Den mera teoretiska sidan av mitt liv har i alla år, i praktiken sedan slutet av 70-talet, ägnats åt vad som skulle kunna kallas "det tvärvetenskapliga problemet" eller, mera generellt, "kunskapsintegrationsproblemet"; det finns ju kunskapsslag som inte är vetenskapliga men som i praktiken inte är mindre väsentliga för det. Efter att i så många år ha ägnat mig åt detta, i långa perioder inom universitetet men i stor utsträckning även utanför, så känner jag mig i dag djupt frustrerad över den extrema trögheten i de samhällsinstitutioner som sägs hålla vetenskapen högt, särskilt då våra "bildningsinstitutioner".
I sommar har jag börjat sortera upp det fortfarande användbara innehållet i alla dokument jag har producerat genom åren, såväl manuskript som tryckta och virtuella, i tre högar: 1. Funktion eller magiker? Om livet i nätverken, 2. Evigt liv - myt, faktum eller möjlighet, 3. När skolan tar slut - från institution till medskapare. Kunskapsintegrationsproblemet går igen i alla tre, som för övrigt är tänkta att så småningom materialiseras i form av tre olika böcker, inget mindre än en trilogi.
Den första högen handlar om mera vetenskapligt betonade frågor om nätverk -- på vilka sätt mänskliga individer och artefakter utgör noder i nätverk, vad det innebär för vår verklighetsuppfattning och vad människor gör och kan göra i sina olika invävda tillstånd. Det handlar främst om konkreta förhållanden.
Den andra högen kretsar kring frågan "Vad är en människa?" och höjer blicken över den fysiska världen. På vilka olika sätt kan människor transcendera tid och rum? Vad innebär det, ontologiskt sett? I den dimension där sådana frågor rör sig ter sig den första högens nätverksintrasslingar annorlunda, utan att för den sakens skull försvinna.
Den tredje högen handlar om sådant som jag (och Infontology) har ägnat mycket tid åt på senare år. Vad händer -- och vad borde hända -- när ett utbildningsväsende som inte är utformat efter nätverksprinciper slutar fungera på sina egna premisser? När det visar sig oförmöget att anpassa sig till nya förhållanden? Hur kan -- och bör -- bildning äga rum om man egentligen inte behöver vistas i skollokaler, vilkas främsta effekt är att fragmentera verklighetsuppfattningen och relationen till livet utanför dessa lokaler? Och om man ändå samlas i gemensamma lokaler, är då det för kunskapens skull eller för något annat? Var finns kunskapen, bokstavligt talat? Var borde den finnas?
Jag nämner de här högarna därför att det behov som jag känner att jag vill bidra till att fylla, inte tillgodoses av våra etablerade kunskapsinstitutioner. Världen är i verkligheten inte uppdelad i enlighet med de ämnesgränser som har etablerats och upprätthålles på skolor, högskolor och universitet. Om man vill förstå verkligheten behövs det kunskaper om fysik, kemi, biologi, antropologi, sociologi, psykologi, ekonomi, historia, filosofi etc, etc, för att nu bara nämna några av de grövsta uppdelningarna. Ju högre upp i utbildningshierarkin man kommer, desto mera specialiserat och finförgrenat blir det. Samtidigt är det oftast de som är mest specialiserade, och alltså per definition vet mest om minst, som har högst samhällelig och ekonomisk status. Samhällslivet i allmänhet och det ekonomiska livet i synnerhet är dessutom själva specialiserade och fragmenterade på sina respektive vis.
När vi då tillsammans ställs inför allomfattande utmaningar -- som miljöförstöring eller digitalisering av kultur och samhällsfunktioner -- finns det hos våra konventionella, specialiserade utbildnings- och forskningsinstitutioner ingen beredskap för att intellektuellt kunna kliva ur sitt eget fack och tänka gemensamt med andra specialister. Den latent mycket omfattande och djupgående kunskap som finns går inte att utnyttja effektivt. Den övergripande, tvärfackliga nischen fylls då av dilettanter, journalister och "populärvetenskap". Det kommer alltså att råda en diskrepans mellan den kunskapsmässigt högintellektuella kapaciteten i specialiserade högre studier, och den oftast betydligt lägre intellektuella nivån och de grundare kunskaperna i diskussionen om de globala utmaningarna, vilka inte känner några ämnesgränser.
Jag ser främst två sammanhängande orsaker till denna diskrepans. Den ena är att det på universitet och högskolor inte finns några fasta interna forum där man regelbudet möts för och tränas i att diskutera och tänka utanför sina vanliga ramar. Den andra är att man på de högre utbildningsinstitutionerna inte på något sätt främjar eller premierar återkommande, kvalificerade men icke-specialiserade utbyten med det övriga samhället (den bortglömda s k "tredje uppgiften"). Inte nog med att universiteten är en väldigt sluten värld i stort; den är också kraftigt avgränsad i det lilla, internt. Hur ofta sitter molekylärbiologer och idéhistoriker i samma rum och är tvungna att tillsammans producera något samhällsnyttigt, dvs hjälpa till att svara på något som aktörer ute i samhället verkligen behöver veta, inom kort? Att tanken genast förefaller absurd är ett mått på hur oanvändbara högre kunskaper har blivit i sitt allmänna sammanhang.
I dagens snabbt föränderliga samhällssituation ser jag bara ett möjligt botemedel mot dessa djupt rotade oförmågor. Det är bildandet av nya typer av välfinansierade, integrerat fysiska och virtuella mötesplatser, kanske i stiftelseform, där man helt enkelt struntar i alla konventionella gränsdragningar, inklusive vad människor har för papperskvalifikationer, men samtidigt vinnlägger sig om en hög intellektuell och kunskapsmässig nivå, samt ett visst praktiskt sinnelag. Dessa platser ska vara fasta (nätverks)strukturer men inte ha någon fast personal. De ska ägna sig åt att ta tag i faktiska problem som inga etablerade instanser kan hantera på egen hand. De ska vara resurser för kommuner, regioner, företag och andra aktörer som måste göra saker och därvid behöver tillgång till kvalificerad kunskap och verkligt nytänkande. I en ideal värld är det vad som skulle kunna finnas på universiteten, men så är det alltså inte. Undantag finns i viss mån när det gäller utveckling av potentiellt marknadsmässigt gångbara produkter, men jag talar här om kunskaper och färdigheter som används för gemensamma intressen och som inte själva är produkter, utan snarare katalysatorer -- för vem vet vad? Men detta icke fördefinierade innehåll är alltså själva poängen.
/Per
En viktig del av orsaken tror jag är att det akademiska karriärsystemet knappast belönar något annat än inomdisciplinära spjutspetsframgångar.
Posted by: Avadeaux | 29 augusti 2011 at 13:07
Ja, det är en del av inåtvändheten och bidrar till att jag inte förväntar mig något verkligt konstruktivt eller kreativt från universitetshåll, när det gäller att aktivt ta del i samhälls- och kulturutvecklingen i övrigt.
Posted by: Per | 29 augusti 2011 at 13:35