Tänk dig att det är 1965. Året innan har Gordon Moore, forskare vid Fairchild Semiconductor, samlat in de första dataserierna för vad som sedan blivit känt som Moores lag. Denna säger att datorchip kommer att krympa till halva storleken och kosta hälften så mycket var 18:e till var 24:e månad. (I över femtio år har denna extrapolering visat sig vara häpnadsveckande korrekt. Vad Moores lag handlar om är att utvecklingen av datorteknologi accelererar exponentiellt.)
Tänk dig nu också, att du år 1965 insåg att datorteknologi kommer att drastiskt påverka alla andra teknologier, samt att vårt samhälle och vi som människor har blivit helt beroende av vår tekniska miljö. Och tänk dig att du verkligen trodde på Moores lag. Hur skulle du ha planerat och utformat samhällets utbildningssystem, så att de uppväxande generationerna –- på ett konstruktivt och medvetet sätt –- skulle kunna möta och ta till vara de enorma möjligheter som redan börjat utvecklas?
Problemet är förstås att du egentligen inte skulle ha haft en aning om hur dessa möjligheter kunde komma att arta sig i verkliga livet. Men det är just det som är poängen. Du skulle ha vetat två saker: att samhällets teknologiska förutsättningar skulle förändras radikalt och att det skulle leda till en kraftigt ökad mänsklig potential, i olika avseenden. Och i och med det skulle du ha vetat, att vad utbildningar på alla nivåer skulle behöva var att anamma en flexibel, nyfiken och prövande attityd till framtiden, en framtid som nu -– det kunde du starkt ana –- inte skulle likna någon föregående. Samtidigt skulle du ha blivit tvungen att reflektera över vilka värden som inte får gå till spillo i den kommande tekniska virvelvinden.
Antagligen skulle detta ha varit att dra alltför höga växlar på en (då) obskyr utvecklingskurva. Numera finns det dock flera kurvor av detta slag, som har med utnyttjandet av materiens fundamentala egenskaper att göra, och de uppvisar alla samma exponentiella ökning, samma acceleration av teknikutvecklingstakten. Hittills visar ingen heller några tecken på att mattas av inom överskådlig tid. Det betyder att vi nu, till skillnad från ditt hypotetiska alter ego 1965, med mycket stor säkerhet vet, att framtiden –- även den ganska närliggande framtiden -– kommer att bli mycket annorlunda den vi växte upp med. Det gäller även dagens barn. De teknologier och organisationsformer som de tar för givna, såsom påstått digitala infördingar, kommer att vara obskyra och gammalmodiga när de har blivit vuxna. Hur ska vi förbereda dem för ett sådant liv? På vilka grunder?
Innebörden i den här utvecklingen är det centrala ämnet i Kevin Kellys bok What Technology Wants (Viking, 2010). Kelly var en av grundarna av och den förste redaktören för hippa nördtidningen Wired, en publikation som upphöjt en tekniskt fokuserad samhällsbevakning till propert reklamutstyrd konst, ibland andlöst, emellanåt skarpt kritiskt. Han har en eminent utblick över den pågående teknikutvecklingen och dess konsekvenser och det är därför tankeväckande, när han starkt driver tesen att tekniken lever sitt eget liv, att den sätter sin egen agenda och att vi lever i en sådan symbios med den, att vi inte har något annat val än att hänga med dit den bär oss. Denna i hans ögon kosmiska process kallar han ”the technium”, en sorts fortsättning på den naturliga evolutionen.
[se även andra inlägg om Kellys tes:
Teknologi är inte natur (och inte kultur): kontra Kevin Kelly
Tredjedelsrapport av Kevin Kellys "What technology wants"
Kelly, Kelly, hur blev det så här?
A Battle of Determinisms: Kelly vs Kaczynski]
Vad som inte är förutbestämt, däremot, är exakt hur teknikutvecklingen kommer att ske. Kelly kommer fram till att den formas av tre faktorer. Den första är ”vad teknologin vill”, dvs dess obändiga inre utvecklingspotential enligt sina egna förutsättningar, just det som yttrar sig i Moores lag och liknande. Den andra är historiens makt; när en viss teknisk lösning väl är etablerad och spridd så måste allt annat anpassa sig till den, fastän saker och ting rent principiellt skulle ha kunnat vara annorlunda. Den tredje faktorn är vår kollektiva fria vilja, hur vi väljer att forma de krafter teknologin tillhandahåller. Häri ligger vår enda verkliga chans att forma framtiden enligt våra mänskliga kriterier.
Kelly menar vidare, att de sistnämnda valmöjligheterna inte handlar om huruvida vi alls ska utveckla genuin artificiell intelligens eller genmodifierade organismer. Båda dessa utvecklingslinjer är oundvikliga och kommer att fortsätta accelerera. Valen handlar om vilka egenskaper vi bygger in i de artificiella intelligenser och modifierade organismer vi skapar. Våra möjligheter är med andra ord kraftigt determinerade av teknologiska oundvikligheter, men samtidigt är de tekniska möjligheterna som sådana så pass flexibla och mångfasetterade, att vi har närapå fria händer. Med en så vid framtidshorisont är det i praktiken främst de historiska begränsningarna, den andra faktorn, som vi har att tampas med. Vilka hävdvunna användningar och organisationer är vi betjänta av och vilka kan och bör vi göra oss av med? Och varför?
Allting håller på att digitaliseras och datoriseras och datorprogrammen blir allt intelligentare, men i det allmänna medvetandet tycks många fortfarande leva på 80-talet, inte minst när det handlar om skolan och dess uppdrag att förbereda kommande generationer att ta över efter oss. Först de senaste två åren har det börjat röra på sig märkbart, men vilsenheten är påtaglig och de åtgärder som vidtas handlar mera om att ”hänga med” än om att välja kloka och välmotiverade vägar genom möjlighetsdjungeln.
Vad har då Kelly för förslag att komma med, som skulle kunna hjälpa oss på traven? Den mest fundamentala frågan handlar om vilken makt vi kan ha över våra egna tankeprodukter. Dessa har nu nått en sådan grad av komplexitet och autonomi, att svaren på denna fråga måste bli lika komplexa. Eftersom ingen teknisk utveckling kan stoppas i längden rekommenderar Kelly vad han kallar ”the Proactionary Principle”, vilken innefattar fem steg. Först kommer förväntning, grundad i vetenskapliga studier och simuleringar. Dess syfte är att förbereda oss mentalt för nästa steg, kontinuerlig utvärdering, vilken sker i realtid i de faktiska miljöer där en ny teknologi sprids och används; teknologin släpps alltså lös men dess konsekvenser övervakas och bedöms utan uppehåll. Steg tre utgörs av riskprioritering, inklusive naturliga risker; detta är något vi individuellt är välkänt dåliga på. Sedan gäller det, i steg fyra, att snabbt korrigera skadliga verkningar. Oförutsedda konsekvenser av en ny teknologi bör behandlas som buggar i datorprogram, ett ofrånkomligt ont som man strävar efter att rätta till efterhand. Till sist bör teknologier av tveksamt värde omdirigeras, inte förbjudas. Eftersom förbud är verkningslösa måste vi finna de mest godartade användningsområdena.
Hur klokt allt det här än låter, så lider Kellys egen framställning av en grundläggande svaghet. Den har att göra med vilka de värdemässiga kriterierna för utvärdering av teknik bör vara. Han når aldrig längre än till att tala om valmöjligheter, vilka på något sätt förutsätter att en relativt uniform god vilja är förhanden, men han ger inga tunga skäl för dennas existens, eller för på vilka grunder den kan främjas och upprätthållas. Ett helt kapitel ägnas åt Amish-kulturen, som mitt i det högteknologiska USA tillämpar en kollektiv, religiöst grundad teknikpolitik, men Kelly kommer fram till att den inte är globalt tillämpbar. Längre än så kommer han egentligen inte, men hans ”proaktiva” princip kräver ju explicita bedömningsgrunder för att fungera.
Ungefär samtidigt som What Technology Wants utkom ytterligare ett par tunga bidrag till samma övergripande diskussion – You Are Not A Gadget av Jaron Lanier (Vintage Books, 2010) och Program Or Be Programmed av Douglas Rushkoff (OR Books, 2010). Lanier är framstående programmerare och virtual reality-pionjär, Rushkoff tongivande medieteoretiker och tidig internetfantast som börjat få kalla fötter.
Lanier vill se människor som speciella. Vi står över alla räkneoperationer, sådant som datorer gör. Tron att allt i grunden är en räkneprocess ligger bakom den massiva digitaliseringen av allting och får Kelly att se ”the technium” som en kosmisk oundviklighet. Men vi människor, menar Lanier, kan välja hur vi ser på saker, inklusive oss själva. Samma människa kan vara teknokrat, kollega, mamma, zenbuddhist utan att totalisera något av dessa delperspektiv. När vi då ställs inför de mänskliga utmaningar som utvecklingen innebär, är det av central vikt vilket perspektiv som ges prioritet. Kelly anser att det är antalet potentiella valmöjligheter som är viktigast, fastän dessa ju är en del av problemet, nämligen själva väljandet. Till skillnad från Kelly menar Lanier också, att en del av de viktigaste valen måste göras innan en teknisk tillämpning eller lösning utvecklas. Utvecklarna måste föra ett samtal om värden och hur de materialiseras tekniskt, ty det är just vad teknik är: materialiserade värden som vi, när de väl finns, får dras med vare sig vi vill eller inte. ”The technium” är egentligen inte mera förutbestämt än vi gör det till. Det är våra prioriteringar och kanske vår lättja som förkroppsligas där, inget annat.
Rushkoff inleder slagkraftigt: ”I det framväxande, höggradigt programmerade landskapet framöver, kommer du antingen att skapa mjukvaran eller också kommer du att vara mjukvaran.” I ett samhälle dominerat av datorbaserade nätverk bestämmer programmen vad som händer och är möjligt. När vi nu har gjort oss beroende av denna infrastruktur, så gäller det alltså att inte låta oss reduceras till informationsreläer, till köttnoder i ett tekniskt system. Enda möjligheten att undvika detta antimänskliga öde är, enligt Rushkoff (som uppenbart inte delar Kellys halvautomatiska optimism), att från första klass lära oss att behärska den nya samhällsmiljön från grunden, inte som ”användare” utan som ansvariga skapare.
Vi behöver lära våra barn att beröva ”the technium” dess determinerande potential, vilken inte alls är någon ofrånkomlig natur.
/Per
Comments