i fråga om trattbägarskärvor, t ex). Men, och det är viktigt, denna input kan bara tas till vara och göras meningsfull på längre sikt av redan kvalificerade människor. Med "göras meningsfull" menar jag då ett arbete som ingår i de genuint kunniga sammanhang som jag exemplifierade med arkeologerna ovan.
Detta har man dock säkerligen inte tänkt på när man anger följande skäl till varför kulturarvet ska digitaliseras: ”De kommersiella aktörerna får nöjda kunder – och kommer antagligen att tjäna uppemot 1 100 miljarder kronor på webb- och mobiltjänster”. Eller: ”Underlätta också för entreprenörer inom kultursektorn att använda minnesinstitutionernas data”. Jag är inte ute efter att misstänkliggöra eller kritisera den typ av användning som här antyds (den är fullt legitim), men jag vill att man blir medveten om vad det sannolikt leder till under de speciella omständigheter som den digitala Internetvärlden utgör. Den är nämligen en helt annan värld. Att digitala representationer av hela (?) det fysiska kulturarvet blir fritt och ohämmat tillgängliga på nätet, blir lite som att släppa loss en hop experimentlystna ungdomar i ett museimagasin med kläder från alla tider. De kommer att ha vansinnigt kul och de kommer inte att bry sig om det som intendenterna och forskarna bryr sig om. Men det är alltså digitala representationer det blir fråga om och med dem kan man leka hur mycket man vill, utan att något föremål kommer till skada eller försvinner.
Alltihop det här är en nationell fråga, men det meningsbärande nationella eller på något sätt normerande nationella kan inte heller över huvud taget upprätthållas i den digitala rymden, lika lite som de kvalificerade kunskapssammanhangen. Inte för att jag tror att någon tung instans explicit vill odla en normerande nationalkänsla, men själva faktum att det inte är möjligt i en digitaliserad värld har vidare implikationer. Här citerar jag gärna Henrik Summanen:
Sverige förknippas med natur, svenska språket, midsommarstång och sill med nubbe, men knappast någonting mer, eller större. Svenskheten har blivit en subkultur bland många, och i nätverkssamhället betraktar sig (uppenbarligen) folk mer som hårdrockare, affärsman, gothare eller frimärkssamlare än just svensk. Dessa subkulturer har alla framträdande internationella förtecken, och jag har faktiskt ganska svårt att hitta en subkultur idag som inte har det. Man har ju också jobbat för att få bort det av tradition svenska från samhället, de senaste decennierna har svenska flaggan blivit i allt högre grad förknippad med rasism och nationalism.
All kultur är idag "subkulturell", även den nationalistiska, och i och med Internet-kommunikationen är allt delar av samma digitala sammelsurium. På muséer, bibliotek och arkiv av nationell rang kan man -- i deras fysiska form -- upprätthålla illusionen att de är just nationella, eftersom de finns där de finns, geografiskt och historiskt, men den möjligheten försvinner totalt på Internet. Därmed går allt som har med det ursprungliga sammanhanget att göra också förlorat, på Internet. Det är alltså inte bara de ovan påtalade kunskapsbärande kontexterna som inte kan upprätthållas på nätet, utan även de mera subtilt eller kontroversiellt värdemässiga i vidare bemärkelse. Detta är oundvikligt och betyder att följande inte duger som skäl för digitalisering av "kulturarvet": ”Brist på historia gör oss otrygga. Därför är det viktigt att vårt kulturarv blir tillgängligt på ett så enkelt sätt som möjligt” (det finns ingen historia på nätet; själva "historien" där, om sådan fläckvis skapas, är i sig en digital representation inget annat). Det ”är viktigt att förstå och reflektera kring det förflutna för att kunna verka konstruktivt i nuet och för att kunna blicka framåt" (samma sak här; eftersom allt på nätet existerar på samma sätt och tids- och platsoberoende, från användarens synpunkt, så saknas där kriterier för vad det förflutna är/var).
Inget av det här är något problem om man inte bryr sig om att se till att bevara och odla förutsättningarna för att sakkunskap och historiskt framvuxna identiteter bibehålls och även de är indirekt tillgängliga via Internet. Om man vill verka för det senare -- och alltså inte bara pytsa ut digitala representationer i "rå" form, om så med ytliga metadata -- så gäller det, mot bakgrund av ovanstående resonemang, att detta görs av/tillsammans med dem som vet vad det är fråga om på ett tillräckligt djupt och kunnigt plan. Här finns anledning till allvarlig kritik av innebörden i det s k "Kulturarvslyftet". Arkeologen Annica Ramström skriver med rätta om det:
Jag vet inte ens om jag vill kommentera att kulturarvet återigen ses som någonting som vem som helst från gatan, det vill säga, utan utbildning eller erfarenhet , sätts att ta om hand om. I en förlängning kan vi med det lägga ner stora delar av den utbildning vi idag har inom kulturarvssektorn. Den behövs ju uppenbarligen inte eftersom vi har långtidssjukskrivna som kan ta hand om våra arbeten. Så vi kan alla gå hem och bli långtidsarbetslösa, så kanske vi kan få tillbaka våra jobb, dock med reducerade löner. Hur ska vi någonsin kunna få till någon sorts ”status” i bemärkelsen respekt för det vi gör och med anständiga löner när inte ens vår kulturminister anser att det behövs utbildning för det vi gör.
Det allvarliga och illavarslande med "Kulturarvslyftet" är den kunskapsfientliga attityd som implicit kommer till uttryck och den totala bristen på insikt och framförhållning, när det gäller de verkliga förutsättningarna för att Sverige ska kunna bibehålla något "kulturarv" värt namnet mer än någon generation till. Den typ av kulturarvsskapande process som jag beskrev med arkeologerna och trattbägarna som exempel har tagit lång, lång tid att bygga upp och befästa, men den kan förstöras mycket snabbt av okunniga politiker utan kvalitativa och historiemedvetna visioner.
"Kulturarv är lite som kärlek"
Jag sällade mig igår till dem som via Twitter gratulerade Lars Amréus, som precis utnämnts till ny riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet, och skrev att jag hoppas mycket på hans uttalade ambition "att bygga kunskap och delaktighet kring kulturarvet". Lars svarade vänligt och mycket tänkvärt: "Som jag ser det är kulturarv lite som kärlek. Måste delas för att bli riktigt meningsfullt." Kärlek är det som driver alla dem som professionellt arbetar med det faktiska kulturarvet. Ta till vara, gynna och sprid den kärleken. Kunnigt. Ansvarsfullt.
/Per
Comments