"...men det fanns en paradox i hjärtat av det moderna projektet redan från början, i det att reaktionen [mot det] var både utopisk och nostalgisk" skriver Jonas Andersson i efterordet till hans och Eric Schüldts bok Framtiden (s 127). Han nämner också det "ofta nostalgiska kynne som tider av hastig teknologisk förändring verkar föra med sig" (s 128). Det där skulle kunna vara en koncis beskrivning av det intryck läsandet av boken lämnar efter sig: nostalgisk reflektion, med en störande biton av uppgivenhet och en sorts negativ utopi som inte är en dystopi, utan mera ett tomrum: "framtiden var på väg bort från jorden för att aldrig mer återkomma" (s 117).
Var det detta författarna ville uppnå, att förmedla en sorts kritiskt kunnig och sakligt väl förankrad leda? "Länge trodde jag att framtiden var ljus" inleder Schüldt. "Jag var en av de frälsta." Den religiösa undertonen finns där från första sidan; det är en troende som känner sig sviken på något sätt och nu vilset försöker förstå vad som var och blev fel. Det är med andra ord en mycket personlig bok, det här, och på det planet kanske mest Schüldts. Anderssons efterord är mera distanserat konstaterande och beskrivande.
Jonas, som jag lärt känna under ett flertal diskussioner på tu man hand det senaste året, har flera gånger sagt mig att Infontology varit en icke oviktig inspiration för hans del, när Framtiden skrevs. Och jag kan definitivt känna igen ett flertal teman härifrån, vilket gör att inte bara idéerna utan också själva boken träffar något personligt hos mig. Vad som följer är därför inte så mycket en recension som en reaktion.
Boken handlar om ett "du" som står för den Sant Troende Internetfantasten vilken börjat få kalla fötter, ungefär som Bill Joy, Jaron Lanier eller Douglas Rushkoff, fastän lite mera normalsvensk på något sätt. Den ytterst distanserade berättaren (vem kan det vara? Gud?) beskriver hur "du" först "är övertygad om att den stora maskinen kommer att rädda dig" (s 17), den där lovande världen "i ständig cirkulation där det viktiga var att maskinen aldrig stannade" (s 19). "Ni var konstant uppkopplade och er plikt var att kontinuerligt uppgradera, att följa det löfte som framtiden bar på. Snabbare, bättre, mindre friktion, mer interaktivitet!" (s 20, kursiv i original). Men i verkligheten gömmer sig bakom detta löfte en krassare verklighet: "Det du inte ser är de enorma kugghjul som snurrar genom den moderna världen. Även du är en liten kugge" (s 23).
Kugghjul låter gammaldags, men nu lever vi väl i en dynamisk nätverksvärld? Nej, bara på ytan, hävdar berättaren och inser så småningom också "du": "Den hypermoderna tekniken fanns i själva verket inte bara sida vid sida med den gamla, den var även direkt beroende av den" (s 34). Internet är i grund och botten en lika fysisk och lika sårbar infrastruktur som någon järnväg eller något avloppssystem, kanske till och med mera sårbar. Är det klokt att bygga alla framtidsförhoppningar på det? Det är en fråga som går igen genom hela boken och ett nekande svar tas mer eller mindre för givet. Jag har här svårt att se, att författarna tillräckligt starkt skiljer mellan internetvärlden såsom faktiskt existerande fenomen (vilket av föga klargörande skäl gestaltas som en Pyramid), å ena sidan, och de förhoppningar som knyts till den, å den andra. När man blir varse den digitala världens baksidor och svagheter och känner sig (be)sviken, finns det därför, på bokens premisser, egentligen inget annat alternativ än att lämna den -- och det är precis vad "du" gör. (Fegis.) Och sedan slutar boken med en lämplig katastrof och mänskligheten är mer eller mindre tillbaka på ruta ett, i ett tillstånd av "brist". "De tvingas överge omättligheten" (s 118).
Förra veckan skrev jag, i ett inlägg apropå en debattartikel av Katarina Bjärvall, att en diskussion som implicerar att "vi borde inte vara så uppkopplade", eller "vi borde inte ha smartphone allihop" är helt meningslös. De reflektioner som finns i Framtiden känns inte (riktigt) lika meningslösa, ty här får man också veta en del som säkert inte alla har tillräckligt klart för sig, om det fysiska internet till exempel, och författarna lyckas även ringa in det kanske allra mest centrala intellektuella, etiska och existentiella problemet -- strävan efter allomfattande mätbarhet: "Invånarna i pyramiden såg sig själva som fria, friare än någon varit förut, men deras frihet var reglerad av pyramidens mätapparatur" (s 95). Men min personliga reaktion är ändå lite "jaha?" och jag tror det beror på att Framtiden inte handlar om det den först verkar handla om. Den handlar om frågan om mening, och den frågan relaterar till den digitala världen endast i den mån denna är föremål för en kvasireligiös vurm. Det är bara vissa som drabbas specifikt av den sjukan; de flesta andra drabbas bara av konsekvenserna av den faktiska utvecklingen. Det är som jag ser det kontraproduktivt att skylla dessa konsekvenser på digitaliseringsmöjligheterna; det handlar om hur dessa utnyttjas och förverkligas, inte om att de finns.
Framtiden har til syvende og sidst alltså mindre med själva den digitala världen att göra och mera med oss själva. Frågan är vad vi ska göra med den magiskt, mystiskt, religiöst färgade och tydligen alltmer akuta nostalgi, som tycks vara oundviklig för praktiskt taget alla känsliga människor i den moderna, postmoderna och hypermoderna världen. Känslan av besvikelse, av svikna förhoppningar går djupt, för de flesta när ekonomin inte fungerar som den borde snarare än på grund av digitaliseringen. Jag tror att vi lite till mans behöver våga konfrontera oss med den där vilsenheten och ge den ett namn. För Eric Schüldts del, och många fler med honom, undrar jag om det inte går hän mot en augustinsk insikt: "Du giver beständighet och säker trygghet. Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i Dig."
/Per
Comments