Infontology

Den artificiella ekologin -- dags att ta den på allvar

Vad handlade vår artikel i SvD igår om egentligen? Om börsrobotar, på ett plan, men mest som ett aktuellt exempel. Man bör som tidningsläsare också ha klart för sig att varken rubrik eller ingress sällan är artikelförfattarens, inte heller i detta fall. I det här inlägget ska jag utförligare utveckla vad det var vi ville peka på. Artikelns centrala påståenden är dessa:

* En allt större del av börshandeln sker automatiskt, utan mänsklig inblandning; mänskligt beslutsfattande ersätts av maskiner.
* De maskinella och mänskliga besluten är delar av världsomspännande tekniska system.
* Dessa delvis integrerade system och deras olika delar (av vilka börshandeln är en) utgör en artificiell ekologi.
* Intelligenta algoritmer prövar sig fram i den artificiella ekologins skiftande datarymder.
* Vad som händer i dessa datarymder kan inte antas reagera som man tror eller vill på regleringar.
* Allt fler samhällsfunktioner fylls på detta sätt.
* Dessa system blir alltmer självreglerande och direkta mänskliga ingripanden utgör, som sagt, i princip delar av systemen i den mån de inte blir helt onödiga, överflödiga från systemsynpunkt.

Artikelns kärna är med andra ord inte börshandeln i sig, utan börshandeln som ett medialt aktuellt exempel på en generell trend. Ovanstående påståenden är inte något science fiction-scenario, utan faktisk verklighet. Det är bekymmersamt att samhällsdebatten i allmänhet inte alls tycks kunna ta detta till sig, delvis beroende på att sedvanliga begrepp från ekonomi, politik och samhällsvetenskap inte kan hantera den här sortens sakförhållanden. Det är hög tid att börja inse, att mänskliga beslut bara är en del av den nuvarande samhällsekologin och att denna del kan reduceras ännu mera, om vi inte medvetet hävdar och "bygger in" dess betydelse. Då gäller det att verkligen förstå när den har någon väsentlig betydelse och varför.

Att tala om ekologi här betyder, såsom påpekats på ett tidigt stadium här på Infontology (och ännu tidigare i denna artikel från 1993), att en "andra natur", en alltmer självständigt fungerande artificiell värld har tagit form. Dess utbredning kan numera visualiseras på ett slående sätt. Det är en "egen" värld utöver den gamla vanliga, handfasta världen och villkoren där är radikalt annorlunda dem vi är vana vid på ett normalt, mänskligt plan. Den digitala världen är nära förbunden med den gamla vanliga världen på ett sätt som håller den i bakgrunden, under ytan. Det gör att vi knappt märker den till vardags och följaktligen lever många i villfarelsen att allt är ungefär sig likt. Men dess effekter på den gamla vanliga världen håller nu på att bli mycket kännbara. För några dagar sedan publicerades en e-bok av två M.I.T.-forskare med titeln Race Against the Machine. I en artikel om boken i New York Times framhålls det att "automation is rapidly moving beyond factories to jobs in call centers, marketing and sales — parts of the services sector, which provides most jobs in the economy." Och W. Brian Arthur vid Santa Fe Institute skriver om denna "andra ekonomi" som om den faktiskt är just en "andra natur", en egen ekologi:

If I were to look for adjectives to describe this second economy, I’d say it is vast, silent, connected, unseen, and autonomous (meaning that human beings may design it but are not directly involved in running it). It is remotely executing and global, always on, and endlessly configurable. It is concurrent—a great computer expression—which means that everything happens in parallel. It is self-configuring, meaning it constantly reconfigures itself on the fly, and increasingly it is also self-organizing, self-architecting, and self-healing.
These last descriptors sound biological—and they are.

En annan skribent, Martin Ford, ägnar boken The Lights In the Tunnel: Automation, Accelerating Technology and the Economy of the Future åt att belysa de möjliga konsekvenserna av att fler och fler jobb sköts bättre (rent funktionellt) av maskiner. En generell trend är att framför allt specialiserade tekniska/intellektuella jobb och många serviceyrken kommer att ersättas av maskiner i allt högre utsträckning. Framtidsjobben är sådant som snickare, målare och fordonsmekaniker snarare än till exempel radiolog eller kundservicearbetare.

Jag slås gång på gång av hur upprört människor plötsligt reagerar när de blir varse någon av den artificiella ekologins effekter, utan att de förstår något av bakgrunden. De känslomässiga (negativa) reaktionerna på att vi i SvD-artikeln pekar på börsernas alltmer automatiserade karaktär, påminner om när ICA för tre år sedan började med sin automatiska, individualiserade marknadsföring: "det känns snuskigt" hette det då. Om börsrobotarna heter det, till exempel, i en av kommentarerna till vår artikel: "kan det bli mera fel än med de idiotiska metoder för börshandel som nu förekommer!?!"

Den här naiviteten, som oftast har sin grund i otillräckliga och inaktuella kunskaper, jämte oanvändbara begreppsapparater, hotar att omintetgöra adekvata reaktioner och åtgärder, ty den är inte begränsad till gemene kommentator på dagstidningarnas webbsidor. Därmed inte sagt att upprördheten som sådan är missriktad, nödvändigtvis. Den är ju en reaktion på något som man plötsligt börjar ana har hänt och som man inte gillar, om än av oklara skäl. Men just skälen till upprördheten behöver bli medvetna och uttryckas öppet och tydligt, i relation till adekvata kunskaper. (Och denna medvetenhet borde inte vara så senfärdig som den hittills har varit, särskilt inte i ett tekniskt ledande land som vårt.) Sedan kan man diskutera på vilka grunder mänskliga värden kan hävdas, om de har fog för sig. Om det problemet handlar bland andra dessa tidigare inlägg:

Vad vill (bör) du inte lämna över till någon maskin? Och varför?

Mekaniska och mänskliga värden

Programmera eller programmeras

/Per

"Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?"

Vi har skrivit en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet om förutsättningarna för att reglera algoritmhandeln. Förutom det som står i artikeln kan det vara relevant att relatera till några olika teman vi har tagit upp tidigare:

• Det är ibland intressant att göra ett perspektivskifte och se på omvärlden även med artificiella agenters ögon. Simon propagerade för det i sitt föredrag på Internetdagarna för precis ett år sen. Robotpartiet visar på ett ganska underfundigt sätt hur man sätter fingret på mänskliga relationer genom att prata från en robots perspektiv. Och i Slate fanns det nyligen en rolig kolumn om hur maskinerna sörjer att Steve Jobs nu blivit "bio-expirerad".
• Att vi lever i eller nära en "digital ekologi" är ett av de viktigaste temana för Infontology. Här är Pers inlägg i ämnet från 2003. I McKinsey Quarterly från oktober skriver W. Brian Arthur om "den andra ekonomin" som en autonom digital ekonomi som agerar mer eller mindre självständigt vid sidan av det vi ser som den primära ekonomin. (Här har någon lagt upp en pdf.)
• Vår rubrik innan det blev som det blev hos SvD var just "Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?" och det är en metod som egentligen inte är begränsad till autonoma agenter av börsrobotars slag. Man gör så inom användarcentrerad design när man skapar en fiktiv "persona" som man använder som substitut för målgruppen, och den personan kan man "fråga" saker om systemet som designas. Ryska schackspelare lär också använda metoden att "fråga" sina schackpjäser vad de vill -- exempelvis om de känner att de står på rätt ställe på brädet.
• Vill man läsa mer om algoritmer som tävlar med varandra rekommenderas Axelrod's bok "The evolution of cooperation" (från 1984!) Lite mer aktuell diskussion här.

Lite länkar som inte kom med i artikeln:

Finansinspektionens rapport från 2009 (pdf)

Vår diskussion om börsmäklarnas nya roll

Finansinspektionen om regleringar av börsrobotarna (Ny teknik)

Artikel från SvD med roliga citat från SEBs Annika Falkengren, bland annat detta: "Tanken var inte heller att vi skulle styras av datorer och att allt skulle handla om att vara så fysiskt nära börsen som möjligt med någon konstig sladd"

Inlägg om vad som är felet med robothandeln.

/Simon och Per

 

Framtiden är inte vad den borde vara

"...men det fanns en paradox i hjärtat av det moderna projektet redan från början, i det att reaktionen [mot det] var både utopisk och nostalgisk" skriver Jonas Andersson i efterordet till hans och Eric Schüldts bok Framtiden (s 127). Han nämner också det "ofta nostalgiska kynne som tider av hastig teknologisk förändring verkar föra med sig" (s 128). Det där skulle kunna vara en koncis beskrivning av det intryck läsandet av boken lämnar efter sig: nostalgisk reflektion, med en störande biton av uppgivenhet och en sorts negativ utopi som inte är en dystopi, utan mera ett tomrum: "framtiden var på väg bort från jorden för att aldrig mer återkomma" (s 117).

Var det detta författarna ville uppnå, att förmedla en sorts kritiskt kunnig och sakligt väl förankrad leda? "Länge trodde jag att framtiden var ljus" inleder Schüldt. "Jag var en av de frälsta." Den religiösa undertonen finns där från första sidan; det är en troende som känner sig sviken på något sätt och nu vilset försöker förstå vad som var och blev fel. Det är med andra ord en mycket personlig bok, det här, och på det planet kanske mest Schüldts. Anderssons efterord är mera distanserat konstaterande och beskrivande.

Jonas, som jag lärt känna under ett flertal diskussioner på tu man hand det senaste året, har flera gånger sagt mig att Infontology varit en icke oviktig inspiration för hans del, när Framtiden skrevs. Och jag kan definitivt känna igen ett flertal teman härifrån, vilket gör att inte bara idéerna utan också själva boken träffar något personligt hos mig. Vad som följer är därför inte så mycket en recension som en reaktion.

Boken handlar om ett "du" som står för den Sant Troende Internetfantasten vilken börjat få kalla fötter, ungefär som Bill Joy, Jaron Lanier eller Douglas Rushkoff, fastän lite mera normalsvensk på något sätt. Den ytterst distanserade berättaren (vem kan det vara? Gud?) beskriver hur "du" först "är övertygad om att den stora maskinen kommer att rädda dig" (s 17), den där lovande världen "i ständig cirkulation där det viktiga var att maskinen aldrig stannade" (s 19). "Ni var konstant uppkopplade och er plikt var att kontinuerligt uppgradera, att följa det löfte som framtiden bar på. Snabbare, bättre, mindre friktion, mer interaktivitet!" (s 20, kursiv i original). Men i verkligheten gömmer sig bakom detta löfte en krassare verklighet: "Det du inte ser är de enorma kugghjul som snurrar genom den moderna världen. Även du är en liten kugge" (s 23).

Kugghjul låter gammaldags, men nu lever vi väl i en dynamisk nätverksvärld? Nej, bara på ytan, hävdar berättaren och inser så småningom också "du": "Den hypermoderna tekniken fanns i själva verket inte bara sida vid sida med den gamla, den var även direkt beroende av den" (s 34). Internet är i grund och botten en lika fysisk och lika sårbar infrastruktur som någon järnväg eller något avloppssystem, kanske till och med mera sårbar. Är det klokt att bygga alla framtidsförhoppningar på det? Det är en fråga som går igen genom hela boken och ett nekande svar tas mer eller mindre för givet. Jag har här svårt att se, att författarna tillräckligt starkt skiljer mellan internetvärlden såsom faktiskt existerande fenomen (vilket av föga klargörande skäl gestaltas som en Pyramid), å ena sidan, och de förhoppningar som knyts till den, å den andra. När man blir varse den digitala världens baksidor och svagheter och känner sig (be)sviken, finns det därför, på bokens premisser, egentligen inget annat alternativ än att lämna den -- och det är precis vad "du" gör. (Fegis.) Och sedan slutar boken med en lämplig katastrof och mänskligheten är mer eller mindre tillbaka på ruta ett, i ett tillstånd av "brist". "De tvingas överge omättligheten" (s 118).

Förra veckan skrev jag, i ett inlägg apropå en debattartikel av Katarina Bjärvall, att en diskussion som implicerar att "vi borde inte vara så uppkopplade", eller "vi borde inte ha smartphone allihop" är helt meningslös. De reflektioner som finns i Framtiden känns inte (riktigt) lika meningslösa, ty här får man också veta en del som säkert inte alla har tillräckligt klart för sig, om det fysiska internet till exempel, och författarna lyckas även ringa in det kanske allra mest centrala intellektuella, etiska och existentiella problemet -- strävan efter allomfattande mätbarhet: "Invånarna i pyramiden såg sig själva som fria, friare än någon varit förut, men deras frihet var reglerad av pyramidens mätapparatur" (s 95). Men min personliga reaktion är ändå lite "jaha?" och jag tror det beror på att Framtiden inte handlar om det den först verkar handla om. Den handlar om frågan om mening, och den frågan relaterar till den digitala världen endast i den mån denna är föremål för en kvasireligiös vurm. Det är bara vissa som drabbas specifikt av den sjukan; de flesta andra drabbas bara av konsekvenserna av den faktiska utvecklingen. Det är som jag ser det kontraproduktivt att skylla dessa konsekvenser på digitaliseringsmöjligheterna; det handlar om hur dessa utnyttjas och förverkligas, inte om att de finns.

Framtiden har til syvende og sidst alltså mindre med själva den digitala världen att göra och mera med oss själva. Frågan är vad vi ska göra med den magiskt, mystiskt, religiöst färgade och tydligen alltmer akuta nostalgi, som tycks vara oundviklig för praktiskt taget alla känsliga människor i den moderna, postmoderna och hypermoderna världen. Känslan av besvikelse, av svikna förhoppningar går djupt, för de flesta när ekonomin inte fungerar som den borde snarare än på grund av digitaliseringen. Jag tror att vi lite till mans behöver våga konfrontera oss med den där vilsenheten och ge den ett namn. För Eric Schüldts del, och många fler med honom, undrar jag om det inte går hän mot en augustinsk insikt: "Du giver beständighet och säker trygghet. Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i Dig."

/Per

Mysterium och förnuft kontra rationalism

[Detta inlägg är en reviderad version av en text som tidigare publicerats på en annan, ej längre existerande blogg. Det kräver en hel del koncentration, är jag rädd :-)]

Evolutionsbiologen numera populärvetenskaparen Richard Dawkins och filosofiprofessorn Daniel C. Dennett är något av ett radarpar när det gäller antireligiös argumentation och propaganda i dagens internationella mediemiljö. Av de två är tvivelsutan Dawkins den vassaste och mest effektiva. De kom ut med varsin bok i ämnet ungefär samtidigt -- The God Delusion (Dawkins) och Breaking the Spell (Dennett). Jag recenserade dem i Sydsvenskan då det begav sig. Faktum är att jag har följt alla deras respektive arbeten så länge (jag köpte The Selfish Gene när den var ny, 1976) att de intellektuellt känns som gamla bekanta av det mera gedigna slaget. Dawkins har jag faktiskt träffat en gång, men inte Dennett. Med tanke på min egen, skenbart motsägelsefulla, bakgrund av långvariga studier av och undervisning om såväl evolution som religion, är de här två naturligtvis särskilt intressanta. De går till verket inte bara med sedvanlig liberalt inspirerad religionskritik i upplysningsanda, utan också med relevanta vetenskapliga rön. De senare tycks mig Dennett begagna bättre än Dawkins.

Kulturarv är det som har ett värde -- vem skapar det?

[Det här är ett långt och komplext inlägg, så se gärna till att du har tid och ro och är koncentrerad -- om det nu skulle väcka ditt intresse.]

Potentiella minnesnycklar

”Ett framgångsrikt kulturarvsarbete måste integreras i andra breda samhällsfrågor” skriver Rolf Källman i en debattartikel. Utan att analysera närmare vad Källman avser med den formuleringen just där, så är det lätt att hålla med om detta som ett allmänt väsentligt påstående. "Kulturarv" är inte vad som helst; allt tal om det berör hela samhället, särskilt på lång sikt. Men vad är det då? Om man går till det departement som har en särsklid roll här så heter det, med departementsskekreterare Fredrik Linders ord:

Kulturarvet kan vara både materiellt och immateriellt. Det kan röra sig om allt från fysiska miljöer, kulturminnen och arkiv- och föremålssamlingar till berättelser, traditioner, föreställningar och konstnärliga uttryck som överförs från generation till generation. Namnet på platsen där vi bor, fornlämningar, dokumenterade minnen av hur dagens mångkulturella samhälle växt fram, industrihistoriska miljöer, torp och herresäten, eller varför inte en klassisk operaföreställning, en målning av Sigrid Hjertén eller ett recept ur Hagdahls kokbok från 1879? Detta är några få exempel på vad som kan betraktas som delar av kulturarvet. När vi talar om kulturarvet i bestämd form innefattar begreppet en mångfald av kulturarv.
Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter. Det viktigaste vi kan lära oss av kulturarvet handlar kanske om hur människor levt sina liv under olika tider och under olika omständigheter. Den kunskapen har potentialen att också lära oss något om våra egna liv, om hur samhället som helhet har utvecklats och kanske också något om framtiden och dess möjligheter.

Vad är det viktiga här? Sakerna? Platserna? Byggnaderna? Texterna? Ja, de är viktiga, på samma sätt som allt som har givits fysisk gestalt är viktigt för att peka på något, för att möjliggöra något. Men om det inte pekar? Vad krävs för att det ska kunna peka? Det centrala är inte bara sakerna, utan det som sägs i dessa satser: "Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter; det har "potentialen att också lära oss något om våra egna liv". Hur upprätthålles och vidareförs denna potential, tillgången till dessa minnesnycklar? Genom att tillgängliggöra digitala representationer av fysiska föremål på våra muséer, i våra arkiv?

Det är inte bättre sent än aldrig

Jag brukar inte gnälla. Jag ber er förlåta mig om jag låter lite uppgiven när jag säger att kulturdebattartikeln Den digitala tekniken kan hämma empatin i DN i förrgår känns inaktuell. Bjärvall skriver "Något händer med oss som individer och som samhälle när vi connectar snarare än umgås, googlar snarare än lär oss, surfar snarare än dyker." Javisst, det händer definitivt något när vi connectar, googlar och surfar; det har vi sagt här sedan 2003 och i andra forum långt innan dess. Men jag -- som lever med en starkt uppkopplad familj -- kan inte se att något sker "snarare än"; däremot sker mycket på ett annorlunda sätt än förr.

Man skulle kunna säga bättre sent än aldrig om den här alldeles för senkomna "debatten", men jag är rädd för att man vid det här laget diskuterar fel saker, om man betonar det Bjärvall tar upp. En diskussion som implicerar att "vi borde inte vara så uppkopplade", eller "vi borde inte ha smartphone allihop" är helt meningslös. Idag, ja bokstavligen: just nu och framöver, är detta lika meningsfullt som att diskutera huruvida ögonen försämras om man läser för mycket böcker. Ingen kommer att sluta läsa för det. Och Internet överallt och smartphone i varje ficka är här för att stanna. (Några saker som verkligen borde debatteras är, t ex: 1, 2. Här finns ännu ett litet "fönster" innan det är för sent, det också.)

Därmed inte sagt att det inte skulle kunna vara upplysande även för dig att testa nedkoppling några dagar. Men detta är vid det här laget en strikt individuell angelägenhet, inte någon meningsfull samhällsfråga. Varför det? Därför att vi, som samhälle, sedan länge inte kan leva "utanför" teknikutvecklingen.

Det enda vi kan, men inte gör i tillräcklig utsträckning, är att sträva efter att utveckla en generell digital kompetens och delaktighet, efter mänskliga, medvetet uppsatta mål -- vilka alltså är vad som verkligen behöver diskuteras, vare sig det handlar om teknikanvändning och -utveckling eller inte.

/Per

Att döda sin robot

Jag följde ett tag olika tjänster som hanterade hur man hanterar internettjänster när människor dör. Samlar lite bokmärken här.

Nu är det nästa steg -- vad händer när ens "älskade" robot dör? Wired har intervjuat forskare i människa-robot-interaktion för att förstå vad som är troliga reaktioner till att robotar "slutar fungera". (Länk via Putting people first.)

Det finns en del designers som börjat visualisera en anpassning av vårt mänskliga samhälle till att innefatta robotar. Det finns lite diskussion om det här på Google +. Som Janne skriver där så är det lätt för oss människor att antropomorfisera även så enkla maskiner som bilar, och jag håller med honom om att det blir mycket lättare med maskiner som avsiktligt gjorts ännu mer lika människor. (Min första bil körde jag med till Limhamn för att den skulle få se havet när den fyllde 20 000 mil…)

Sherry Turkle hör till dem som har studerat människans emotionella bindningar till robotar, bland annat sen de börjat användas i äldrevården, som sällskap. (Även i Sverige, åtminstone som försök med robotsälen "Paro".) Turkle är måttligt förtjust i användningen. Men kanske vi har lättare att acceptera en sån användning om vi exempelvis också får en mer långvarig användning av gosedjur. Vi kanske inte ska lämna den tröstande effekten hos en älskad nalle, ens vid vuxen ålder. Eller vi kanske inte blir vuxna längre i den bemärkelse vi blev det för 30 år sen (och det har i så fall väldigt lite med digital teknik att göra).

Artikeln i Wired länkar till en liten film där folk får instruktioner att "döda" en robot. Intressant att se de olika personernas rörelsemönster -- några slår till som om det var vilken bråte som helst, några klarar det inte. En person kallar forskarna för omänskliga och sjuka…

/Simon

Större flaska, tack.

Ett av de fundamentala problemen inom infontologin -- det är inte storleken som ska vara större, utan själva flaskan. Vi är så fokuserade på kunskap, information och omdömen att det inte är självklart för oss att om flaskan blir större så får det plats mer diskmedel. Storleken -- den kan få vara hur stor som helst.

/Simon

Dags att ge Svend Egil Larsen och Peder Veiby upprättelse?

Med tanke på den senaste diskussionen om robothandel på aktiebörserna kanske det är dags att se över ett intressant norskt rättsfall från förra året, där två amatörhandlare dömdes till fängelse (villkorligt, men ändå!) för kursmanipulation.

Fallet beskrivs i detalj i Affärsvärldens decembernummer, men har också uppmärksammats internationellt (Zero Hedge, Financial times, New York times blogg).

I korthet noterade de två (som inte kände varann, eller handlade tillsammans) att om de handlade en viss aktie med låg likviditet så höjde motparten (robothandlaren Timber Hill) priset till nästa gång. Genom att handla först en lite större och sen mindre poster höjdes priset successivt, och det gick sen att sälja hela innehavet med vinst. Det hela var över på 1-2 minuter och vinsten ett par tusen kronor varje gång.

Rätten hävdade att Larsen och Veiby hade manipulerat kurserna, men jag sällar mig till skaran som tycker att (ägaren till) en dålig algoritm får skylla sig själv.

Jag vet faktiskt inte vilket som är det verkliga problemet här, men inte är det en handlare som i det här rättsfallet.

Ett par problemområden för vidare diskussion:

• Det är idag viktigt för rättsväsendet att skydda det finansiella systemet, eftersom stat och banker är så sammanvävda. Om bankerna hade kunnat gå omkull utan att staten hade påverkats hade det ju inte spelat nån roll om algoritmen drev mäklaren till konkurs.
• Det är oklart vem som ska ställas till svars för algoritmens klantighet, och mycket lättare att hitta en människa som man kan döma.
• Låt oss säga att en människa vill sälja en liten post, och att algoritmen efter försäljningen sänker köpkursen, och därmed åsamkar människan en förlust om hon måste sälja till den lägre kursen -- kan man då ställa algoritmen till svars för det?
• Idag är det extremt svårt att fastställa ett rimligt värde för bolag och ännu svårare för derivat på en aktiemarknad. Titta exempelvis på dokumentären Snabba klipp på SVT play (innan 1 nov) och försök förstå hur "marknaden" resonerade under blixtkraschen 2010. Den som är beredd att sälja en aktie som en timme innan var värd 50 ggr så mycket, den personen (eller algoritmen) säljer för att inte förlora ännu mer ett par sekunder senare…

/Simon

Varför digitalisera ”kulturarvet”?

Det saknas inte tvärsäkra yttranden om varför ”kulturarvet” bör/måste/ska digitaliseras. Jag citerar ”kulturarvet”, eftersom var och en som studerar ett antal yttranden i denna fråga efter ett tag måste börja fundera över vad som menas med ”kulturarv” egentligen. Den frågan tänkte jag behandla i nästa inlägg på temat. Idag ska jag översiktligt bringa spörsmålet om varför ”kulturarvet” ska/måste/bör digitaliseras i fokus. (Jag är starkt för detta, i princip, men oklarheterna om vad det handlar om egentligen är stora, vilket är min poäng.)

Här följer en sorts lista på anledningar till digitalisering, utan försök till rangordning:

”Skapa en ökad dialog med besökarna”.
”Göra informationen mer lättillgänglig”.
”Skapa nya sätt att visa vårt kulturarv”.
”Digitalisering kan forcera såväl låsta otillgängliga museimagasin som bunkerliknande bergrum.”
”De kommersiella aktörerna får nöjda kunder – och kommer antagligen att tjäna uppemot 1 100 miljarder kronor på webb- och mobiltjänster”.
Institutionerna ”får cred. Folk kommer att förstå varför de finns. Ett existensberättigande som kan underlätta anslag och donationer. […] digitaliseringen kan stärka kulturinstitutionernas roll som folkbildare och kunskapsförmedlare.”
”Brist på historia gör oss otrygga. Därför är det viktigt att vårt kulturarv blir tillgängligt på ett så enkelt sätt som möjligt”.
Få ut ”den kreativa och kunskapsalstrande kraft som ligger gömd på museernas, bibliotekens och arkivens magasinshyllor.”
”Underlätta också för entreprenörer inom kultursektorn att använda minnesinstitutionernas data”.
Kulturarvet ”bör vara fritt, för det är vårt. Det är vårt gemensamma, låt det vara tillgängligt fritt och vårt gemensamma att dela, att förvalta, att bearbeta och att sprida.”
Det kan bidra ”till ett större intresse för att upptäcka kulturarvet på plats. Upplevelsen av platsen har blivit mer exklusiv.”
”Gräsrötterna vill också vara med och utveckla”.
”Om vi vill vara med på tåget till verkligheten är det nu det är dags att kliva på, för de som skyndar sakta eller avvaktar kring frågan att släppa ut sin information kommer framtiden inte att se med blida ögon. Skammen kommer att handla om att man orsakat ett hål i tillgängligheten till det som tillhör oss alla, och därmed skapat ett hinder för förståelsen kring vårt gemensamma arv. Det är motsatsen till kulturarvsinstitutionernas uppdrag.”
Det ”är viktigt att förstå och reflektera kring det förflutna för att kunna verka konstruktivt i nuet och för att kunna blicka framåt. Därför är det värdefullt att historiens arv görs synligt och att vi berättar, diskuterar och lär av det förflutna.”
”Framför allt gäller det att se till att kulturarvet blir en del i vår digitala infrastruktur”.
”Genom att materialet görs tillgängligt på nätet via digitala filer upphör slitaget på de sköra trycksakerna varigenom de kan bevaras för framtiden.”

Det är som synes en mångfald olika positiva anledningar till att digitalisering av "kulturarvet" anses vara viktigt. Det är lika uppenbart, att uttrycket "kulturarv" inte kan betyda samma sak i alla de ovanstående citaten. Denna oklarhet medför att man i vissa av de texter som citerats ovan, och andra, kan finna en och annan antydd brasklapp, som innebär att problematiken i verkligheten inte kommer att bli helt enkel att reda ut eller ha någon kontroll över (och vems kontroll?):

”Självklart måste vi ha kontrollerade former så att materialet inte missbrukas eller används på något sätt som tillståndsgivaren inte avsett.”
”Bristen på samordning har gjort att alla institutioner gjort på sitt eget sätt. Vissa har utvecklat egna system, andra har sparat materialet i format som inte längre går att använda. Det gör informationen svår att sammanföra. Det finns fortfarande många institutioner som sparar ostrukturerat. […] institutionerna har tolkat ordet digitalisering på olika sätt”.
”Det krävs ett skifte från teknik till mer mjuka värden och ett djupare tänkande kring hur allt det här materialet kan användas i samhällets olika delar.”

Bara i dessa korta yttranden ryms en djupgående och komplex problematik som man inte kommer att kunna undgå, hur man än gör. Även om man "helt enkelt" bara bestämmer sig för att definiera "kulturarv" som fysiska föremål på institutioner, så kommer tillgängliggörandet av digital information om dessa inte att kunna undgå att beröras av frågor om mening och mål, med allt som kan läggas i begreppet kultur. Några tankar om detta följer i ett kommande inlägg.

/Per

Tidigare inlägg: Digitaliseringen av kulturarvet -- kommersiellt och offentligt

ritik av det kvantitativa kulturbegreppet