Onsdag-torsdag tillbringade Infontology i Malmö, på Konferens på Slagthuset; jag var även där å Digital Lifes vägnar. Här följer några intryck och reflektioner. (Föredragen kan ses här.)
Inledningstalaren Paola Antonelli från The Museum of Modern Art framhöll hur design och designers inte längre är bundna till företag eller till kemisters och ingenjörers kontroll över materialen, då design blivit mera mjukvarubaserad. Hon gjorde också en ontologisk positionering av designers, vilka är "the catalysts of progress", de som så att säga omvandlar människors önskningar och behov till framsteg i världen. (Vad "progress" närmare bestämt bestod i förblev dock oklart för mig.) Design handlar vidare om människans förhållande till föremål i allmänhet, alltså inte bara om formgivning. De kanske bästa och mest slående av hennes exempel var sådant som visade hur man kunde använda teknologi "to highlight things we didn't know before" (som They Rule) och "to know otherness". Hur det känns att ha mens, t ex, kan män få hjälp med av the menstruation machine, vilket osökt fick mig att fundera på vilken manlig egenhet som kvinnor skulle kunna få uppleva med teknikens hjälp.
Kevin Lee talade om ungdomars situation i Kina idag. Kinas snabba urbanisering har medfört den största folkvandringen i historien. Kina nåddes av PC, mobiler och Internet samtidigt, inte det ena efter det andra, smart phones är ett "måste" och många kommer i kontakt med Internet första gången via mobil. Allt detta i förening med enormt accelererad ekonomisk tillväxt har gjort kinesiska ungdomar radikalt rotlösa, eftersom hela deras uppväxt har präglats av extrema förändringar. Även om "identity construction" är en angelägenhet även i Väst, så gjorde Lee klart att identitetsproblemet är särskilt påtagligt hos unga kineser, med "constructed, fragmented identities" och "the rise of tribes" som resultat. De senare är ofta centrerade kring varumärken eller produkter och ger upphov till en rik flora av "tribal secrets". Lee nämnde två saker apropå detta fenomen som är särskilt intressanta. Olika fraser, gester och tecken som endast medlemmarna i en "stam" känner till används för att kringgå censuren. Och, kanske ännu betydelsefullare, lärandet i den nya socio-tekniska miljön sker genom de möjligheter och resurser som tillhandahålles av olika kommersiella aktörer, olika varumärken. Det vill säga inte i skolorna, där utantillinlärning alltjämt härskar. "Brands are a learning platform". Därefter, i samma session, svamlade Benjamin Joffe om något han kallade "Digital naturalism", men som bara var lösa associationer till olika evolutionsbiologiska företeelser. Han borde ha pratat om sina säkert rika konkreta erfarenheter i stället.
Sedan gick vi på en session med den anspråksfulla rubriken "What You Need to Know About the Youth to Become Successful in the Future". Det var ett riktigt lågvattenmärke både vad framförandet och en hel del av innehållet beträffar. Katarina Graffman gjorde någorlunda bra ifrån sig och det viktigaste hon sa var att ungdomar är trötta på de mekaniserade (algoritmstyrda) processerna på nätet och aktivt söker "human beacons", mänskliga förebilder. Ungdomar vill ha mer mänsklig närvaro i den höggradigt tekniska medievärld som de är så integrerade med och i. Jag undrar om någon egentligen förstod, eller hann uppfatta, någonting av vad Martin Berg framförde. Den teoretiska nivån var malplacerad och de möjligen intressanta poängerna framgick bara om man ansträngde sig till det yttersta, vilket jag måhända lyckades med någon minut, varvid jag uppfattade något om att sociala medie-operatörer borde ta mera ansvar för konsekvenserna av hur de designar den virtuella sociala rymden. (Tror jag.) Thomas Johansson är professor och det märktes. Sedan satt de tre och samtalade sinsemellan en stund men vad det egentligen gick ut på förstod jag aldrig.
Desto roligare och intressantare då var det att lyssna på Amber Case, som med ungdomlig entusiasm kunnigt levandegjorde komplexa forskningsproblem på ett fängslande och praktiskt relevant vis. Temat, kan man säga, var "the evaporation of the interface", hur vår teknikmedierade upplevelse av världen håller på att bli alltmer sömlös. Det här föredraget rekommenderar jag att du tittar på; jag tänker inte försöka sammanfatta det här, bara något ifrågasätta en av hennes slutpoänger, nämligen att "the best technology is invisible". Som vi vet är det i digitala, internetbaserade teknologier oerhört mycket som sker och är möjligt bakom kulisserna. Det som för "användaren" (en cyborg) är en intuitiv förlängning av henne eller honom själv gömmer en uppsjö av dolda processer och informationsbehandling som inte självklart är i individens eget intresse. Jag gillar osynlig teknologi och jag inser att all teknologi som verkligen fungerar för mig är omärklig, faktiskt en bokstavlig förlängning/förstärkning av min egen kropp och varseblivning; jag kan t ex känna de fyra hjulen när jag kör bil och tänker (ju) inte mer på hur jag gör när jag kör än på hur jag gör när jag går. Så är det, borde det, också vara med våra direkta kontaktytor med den digitala världen; jag är med på det från ren användbarhetssynpunkt. Men just denna sömlöshet är också lömsk på det sättet att naiva användare aldrig anar vad som egentligen pågår under ytan bara de klickar fram en webbsida, eller varför Facebook gärna vill att de lämnar ut så mycket data om sig själva som de bara kan. Design med sikte på användbarhet är med andra ord en sak, men vad samhället dessutom behöver är digitalt bildade medborgare, inte manipulerbara får. Det är viktigt att inte blanda ihop de här två sakerna och att inte försumma de samhälleliga och medvetandemässiga dimensionerna och konsekvenserna av osynlig teknologi.
Simon och jag -- tillsammans med Troed Sångberg, futurist på SonyEricsson, en etnolog från Lund som jag tyvärr glömt namnet på, interaktionsdesignern Kal Ström och David Jonsson från länsbiblioteket i Södermanland, samt ett par från Media Evolution -- satt sedan kring ett bord och pratade länge med ms. Case och varandra om en mängd olika saker. Att referera det är knappast möjligt, men jag kan nämna att Infontology avslutningsvis tog upp kunskapsproblemet i det internetifierade samhället -- vad behöver man kunna, och hur behöver man kunna det, för att kunna sålla adekvat i informationshavet? Det blev en animerad diskussion med viss övervikt åt slutsatsen att man faktiskt måste veta något själv också.
Bill Drummonds keynote dagen därpå fick den sexhundrahövdade publiken att kollektivt framföra "musik" som inte var musik. Ja det där kan Mr Drummond bara själv förklara, men den existentiella insikt som förmedlades var att tidpunkt, fysisk plats och tillfälle har en icke reducerbart stor betydelse för verklig erfarenhet. En sådan kan inte återges i något medium.
En annan mycket intressant session på torsdagen handlade om "disruptive thinking" (Tine Thygessen, Luke Williams och Naveen Selvadurai stod för presentationen.) Detta sades vara "taking innovation one step further", inte bara mot stegvis förbättring eller utveckling utan mot något helt annorlunda. "It's not pleasant." Det handlar om att gå emot ens egen konformistiska natur, att inte bry sig om vad andra tycker eller konventionella tankebanor, att inte fråga "vad är problemet?" utan snarare att fråga "varför då?" -- varför säljs strumpor i par i samma färg? "Start with what is not broken." Förutse inte, utan provocera. En förutsättning för det här är ju, vilket knappast gjordes riktigt tydligt, att man för att kunna tänka disruptivt faktiskt måste vara, eller kunna vara disruptiv. Själv är jag närmast sådan av naturen, inser jag, men jag har faktiskt metoder också; här är en som skulle kunna omarbetas och konkretiseras på olika sätt för olika syften.
Avslutande huvudföredrag från AL Jazeeras Riyaad Minty bör du också se. Jag tänker inte ens försöka återge den inverkan det hade på åhörarna, mig också. Frånsett allt det som är av specifikt intresse i olika kontexter vill jag bara instämma i konstaterandet, apropå upproret i Egypten tidigt i år, att "for the first time we have people writing their own history, and they are documenting it at the same time". Implikationerna i det går långt bortom nya former för nyhetsförmedling och -produktion. Jag noterade också att herr Minty, fastän han ansvarar för Al Jazeeras sociala medier-satsningar och visserligen framhävde deras otvivelaktigt stora betydelse i olika avseenden, ändå sa att teve var ett mera avgörande medium under årets händelser: "the revolution was televised, you were just watching the wrong channel". Lite skämtsamt sagt, men också sant.
/Per
Comments