"Vi upplever väldigt dramatiska tider för kulturlivets betingelser. Kulturens plats i människors liv har ökat dramatiskt. Aldrig förr har så många haft tillgång till musik, teater, opera och film. Det har möjliggjorts av en teknikrevolution som vi är bara i början av." Det sa Leif Pagrotsky i en intervju i SvD för drygt ett år sedan. I april i år meddelade Region Skåne att man "vill öka användningen av digital teknik i kulturlivet. I samarbete med företag, universitet och institutioner ska användningen av ny teknik utvecklas. Mötesplatser, nätverk, kompetensutveckling och resurscentra är bärande inslag i mötet med den digitala utvecklingen inom olika delar av kulturområdet."
Det här är bara två relativt godtyckliga exempel på hur begreppen kultur respektive digitalisering används i det offentliga rummet idag. Kultur har en "plats i människors liv", den har "ökat" och detta är en fråga om "tillgång". De begreppsliga implikationerna av dessa påståenden är att kultur kan kvantifieras, att den är mer eller mindre utspridd i rummet och att den är något som man har eller inte har tillgång till. I samma begreppsvärld innebär i sin tur digitaliseringen, att denna förändrar, ökar och accelererar kultur i kvantitativ mening. På så sätt konvergerar en viss föreställning om vad ordet "kultur" betecknar mot en viss föreställning om vad ordet "digitalisering" står för. Digitalisering är i verkligheten en per definition kvantitativ process; det handlar om bitar. De frågor som inställer sig är huruvida kultur alls kan handla om bitar och vad det kan få för konsekvenser att man främst behandlar kultur som något som distribueras.
För att få ett bättre grepp om hur speciell den här kultursynen är -- trots dess totala dominans i dagens samhälle -- kan man sätta den i relation till alternativa uppfattningar. En sådan målas upp i en provocerande liten bok med titeln Deltagarkultur, författad av fyra medlemmar i grupperingen Interacting Arts.
Något är konstigt när den samhälleliga situationen med viss rätt kan beskrivas så här: "Ju mer kultur, ju fler medier, ju fler tevekanaler som östes ut över människorna desto mer såg allting ut som vartannat, Också de mest upprörande bisarra beteenden bemöttes med godmodig förståelse och nyfiken välvilja, 'mycket intressant, det där'" (Deltagarkultur, s 19). Vad som antyds här är ett mentalt avstånd mellan det som kallas kultur och människorna. Detta avstånd är, vill jag påpeka, en förutsättning för att "kulturutbudet" ska kunna ses i termer av kvantiteter; innehållet är sekundärt. Det författarna till Deltagarkultur vill åt är emellertid främst distinktionen mellan (sändande) verk/aktörer och (mottagande) publik/åskådare. Deras alternativ framgår av boktiteln och uttrycks bland annat så här:
Deltagande är den process där subjekt producerar suggestioner för och mottar suggestioner av andra subjekt [jfr mitt begrepp inbildningskraft] inom ramen för en överenskommelse som formulerar hur detta kan gå till. Överenskommelsen ger suggestionerna social mening. [...] Deltagarkultur förutsätter ömsesidig kommunikation mellan subjekt inom ramen för ett verk, ett medium eller en social situation. [...] Medan åskådaren är en konsument av suggestioner är deltagaren en producerande konsument eller en konsumerande producent. Samspelet och rollfördelningen mellan deltagarna regleras av en ömsesidig överenskommelse som ger dem möjlighet att skapa upplevelser för och med varandra i en pågående process. Deltagande är medskapande. [s 43]
Den paradigmatiska formen för deltagarkultur idag är rollspel, men begreppet kan utökas till en rad andra former. Fortfarande rör vi oss här i en "inomkulturell" diskussion, inom ramarna för det inte nödvändigtvis kvantitativa kulturbegrepp som tillämpas av Statens kulturråd och andra offentliga finansiärer, nämligen att kultur = teater, film, musik, dans, litteratur. Kultur i denna mening förblir icke-kvantitativ om man fokuserar på innehållet, men den är ändå en speciell, avskild nisch. Dock räcker det att lägga till ordet "omedveten" framför "överenskommelse" i citatet ovan, så vidgas innebörden till något helt annat. (Deltagar)kultur blir då lika med det som ömsesidigt motiverar och strukturerar livet i samhället. Detta är det antropologiska kulturbegreppet, det som gör det möjligt att tala om olika kulturer i betydelsen olika livsvärldar. Om vi relaterar detta till det kvantitativa kulturbegreppet, att kultur kan distribueras i form av bitar t ex, så kan vi säga att detta begrepps relativa allmakt idag innebär att detta är vår livsvärld, vare sig vi vill det eller inte, en värld där också vi själva är kvantifierbara på samma sätt. Frågan är om det är klokt att stillatigande acceptera en sådan livsvärld.
I Deltagarkultur finns också en tänkvärd anmärkning angående Internet i sammanhanget:
Internet medför dock inte att de roller vi beskrivit har försvunnit, utan snarare att de inordnats i komplexa digitala strukturer vars helheter är mer svåröverskådliga. Inför mötet med en suggestion på nätet (blogg, bild, text, video, musik osv) kan man välja om man vill gå in i dess tankerymd, behandla den som utgångspunkt för olika val, eller själv skapa en handlingsrymd genom att på något vis gå i dialog med suggestionen. Det betyder att det är nätanvändarnas vilja och förmåga som avgör om nätet ska uppfattas som tankerymd, valrymd eller handlingsrymd; var man hamnar är inte som i sedvanliga medier inbyggd i strukturen, i de överenskommelser som bestämmer mediets art. De som producerat suggestioner, till exempel böcker, filmer eller musik har inte längre fullständig kontroll över verkens reproduktion. Detta undergräver suggestionsproducenternas makt. [s 48; mina kursiveringar]
Det kvantitativa kulturbegreppet går hand i hand med den borgerliga liberalismen såsom historiskt framväxt ideologi och ekonomisk praktik och förstärks i hög grad genom nyliberalismen, i vars världsbild det bara finns två sorters kreativa aktörer av betydelse: individer och företag; staten reduceras till en mekanism för dessas gynnande och andra entiteter (familjer, ideella föreningar, kyrkor, kommuner i betydelsen gemenskaper, offentliga bibliotek etc) saknar helt begreppslig existens, vilket de fortfarande inte gjorde i den klassiska liberalismen. Det är följdriktigt att det i en nyliberalt bestämd livsvärld är principiellt omöjligt att tala om kultur i några andra termer än som något som distribueras av/till individuella och/eller kommersiella aktörer. Fildelningsdebatten är helt bestämd av detta -- individuell "nedladdningsfrihet" kontra företagsmässig distributionsrätt, fastän den verkliga problematiken går mycket djupare än så. Om då någon försöker tala om kulturella angelägenheter i ett sammanhang som kräver ett annat synsätt, men inte kan frigöra sig från den rådande allsuggestionen, då blir resultatet sådant vi kan se i det anförande av Rolf Källman som jag behandlade i gårdagens inlägg. Förvirrat, kan man säga.
Den svårighet eller utmaning som uppstår har att göra med vad man kan sätta emot det kvantifierade kulturbegreppet. Jag kan se två praktiskt möjliga vägar, en radikal och en moderat (i icke-partipolitisk mening). Den radikala möjligheten är egentligen en hydra och förstärks av Internet, av de skäl som antyds av kursiveringarna i citatet ovan. Det handlar om alternativa totala suggestioner. Exempel på detta är olika former av konsekvent identitära samhällsformer, vare sig grunden för dessa är traditionellt kristen, muslimsk, nordisk eller något annat (en djupgående diskussion av begreppet finns här). Jag tror att kampen mellan olika sådana, mer eller mindre konstruerade, strikt kulturella/religiösa eller etniska livsvärldar, förstärkta av Internet, kommer att eskalera framöver. Det är inte den väg jag vill förespråka, fastän jag kan erfara vissa sådana riktningars retoriska kraft. När man talar om det svenska kulturarvet, till exempel, så är man potentiellt inne på ett dylikt identitärt område. Jag vill inte helt underkänna en sådan tankefigur, ty jag anser det vara meningsfullt att faktiskt tala om ett svenskt kulturarv. Vad jag dock inte vill stödja är en totaliserande identitär ståndpunkt. (Inom parentes sagt är det från den offentliga debattens hälsosynpunkt beklagligt, att de ståndpunkter det här är fråga om sällan bemöts på ett djupare, resonerande sätt, utan oftast bara förses med diverse förklenande eller fördömande epitet.)
Den "moderata", eller man kanske ska säga omdömesgilla, möjligheten är mera krävande än de främsta alternativen, det nyliberala respektive de identitära. (Socialistiska inriktningar ser jag inte som en särskild kategori, utan som liberalismens spegelbild; man delar samma i princip materialistiska premisser.) Jag har svårt att hitta några "färdiga" exempel på vad det rör sig om här, så jag blir tvungen att helt kort försöka ringa in hur jag själv tänker just nu.
Kanske är det bäst att börja med ett par axiom. För det första menar jag, att människan är en både reellt och potentiellt transcendent varelse. Detta visar sig i det faktum att vi, i varierande grad, har en faktisk förmåga att höja vårt medvetande och vår handlingskraft över de tillfälliga omständigheter som vi ständigt på ett eller annat sätt befinner oss i. För det andra menar jag att samhällets, gemenskapens, kulturens uppgift är att medverka till att vi bildar och utvecklar denna medvetenhet. till allas fromma. Och med "alla" menar jag då i praktiken alla de som, återigen på grund av omständigheterna, befinner sig på samma plats, i samma del av världen, oavsett hur de har råkat hamna där. Detta är vad inbildningskraften bäst används till och medlet eller mediet för detta är det vi kallar, eller borde kalla, kultur. Kultur blir då alltså en fråga om medvetet och socialt förankrat odlande av medvetenhet om såväl transcendens som realism i relation till faktiska förhållanden.
Nyliberalismen är enligt detta synsätt orealistisk och medvetenhetssänkande, eftersom den har en radikalt atomär, individualistisk ontologi med mekaniskt-solipsistiska, läs: menings-lösa, konsekvenser. De identitära alternativen är mera realistiska och definitivt menings-fulla, men begränsar medvetenhetsutvecklingen enligt förutbestämda kriterier, vilket i både sociala och intellektuella sammanhang gör dem onödigt inflexibla, fastän de under vissa omständigheter säkert kan bli mycket handlingskraftiga. (En handlingskraft som, paradoxalt nog, gynnas av en oreserverad laissez faire-inställning.)
För att främja och bibehålla den omdömesgilla, moderata ståndpunkt som jag förespråkar krävs -- som motvikt både mot nyliberalismens destruktivitet och mot konsekvent identitära tendensers totaliseringsdrift -- vissa institutioner, vilkas uppgift är att garantera en plats för och möte mellan olikartade och ömsesidigt motsägande intressen. Dessa institutioner är först och främst idémässiga. Sålunda är idén med en rad offentliga kulturinstitutioner (skolor, bibliotek, muséer etc) att garantera och bibehålla de intellektuella medlen för att den nödvändiga kunskapsnivån och debattförmågan ska kunna ha något väsentligt innehåll och en historiskt medveten förankring, vilket är det enda som kan ge någon substans åt det kommande. Därför ser jag det som illavarslande när man i dagsläget så ofta tycks oförmögen att diskutera digitaliseringen av kulturarvet i andra termer än "öppenhet" och "tjänster", vilka inte är några oproblematiska begrepp i dagens situation.
För närvarande verkar i synnerhet de nämnda offentliga institutionerna i hög grad i kraft av en sorts tröghet. Jag har dock det intrycket, att de ofta inte på tillräckligt långsiktig grund argumenterar och kämpar för sina bakomliggande idéer i samband med sina funktionellt väsentliga roller. Om de bärande idéerna tynar bort eller tillåts undermineras kommer institutionerna också att försvagas på sikt och det bävar jag för. Internet kan inte ersätta dem.
/Per
Comments