Infontology

Hänt i framtiden 2/2011

Övervakning och (ingen) anonymitet

var det ett tag sen vi tog upp här, men utvecklingen har inte stannat av precis. BBC rapporterar om en mobilapp, på försöksstadiet, med vilken du tar en bild av någon på gatan och sedan kan få reda på vem det är, var hon bor, hennes telefonnummer... Bilden körs genom ett ansiktsigenkänningprogram och kollas mot en databas bestående av bilder från Facebook och där angiven information. Tänk dig att var och varannan du möter på gatan har en sådan app -- vad skulle det innebära? I samma inslag förevisas en billig liten UAV (obemannad flygfarkost) med samma funktion; den följer ditt ansikte och identifierar dig. Tydligen tänker man sig att små svärmar av sådana kan börja uppträda på gatorna för att identifiera "misstänkta". Vidare ett par glasögon med samma funktion, närmast avsett för poliser som då direkt kan identifiera personer bara genom att titta på dem. Den här utvecklingen vidgar ju, minst sagt, anonymitetetsdiskussionen. Om sådana här små, redan befintliga framtidsöar sprider sig kommer det att bli omöjligt att vara anonym på offentliga platser. En liknande potential finns med Internet of things, där själva kläderna du har på dig kan sända ut information om dig. Och det med ständigt samma säljargument: "This could help save lives in an emergency."

När du blir en robot

Vi tycks vara på god väg in i framtidschock-nivå 2 och en reaktion på det verkar bli att alltmer identifiera oss själva med maskinerna. Fascinationen inför allt kapablare robotar är stor fastän forskare i frontlinjen säger samtidigt "I would be really happy if we could build a robot that would even act like a six-month-old baby". Men av någon anledning springer fantasin iväg och Kevin Kelly tar i en läsvärd bloggpost upp flera slående exempel på hur människor härmar maskiner. Kanske närmar vi oss en punkt där "fejk är gott nog"; intelligens och medvetenhet relativiseras till maskinernas favör. Det får du gärna tänka på när du läser om sociologen Steve Fullers nya bok Humanity 2.0.

Framtiden är lika med vår föreställning om oss själva. Kan vi välja den, eller blir vi duperade om och om igen?

/Per

"Rättvisa prov i en uppkopplad värld?"

3 juni 2010 publicerades i Smålandsposten en häpnadsväckande artikel om datorhjälpmedel vid nationella prov på gymnasiet. Den vittnar både om ojämlika bedömningsgrunder och om en djup klyfta i uppfattningen om vad datorer och Internet är och kan användas till.

Den främsta anledningen till att jag inte skrivit om det tidigare är att jag trodde att den skulle väcka en debatt, så att ämnet skulle diskuteras och Skolverket utfärda noggranna riktlinjer för att försäkra sig om att man säkerställer vem och vad det är som examineras på de nationella proven.

Jag har inte sett nån sån debatt, och när jag nämnt artikeln för lärare i regionen är det ingen som minns att de läst den. Den finns inte heller tillgänglig på nätet, så här är finns själva texten till artikeln, som heter "Rättvisa prov i en uppkopplad värld?" (Klicka för större bilder)

Anledningen till att artikeln kom till är ett email från en elev till tidningen och till Skolverket, där eleven klagar på att elever som skrivit det nationella provet i engelska bland annat använt msn för att diskutera provet under tiden.

Huvudläraren i svenska på en av skolorna säger först att rättviseaspekten är mycket viktig, och sen att han vill att provsituationen ska likna den arbetssituation som eleverna har i vanliga fall. Det finns ju en paradox redan där. Självklart kan man tänka sig att examinera en situation där eleverna har hjälpmedel, men då måste ju hjälpmedelsuppsättningen vara lika, annars är det ju själva hjälpmedlen man jämför.

Ett alternativ är att säga att man får använda vilka hjälpmedel som helst, men den diskussionen tror jag slutar med att man bestämmer sig för att inte undervisa alls i engelska… Egentligen tror jag att alla är överens om att det finns saker som eleverna på egen hand med minimala hjälpmedel bör klara av. Samtidigt finns det förstås elever som hämmas så mycket av sin dåliga stavning att de utan hjälpmedel inte kan producera de avancerade texter som de kan få fram med exempelvis stavningskontroll.

Tidningen har gjort ett bra arbete och hittat många att intervjua. Lena Börjesson som konstruerat provet på Skolverkets uppdrag konfronteras med uppgifterna att eleverna har chattat med varann. "Det är väl självklart att man inte får chatta på ett prov, även om det inte står i instruktionen", säger hon.

Javisst, på ett sätt är det självklart. Å andra sidan så om man har datorn, uppkopplingen (som inte var tillåten men lätt att dölja eller kunde gå via telefonen i fickan) och man ser när tentavakten kommer gående så att man kan stänga ner de program som inte är tillåtna så är det nästan svårt att klandra eleverna. Frestelsen blir för stor.

Vad gäller stavningskontrollen, som inte var tillåten enligt instruktionerna, så är det ju en sak om de har ett standardiserat ordbehandlingsprogram och alla kör samma operativsystem. Då kan det kanske gå att hålla koll på att stavningskontrollen åtminstone inte är påslagen från början. Men standardiserade datormiljöer har också enorma nackdelar, det blir vanligare och vanligare att eleverna har sina egna datorer i skolarbetet, och i vissa operativsystem är det extremt svårt att försäkra sig om att stavningskontrollen är av (som Mac OS).

Men även om dator i det här fallet var tillåten i uppsatsdelen av det nationella provet i engelska så betydde det inte att alla skolor tillät det. En möjlig bedömningsgrund för ett "hjälplmedel" är om det bara är en tidsbesparing, eller om det tillför något annat.

En ordbehandlare är i huvudsak en tidsbesparare, medan om man lägger till stavnings- och grammatikkontroll så blir det något utöver detta. En elev skulle kunna skriva för hand, göra snygga och eleganta bokstäver, och skriva rent uppsatsen och få ett estetiskt tilltalande resultat som skulle motsvara att använda ordbehandlarens slutresultat, men det skulle ta mycket lång tid.

Använder man däremot stavningskontrollen är det inte en fråga om tid för eleven som inte kan stava rätt -- det är en förmåga som hjälpmedlet tillför.

Diskussionen om hjälpmedel i skolan är mycket angelägen om man anser att betygsgrunderna är viktiga, och en diskussion som tyvärr bara har börjat. Det kommer lite spridda skurar av nyheter som berättar om fusk eller kontrollmetoder, men jag har inte sett något samlat grepp. Senast idag kom det en nyhet om att man på Uppsala universitet ska ha pejlingsutrustning för mobiltelefoner. Ska bli spännande att se hur det försöket fungerar.

/Simon

Digitaliseringen av kulturarvet -- kommersiellt och offentligt

Det hör till det intellektuella bloggandets natur att det skrivna har en prövande karaktär. Man kastar ut en synpunkt och avvaktar eventuella reaktioner. Får man sådana händer det att man behöver ompröva eller förtydliga vad man sagt, i samma syfte men med nya lärdomar i bakhuvudet.

Just nu orsakas denna reflektion för min del apropå vad jag för en tid sedan skrev om digitaliseringen av kulturarvet. För en dryg vecka sedan diskuterade jag än en gång denna problematik med DIK:s förbundsordförande Karin Linder över en kopp kaffe. På sitt vanliga raka sätt utmanade hon mig att tänka i lite andra banor. Så, efter att ha grunnat på saken ytterligare några dagar vill jag nu -- återigen prövande -- framkasta följande.

En offentlig debatt i ämnet, initierad av frilansskribenten Håkan Lindgren, ägde i augusti rum på GP:s kultursida. Lindgren kritiserar där vad han uppfattade som Rolf Källmans kunskapssyn och det faktum att en del "kulturarvsmaterial" redan finns på Internet i kommersiella tjänsters vård (eller våld, menar Lindgren).

Jag kritiserade själv i mitt förra inlägg Rolf Källmans betoning av de tillväxtekonomiska aspekterna på digitaliseringsambitionerna. Idag har jag lite större förståelse varför han kan ha uttryckt sig som han gjorde. Jag kan tänka mig att Källman i sin retoriska betoning av ”tillväxt” anspelar på EU-rådets ”slutsatser om kulturens bidrag till genomförandet av Europa 2020-strategin”. Där betonas först och främst kulturens tillväxtekonomiska betydelse. Jag förstår att det kan vara taktiskt och retoriskt nödvändigt att i dagens tillfälliga politiska klimat anknyta till detta synsätt. Men detta innebär inte att man faktiskt, på lång sikt och mera fundamentalt, bör tänka på själva kulturarvet i sådana termer. Det vore att ansluta sig till en ekonomisk fundamentalism som inte har några som helst verkliga, historiska eller andra, beröringspunkter med det faktum att vi har ett ”kulturarv” över huvud taget. Detta arv har inte tillkommit på snäva ekonomiska premisser eller av ekonomiska skäl (i dagens tillväxtorienterade mening) och därför bör man inte låta en sådan vokabulär styra hur man inom kulturarvsverksamheterna tänker på och hanterar det hela. Då sviker man själva meningen med alltihop, som jag ser det. Men den ståndpunkten betyder inte, att EU-rådet har fel i att kulturarvets olika ingredienser kan vara av stor ekonomisk betydelse, utan det betyder att det kan få denna betydelse därför att det i sig inte har direkt med ekonomi (och alltså inte med tillväxt) att göra. Det är ju därför som det kan tillföra något unikt. Kanske var det just det, fastän han nog formulerade sig lite hastigt, som var Källmans poäng.

Om vi då börjar ett nytt resonemang där, så hamnar fokus först på vad kulturarvet egentligen är för något och sedan på varför och hur det ska ”tillgängliggöras” i digital form; därmed sammanhänger också oundvikligen frågan om vad som kan hända när samma arv ”släpps loss” i den digitala rymden. Där råder ju väldigt annorlunda förhållanden än inom de väggar där alla konkreta samlingar befinner sig. Det skulle bli alldeles för långt om jag tog upp hela den samlade problematiken i ett inlägg, alltså kommer fler att följa. Idag inskränker jag mig till att beröra den viktiga frågan om relationen mellan det offentliga och det kommersiella.

Rubriken på Lindgrens första artikel i GP var "Kulturarv – så länge Yahoo vill?" Man kan tänka och tycka vad man vill om de omfattande och mäktiga digitala tjänster som tillhandahålles och (naturligtvis) utnyttjas av kommersiella aktörer på nätet; ingen nämnd, ingen glömd. Jag har själv, i Ordfront Magasin tidigare i år, kritiserat den kvasioffentliga roll man lätt ger dessa aktörer, utan att samtidigt värna om det genuint offentliga, allmänna, rummet, vare sig det är fysiskt eller virtuellt. Dock utgör dessa tjänster idag ändå en sorts ofrånkomliga parter i nätets informationsekologi och det är svårt att i praktiken tänka sig hur man skulle kunna kringgå deras inflytande och användbarhet, särskilt om man vill göra något tillgängligt. Detta är en viktig poäng som Pelle Snickars gör när han polemiserar mot Lindgren:

Den svenska ABM-sektorn är tveklöst mossig och kan knappt stava till OSX Lion. Den digitala utvecklingen går förtvivlat långsamt. Eftersatt omvärldsanalys, b-lag med it-utvecklare (stat och kommun kan inte matcha näringslivets löner), bisarra juridiska inlåsningar och analogt utredande istället för digital praktik, har bäddat för att marknaden i dag sköter digital access till kulturarvet långt bättre än sektorn själv. Fanns det teknologiskt know-how, pengar och politiskt intresse skulle minnessektorn givetvis själv ta hand om all digitalisering – men så är långt ifrån fallet.

Det här är både en öm punkt och en utmaning för arkiv, bibliotek och muséer, de som "sitter på" kulturarvets konkreta innehåll. Varför punkten är öm torde vara uppenbart; mera intressant är vad detta sakernas verkliga tillstånd innebär för vad man kan kalla "kontrollen över tillgängliggörandet". Sedan mitt förra inlägg i ämnet har jag talat med flera musei- och arkivanställda och alla har varit överens om att man å ena sidan måste göra så mycket som möjligt digitalt tillgängligt, men att man å andra sidan inte bara kan pytsa ut denna digitala information hur som helst. Man vill på något sätt bibehålla en kunnig kontroll över hur den görs tillgänglig. Om man följer Snickars linje kan detta innebära att man kommer att behöva regelrätta, väl genomtänkta och koordinerade samarbeten med relevanta kommersiella aktörer. Det vore olyckligt och orealistiskt att se den här frågan i termer av svart och vitt.

Hela företaget, ett av de viktigaste i hela kulturhistorien, kan genomföras på ett långsiktigt adekvat sätt bara om kulturarvsinstitutionerna, gemensamt i övergripande frågor, har extremt tydligt formulerade mål när det gäller sina roller och sitt ansvar. (Det här är väl också ett av syftena med Samordningssekretariatet för digitalisering, om jag förstått saken rätt.) Förutsatt att sådana välgenomtänkta mål finns tror jag inte att man behöver oroa sig för en samverkan med de viktigaste kommersiella aktörerna. Det innebär också att hela det här arbetet i förlängningen starkt tangerar de identitetsproblem som våra bildningsinstitutioner nu tampas med, i den digitaliserade "när och var som helst"-världen.

Lindgren reagerar lite surt på Snickars text, men han har rätt när han säger att den "stora frågan [handlar] om var gränsen mellan offentligt och kommersiellt ska gå i framtiden". Min poäng är att den gränsen aldrig kommer att kunna bli skarp i ett någorlunda liberalt samhälle, särskilt inte i den digitala världen, men detta betyder inte att de båda typerna av samhällsaktörer får flyta ihop. (Det är en anledning till att jag motsätter mig att lägga ut t ex bibliotek på entreprenad.) De har i sig olika mål och syften, vilket betyder att konstruktiva samarbeten behöver erkänna denna skillnad. Samarbeten och samverkan, direkt och indirekt, förutsätter faktiskt att skillnaden finns, som jag skrev ovan. Rolf Källman tycks mig, i sin replik till Lindgren, tänka i ungefär samma banor:

Att använda kommersiella gratistjänster för att lagra vårt kollektiva minne finns det inga planer på inom kulturarvsområdet. Men att kommunicera informationen på flitigt besökta webbplatser är en alldeles utmärkt idé som praktiseras av många. [...]
För att sekretariatet ska lyckas nå målen krävs en väl förankrad och samordnad verksamhet inom kulturarvsområdet. Men det räcker inte med det. Ett framgångsrikt kulturarvsarbete måste integreras i andra breda samhällsfrågor. Därför kommer samordningssekretariatet att söka ett gränsöverskridande samarbete med övriga samhällssektorer, offentliga såväl som privata.

[fortsättning följer]

/Per

Samordningssekretariatet för digitalisering

Hänt i framtiden 1/2011

Jag har länge känt behovet av ett infontologiskt aktualitetsmagasin, och här kommer första numret.

Identiteter

Det håller på att segla upp ett krig runt vem som ska äga personers identitet online. Google försöker agera identitetsmäklare. Facebook är i en lyckligare situation där de flesta redan använder sin verkliga identitet. Och Twitter bryr sig inte.

Observera att de flesta som anses förespråka "anonymitet" på nätet i själva verket vill ha "pseudonymitet", dvs rätten att använda ett namn som inte nödvändigtvis är ens eget. (Lite diskussion om detta här.)

Observera också det absurda i att det anonyma "Anonymous" nu betecknar en mer eller mindre löst sammansatt gruppering av hackare, som bland annat deklarerat att de ska göra Facebook otillgängligt 5 november. Aktuella länkar om hacker-kultur.

Spelifiering

Jag är lite ställd när det gäller "spelifiering" (gamification) som nu går som en stormvind över en mängd områden, som undervisning och hälsovård.

Jag förstår det som att man tar element från spel och lägger på andra aktiviteter, främst för att förändra motivationsstrukturen. Och visst kan det vara lockande att kunna exempelvis röra på sig och få poäng av det, men frågan är vad det gör med ens drivkrafter i längden.

Jämför man med att gymma till musik eller i grupp verkar övergången inte så allvarlig, men lyssnar man på Jesse Schell blir man ju lite orolig.

Spelifiering finns numera på Gartners hajp-graf, ganska nära toppen av uppblåsta förväntningar.

Här finns fler länkar relaterade till spel.

Algoritmer blir synliga

Medvetenheten om hur algoritmerna påverkar våra liv ökar.

Vi pratade en hel del i Digitalis filosofi om datamodeller, som är ett namn på i princip samma område, och hur viktigt det är att ha en sund datamodell som ligger under verksamheter, och hur små förändringar i en datamodeller eller algoritm som kan orsaka stora förändringar i informationssystemets beteende.

Eli Pariser tar i sin bok The filter bubble upp hur sökmotorernas algoritmer i sin jakt på det som är relevant, placerar oss i en "bubbla" som till slut bara återspeglar oss själva, och inte det mångskiftande Internet som många har känt att de blivit lovade. Se hans TED-föredrag. Svenska dagbladet uppmärksammade boken här.

Kevin Slavin pratade på LIFT om algoritmerna som styr våra liv. Också det mycket sevärt. Och fler länkar om datamodeller här.

Inom några områden har algoritmerna nästan helt släppts fria, som för aktiehandel, men redan 2007 skrev vi om stora förändringar i rollen för börsmäklare. Nyligen uppmärksammade vi också att man föreslår reglering av algoritmhandel på EUs börser.

Det var allt för den här gången. Hör gärna av er och föreslå teman!

/Simon

När teknologin blir en andra natur

Tänk dig att det är 1965. Året innan har Gordon Moore, forskare vid Fairchild Semiconductor, samlat in de första dataserierna för vad som sedan blivit känt som Moores lag. Denna säger att datorchip kommer att krympa till halva storleken och kosta hälften så mycket var 18:e till var 24:e månad. (I över femtio år har denna extrapolering visat sig vara häpnadsveckande korrekt. Vad Moores lag handlar om är att utvecklingen av datorteknologi accelererar exponentiellt.)

Tänk dig nu också, att du år 1965 insåg att datorteknologi kommer att drastiskt påverka alla andra teknologier, samt att vårt samhälle och vi som människor har blivit helt beroende av vår tekniska miljö. Och tänk dig att du verkligen trodde på Moores lag. Hur skulle du ha planerat och utformat samhällets utbildningssystem, så att de uppväxande generationerna –- på ett konstruktivt och medvetet sätt –- skulle kunna möta och ta till vara de enorma möjligheter som redan börjat utvecklas?

Problemet är förstås att du egentligen inte skulle ha haft en aning om hur dessa möjligheter kunde komma att arta sig i verkliga livet. Men det är just det som är poängen. Du skulle ha vetat två saker: att samhällets teknologiska förutsättningar skulle förändras radikalt och att det skulle leda till en kraftigt ökad mänsklig potential, i olika avseenden. Och i och med det skulle du ha vetat, att vad utbildningar på alla nivåer skulle behöva var att anamma en flexibel, nyfiken och prövande attityd till framtiden, en framtid som nu -– det kunde du starkt ana –- inte skulle likna någon föregående. Samtidigt skulle du ha blivit tvungen att reflektera över vilka värden som inte får gå till spillo i den kommande tekniska virvelvinden.

Antagligen skulle detta ha varit att dra alltför höga växlar på en (då) obskyr utvecklingskurva. Numera finns det dock flera kurvor av detta slag, som har med utnyttjandet av materiens fundamentala egenskaper att göra, och de uppvisar alla samma exponentiella ökning, samma acceleration av teknikutvecklingstakten. Hittills visar ingen heller några tecken på att mattas av inom överskådlig tid. Det betyder att vi nu, till skillnad från ditt hypotetiska alter ego 1965, med mycket stor säkerhet vet, att framtiden –- även den ganska närliggande framtiden -– kommer att bli mycket annorlunda den vi växte upp med. Det gäller även dagens barn. De teknologier och organisationsformer som de tar för givna, såsom påstått digitala infördingar, kommer att vara obskyra och gammalmodiga när de har blivit vuxna. Hur ska vi förbereda dem för ett sådant liv? På vilka grunder?

Innebörden i den här utvecklingen är det centrala ämnet i Kevin Kellys bok What Technology Wants (Viking, 2010). Kelly var en av grundarna av och den förste redaktören för hippa nördtidningen Wired, en publikation som upphöjt en tekniskt fokuserad samhällsbevakning till propert reklamutstyrd konst, ibland andlöst, emellanåt skarpt kritiskt. Han har en eminent utblick över den pågående teknikutvecklingen och dess konsekvenser och det är därför tankeväckande, när han starkt driver tesen att tekniken lever sitt eget liv, att den sätter sin egen agenda och att vi lever i en sådan symbios med den, att vi inte har något annat val än att hänga med dit den bär oss. Denna i hans ögon kosmiska process kallar han ”the technium”, en sorts fortsättning på den naturliga evolutionen.

[se även andra inlägg om Kellys tes:
Teknologi är inte natur (och inte kultur): kontra Kevin Kelly
Tredjedelsrapport av Kevin Kellys "What technology wants"
Kelly, Kelly, hur blev det så här?
A Battle of Determinisms: Kelly vs Kaczynski]

Vad som inte är förutbestämt, däremot, är exakt hur teknikutvecklingen kommer att ske. Kelly kommer fram till att den formas av tre faktorer. Den första är ”vad teknologin vill”, dvs dess obändiga inre utvecklingspotential enligt sina egna förutsättningar, just det som yttrar sig i Moores lag och liknande. Den andra är historiens makt; när en viss teknisk lösning väl är etablerad och spridd så måste allt annat anpassa sig till den, fastän saker och ting rent principiellt skulle ha kunnat vara annorlunda. Den tredje faktorn är vår kollektiva fria vilja, hur vi väljer att forma de krafter teknologin tillhandahåller. Häri ligger vår enda verkliga chans att forma framtiden enligt våra mänskliga kriterier.

Kelly menar vidare, att de sistnämnda valmöjligheterna inte handlar om huruvida vi alls ska utveckla genuin artificiell intelligens eller genmodifierade organismer. Båda dessa utvecklingslinjer är oundvikliga och kommer att fortsätta accelerera. Valen handlar om vilka egenskaper vi bygger in i de artificiella intelligenser och modifierade organismer vi skapar. Våra möjligheter är med andra ord kraftigt determinerade av teknologiska oundvikligheter, men samtidigt är de tekniska möjligheterna som sådana så pass flexibla och mångfasetterade, att vi har närapå fria händer. Med en så vid framtidshorisont är det i praktiken främst de historiska begränsningarna, den andra faktorn, som vi har att tampas med. Vilka hävdvunna användningar och organisationer är vi betjänta av och vilka kan och bör vi göra oss av med? Och varför?

Övervakningskameror och "spår av nötter"

En äventyrsgård i Småland har satt upp skyltar om övervakningskameror, men det var bara attrapper, och det fanns heller inget tillstånd för övervakningen. Nu är ägarna arga för att en person har anmält äventyrsgården för olaglig kameraövervakning -- om det blir känt att kamerorna inte funkar slutar de ju att skrämma tjuvar.

Enligt länsstyrelsen får man varna för övervakning trots att man sen inte övervakar.

Jag vet inte vad man ska jämföra med, kanske med överdrivna varningar på livsmedel, som "kan innehålla spår av nötter".

/Simon

Vad är felet med "robothandeln"?

Ny Teknik skriver om föreslagna regleringar av algoritmhandel på EUs börser.

Regleringarna ska vara i termer av att

myndigheter ska försäkra sig om att företagen gjort allt de kan för att se till att det inte är fel på programkoden så att robotarna inte överreagerar på viss data. Det ska även finnas tydliga rutiner för vem som trycker på stoppknappen i fall något oväntat händer.

Jag skulle så gärna se riktlinjerna för de här myndigheterna som ska övervaka algoritmerna. Jag menar hur ska man hantera osannolika händelser av typen 11 september 2001? För de tänker väl inte göra en lista på "viss data" som algoritmerna inte får överreagera på? :-)

En ganska rimlig åtgärd som mäklarna enligt artikeln redan själva infört är att ha "farthinder" som stoppar handeln ett par minuter i en aktie som faller (eller stiger??) väldigt snabbt.

Men resten handlar ju om vad som ingår i handelsalgoritmens modell. Vilka faktorer känner algoritmen till, vilka delar av verkligheten matar man faktiskt in i modellen för att algoritmen ska kunna bedöma rimligheten i kursrörelser i förhållande till "verkliga" händelser.

Och vad gäller "stoppknappen" finns det en hel del exempel i boken Super crunchers av Ian Ayres på hur datorerna faktiskt presterar bättre än människor i många sådana här situationer. Men liksom vi fortfarande ett tag kommer att köra bil delvis för att ansvarsproblematiken hindrar självkörande bilar så behövs det en människa som förväntas trycka på "stoppknappen" i vissa situationer och kan ställas till svars om hon inte gör det...

Självklart är det bra att se över reglerna för algoritmhandel när de svarar för en så stor del av börsens omsättning. Men om man ska komma till en substantiell förändring krävs nog i så fall en öppenhet med vad som faktiskt ingår i algoritmens modell, annars kommer inget att ha förändrats när nästa "svarta svan" kommer.

(Roligt att artikeln hamnar under "verkstadsautomation") /Simon

Så varför är finansmarknaden "blind"?

Tidskriften Framtider 2/2011 har några intressanta artiklar. Den mest spännande heter "Den blinda finansmarknaden", skriven av Ulf Johanson, Roland Almqvist och Johan Henningsson, alla ekonomi-forskare. Hela tidningen finns att ladda ner som pdf.

Titeln syftar egentligen på en välskriven artikel av Andreas Cervenka från i mars, ursprungligen i Svenska dagbladet, kallad "Blindsegling på börshavet", där Cervenka kritiserar bristen på koppling mellan det ekonomiska värdet på en aktie (eller annan tillgång) och vad aktien representerar. Bland annat tar han upp "passiv förvaltning", "att låta sina pengar med hjälp av en dator slaviskt skugga ett matematiskt uträknat tvärsnitt av marknaden".