Infontology

Kunskap på tvären

Den mera teoretiska sidan av mitt liv har i alla år, i praktiken sedan slutet av 70-talet, ägnats åt vad som skulle kunna kallas "det tvärvetenskapliga problemet" eller, mera generellt, "kunskapsintegrationsproblemet"; det finns ju kunskapsslag som inte är vetenskapliga men som i praktiken inte är mindre väsentliga för det. Efter att i så många år ha ägnat mig åt detta, i långa perioder inom universitetet men i stor utsträckning även utanför, så känner jag mig i dag djupt frustrerad över den extrema trögheten i de samhällsinstitutioner som sägs hålla vetenskapen högt, särskilt då våra "bildningsinstitutioner".

I sommar har jag börjat sortera upp det fortfarande användbara innehållet i alla dokument jag har producerat genom åren, såväl manuskript som tryckta och virtuella, i tre högar: 1. Funktion eller magiker? Om livet i nätverken, 2. Evigt liv - myt, faktum eller möjlighet, 3. När skolan tar slut - från institution till medskapare. Kunskapsintegrationsproblemet går igen i alla tre, som för övrigt är tänkta att så småningom materialiseras i form av tre olika böcker, inget mindre än en trilogi.

Den första högen handlar om mera vetenskapligt betonade frågor om nätverk -- på vilka sätt mänskliga individer och artefakter utgör noder i nätverk, vad det innebär för vår verklighetsuppfattning och vad människor gör och kan göra i sina olika invävda tillstånd. Det handlar främst om konkreta förhållanden.

Den andra högen kretsar kring frågan "Vad är en människa?" och höjer blicken över den fysiska världen. På vilka olika sätt kan människor transcendera tid och rum? Vad innebär det, ontologiskt sett? I den dimension där sådana frågor rör sig ter sig den första högens nätverksintrasslingar annorlunda, utan att för den sakens skull försvinna.

Den tredje högen handlar om sådant som jag (och Infontology) har ägnat mycket tid åt på senare år. Vad händer -- och vad borde hända -- när ett utbildningsväsende som inte är utformat efter nätverksprinciper slutar fungera på sina egna premisser? När det visar sig oförmöget att anpassa sig till nya förhållanden? Hur kan -- och bör -- bildning äga rum om man egentligen inte behöver vistas i skollokaler, vilkas främsta effekt är att fragmentera verklighetsuppfattningen och relationen till livet utanför dessa lokaler? Och om man ändå samlas i gemensamma lokaler, är då det för kunskapens skull eller för något annat? Var finns kunskapen, bokstavligt talat? Var borde den finnas?

Jag nämner de här högarna därför att det behov som jag känner att jag vill bidra till att fylla, inte tillgodoses av våra etablerade kunskapsinstitutioner. Världen är i verkligheten inte uppdelad i enlighet med de ämnesgränser som har etablerats och upprätthålles på skolor, högskolor och universitet. Om man vill förstå verkligheten behövs det  kunskaper om fysik, kemi, biologi, antropologi, sociologi, psykologi, ekonomi, historia, filosofi etc, etc, för att nu bara nämna några av de grövsta uppdelningarna. Ju högre upp i utbildningshierarkin man kommer, desto mera specialiserat och finförgrenat blir det. Samtidigt är det oftast de som är mest specialiserade, och alltså per definition vet mest om minst, som har högst samhällelig och ekonomisk status. Samhällslivet i allmänhet och det ekonomiska livet i synnerhet är dessutom själva specialiserade och fragmenterade på sina respektive vis.

När vi då tillsammans ställs inför allomfattande utmaningar -- som miljöförstöring eller digitalisering av kultur och samhällsfunktioner -- finns det hos våra konventionella, specialiserade utbildnings- och forskningsinstitutioner ingen beredskap för att intellektuellt kunna kliva ur sitt eget fack och tänka gemensamt med andra specialister. Den latent mycket omfattande och djupgående kunskap som finns går inte att utnyttja effektivt. Den övergripande, tvärfackliga nischen fylls då av dilettanter, journalister och "populärvetenskap". Det kommer alltså att råda en diskrepans mellan den kunskapsmässigt högintellektuella kapaciteten i specialiserade högre studier, och den oftast betydligt lägre intellektuella nivån och de grundare kunskaperna i diskussionen om de globala utmaningarna, vilka inte känner några ämnesgränser.

Jag ser främst två sammanhängande orsaker till denna diskrepans. Den ena är att det på universitet och högskolor inte finns några fasta interna forum där man regelbudet möts för och tränas i att diskutera och tänka utanför sina vanliga ramar. Den andra är att man på de högre utbildningsinstitutionerna inte på något sätt främjar eller premierar återkommande, kvalificerade men icke-specialiserade utbyten med det övriga samhället (den bortglömda s k "tredje uppgiften"). Inte nog med att universiteten är en väldigt sluten värld i stort; den är också kraftigt avgränsad i det lilla, internt. Hur ofta sitter molekylärbiologer och idéhistoriker i samma rum och är tvungna att tillsammans producera något samhällsnyttigt, dvs hjälpa till att svara på något som aktörer ute i samhället verkligen behöver veta, inom kort? Att tanken genast förefaller absurd är ett mått på hur oanvändbara högre kunskaper har blivit i sitt allmänna sammanhang.

I dagens snabbt föränderliga samhällssituation ser jag bara ett möjligt botemedel mot dessa djupt rotade oförmågor. Det är bildandet av nya typer av välfinansierade, integrerat fysiska och virtuella mötesplatser, kanske i stiftelseform, där man helt enkelt struntar i alla konventionella gränsdragningar, inklusive vad människor har för papperskvalifikationer, men samtidigt vinnlägger sig om en hög intellektuell och kunskapsmässig nivå, samt ett visst praktiskt sinnelag. Dessa platser ska vara fasta (nätverks)strukturer men inte ha någon fast personal. De ska ägna sig åt att ta tag i faktiska problem som inga etablerade instanser kan hantera på egen hand. De ska vara resurser för kommuner, regioner, företag och andra aktörer som måste göra saker och därvid behöver tillgång till kvalificerad kunskap och verkligt nytänkande. I en ideal värld är det vad som skulle kunna finnas på universiteten, men så är det alltså inte. Undantag finns i viss mån när det gäller utveckling av potentiellt marknadsmässigt gångbara produkter, men jag talar här om kunskaper och färdigheter som används  för gemensamma intressen och som inte själva är produkter, utan snarare katalysatorer -- för vem vet vad? Men detta icke fördefinierade innehåll är alltså själva poängen.

/Per

Några tankar från Media Evolutions "The Conference" #theconf

Onsdag-torsdag tillbringade Infontology i Malmö, på Konferens på Slagthuset; jag var även där å Digital Lifes vägnar. Här följer några intryck och reflektioner. (Föredragen kan ses här.)

Inledningstalaren Paola Antonelli från The Museum of Modern Art framhöll hur design och designers inte längre är bundna till företag eller till kemisters och ingenjörers kontroll över materialen, då design blivit mera mjukvarubaserad. Hon gjorde också en ontologisk positionering av designers, vilka är "the catalysts of progress", de som så att säga omvandlar människors önskningar och behov till framsteg i världen. (Vad "progress" närmare bestämt bestod i förblev dock oklart för mig.) Design handlar vidare om människans förhållande till föremål i allmänhet, alltså inte bara om formgivning. De kanske bästa och mest slående av hennes exempel var sådant som visade hur man kunde använda teknologi "to highlight things we didn't know before" (som They Rule) och "to know otherness". Hur det känns att ha mens, t ex, kan män få hjälp med av the menstruation machine, vilket osökt fick mig att fundera på vilken manlig egenhet som kvinnor skulle kunna få uppleva med teknikens hjälp.

Kevin Lee talade om ungdomars situation i Kina idag. Kinas snabba urbanisering har medfört den största folkvandringen i historien. Kina nåddes av PC, mobiler och Internet samtidigt, inte det ena efter det andra, smart phones är ett "måste" och många kommer i kontakt med Internet första gången via mobil. Allt detta i förening med enormt accelererad ekonomisk tillväxt har gjort kinesiska ungdomar radikalt rotlösa, eftersom hela deras uppväxt har präglats av extrema förändringar. Även om "identity construction" är en angelägenhet även i Väst, så gjorde Lee klart att identitetsproblemet är särskilt påtagligt hos unga kineser, med "constructed, fragmented identities" och "the rise of tribes" som resultat. De senare är ofta centrerade kring varumärken eller produkter och ger upphov till en rik flora av "tribal secrets". Lee nämnde två saker apropå detta fenomen som är särskilt intressanta. Olika fraser, gester och tecken som endast medlemmarna i en "stam" känner till används för att kringgå censuren. Och, kanske ännu betydelsefullare, lärandet i den nya socio-tekniska miljön sker genom de möjligheter och resurser som tillhandahålles av olika kommersiella aktörer, olika varumärken. Det vill säga inte i skolorna, där utantillinlärning alltjämt härskar. "Brands are a learning platform". Därefter, i samma session, svamlade Benjamin Joffe om något han kallade "Digital naturalism", men som bara var lösa associationer till olika evolutionsbiologiska företeelser. Han borde ha pratat om sina säkert rika konkreta erfarenheter i stället.

Sedan gick vi på en session med den anspråksfulla rubriken "What You Need to Know About the Youth to Become Successful in the Future". Det var ett riktigt lågvattenmärke både vad framförandet och en hel del av innehållet beträffar. Katarina Graffman gjorde någorlunda bra ifrån sig och det viktigaste hon sa var att ungdomar är trötta på de mekaniserade (algoritmstyrda) processerna på nätet och aktivt söker "human beacons", mänskliga förebilder. Ungdomar vill ha mer mänsklig närvaro i den höggradigt tekniska medievärld som de är så integrerade med och i. Jag undrar om någon egentligen förstod, eller hann uppfatta, någonting av vad Martin Berg framförde. Den teoretiska nivån var malplacerad och de möjligen intressanta poängerna framgick bara om man ansträngde sig till det yttersta, vilket jag måhända lyckades med någon minut, varvid jag uppfattade något om att sociala medie-operatörer borde ta mera ansvar för konsekvenserna av hur de designar den virtuella sociala rymden. (Tror jag.) Thomas Johansson är professor och det märktes. Sedan satt de tre och samtalade sinsemellan en stund men vad det egentligen gick ut på förstod jag aldrig.

Desto roligare och intressantare då var det att lyssna på Amber Case, som med ungdomlig entusiasm kunnigt levandegjorde komplexa forskningsproblem på ett fängslande och praktiskt relevant vis. Temat, kan man säga, var "the evaporation of the interface", hur vår teknikmedierade upplevelse av världen håller på att bli alltmer sömlös. Det här föredraget rekommenderar jag att du tittar på; jag tänker inte försöka sammanfatta det här, bara något ifrågasätta en av hennes slutpoänger, nämligen att "the best technology is invisible". Som vi vet är det i digitala, internetbaserade teknologier oerhört mycket som sker och är möjligt bakom kulisserna. Det som för "användaren" (en cyborg) är en intuitiv förlängning av henne eller honom själv gömmer en uppsjö av dolda processer och informationsbehandling som inte självklart är i individens eget intresse. Jag gillar osynlig teknologi och jag inser att all teknologi som verkligen fungerar för mig är omärklig, faktiskt en bokstavlig förlängning/förstärkning av min egen kropp och varseblivning; jag kan t ex känna de fyra hjulen när jag kör bil och tänker (ju) inte mer på hur jag gör när jag kör än på hur jag gör när jag går. Så är det, borde det, också vara med våra direkta kontaktytor med den digitala världen; jag är med på det från ren användbarhetssynpunkt. Men just denna sömlöshet är också lömsk på det sättet att naiva användare aldrig anar vad som egentligen pågår under ytan bara de klickar fram en webbsida, eller varför Facebook gärna vill att de lämnar ut så mycket data om sig själva som de bara kan. Design med sikte på användbarhet är med andra ord en sak, men vad samhället dessutom behöver är digitalt bildade medborgare, inte manipulerbara får. Det är viktigt att inte blanda ihop de här två sakerna och att inte försumma de samhälleliga och medvetandemässiga dimensionerna och konsekvenserna av osynlig teknologi.

Simon och jag -- tillsammans med Troed Sångberg, futurist på SonyEricsson, en etnolog från Lund som jag tyvärr glömt namnet på, interaktionsdesignern Kal Ström och David Jonsson från länsbiblioteket i Södermanland, samt ett par från Media Evolution -- satt sedan kring ett bord och pratade länge med ms. Case och varandra om en mängd olika saker. Att referera det är knappast möjligt, men jag kan nämna att Infontology avslutningsvis tog upp kunskapsproblemet i det internetifierade samhället -- vad behöver man kunna, och hur behöver man kunna det, för att kunna sålla adekvat i informationshavet? Det blev en animerad diskussion med viss övervikt åt slutsatsen att man faktiskt måste veta något själv också.

Bill Drummonds keynote dagen därpå fick den sexhundrahövdade publiken att kollektivt framföra "musik" som inte var musik. Ja det där kan Mr Drummond bara själv förklara, men den existentiella insikt som förmedlades var att tidpunkt, fysisk plats och tillfälle har en icke reducerbart stor betydelse för verklig erfarenhet. En sådan kan inte återges i något medium.

En annan mycket intressant session på torsdagen handlade om "disruptive thinking" (Tine Thygessen, Luke Williams och Naveen Selvadurai stod för presentationen.) Detta sades vara "taking innovation one step further", inte bara mot stegvis förbättring eller utveckling utan mot något helt annorlunda.   "It's not pleasant." Det handlar om att gå emot ens egen konformistiska natur, att inte bry sig om vad andra tycker eller konventionella tankebanor, att inte fråga "vad är problemet?" utan snarare att fråga "varför då?" -- varför säljs strumpor i par i samma färg? "Start with what is not broken." Förutse inte, utan provocera. En förutsättning för det här är ju, vilket knappast gjordes riktigt tydligt, att man för att kunna tänka disruptivt faktiskt måste vara, eller kunna vara disruptiv. Själv är jag närmast sådan av naturen, inser jag, men jag har faktiskt metoder också; här är en som skulle kunna omarbetas och konkretiseras på olika sätt för olika syften.

Avslutande huvudföredrag från AL Jazeeras Riyaad Minty bör du också se. Jag tänker inte ens försöka återge den inverkan det hade på åhörarna, mig också. Frånsett allt det som är av specifikt intresse i olika kontexter vill jag bara instämma i konstaterandet, apropå upproret i Egypten tidigt i år, att "for the first time we have people writing their own history, and they are documenting it at the same time". Implikationerna i det går långt bortom nya former för nyhetsförmedling och -produktion. Jag noterade också att herr Minty, fastän han ansvarar för Al Jazeeras sociala medier-satsningar och visserligen framhävde deras otvivelaktigt stora betydelse i olika avseenden, ändå sa att teve var ett mera avgörande medium under årets händelser: "the revolution was televised, you were just watching the wrong channel". Lite skämtsamt sagt, men också sant.

/Per

Kritik av det kvantitativa kulturbegreppet

"Vi upplever väldigt dramatiska tider för kulturlivets betingelser. Kulturens plats i människors liv har ökat dramatiskt. Aldrig förr har så många haft tillgång till musik, teater, opera och film. Det har möjliggjorts av en teknikrevolution som vi är bara i början av." Det sa Leif Pagrotsky i en intervju i SvD för drygt ett år sedan. I april i år meddelade Region Skåne att man "vill öka användningen av digital teknik i kulturlivet. I samarbete med företag, universitet och institutioner ska användningen av ny teknik utvecklas. Mötesplatser, nätverk, kompetensutveckling och resurscentra är bärande inslag i mötet med den digitala utvecklingen inom olika delar av kulturområdet."

Det här är bara två relativt godtyckliga exempel på hur begreppen kultur respektive digitalisering används i det offentliga rummet idag. Kultur har en "plats i människors liv", den har "ökat" och detta är en fråga om "tillgång". De begreppsliga implikationerna av dessa påståenden är att kultur kan kvantifieras, att den är mer eller mindre utspridd i rummet och att den är något som man har eller inte har tillgång till. I samma begreppsvärld innebär i sin tur digitaliseringen, att denna förändrar, ökar och accelererar kultur i kvantitativ mening. På så sätt konvergerar en viss föreställning om vad ordet "kultur" betecknar mot en viss föreställning om vad ordet "digitalisering" står för. Digitalisering är i verkligheten en per definition kvantitativ process; det handlar om bitar. De frågor som inställer sig är huruvida kultur alls kan handla om bitar och vad det kan få för konsekvenser att man främst behandlar kultur som något som distribueras.

För att få ett bättre grepp om hur speciell den här kultursynen är -- trots dess totala dominans i dagens samhälle -- kan man sätta den i relation till  alternativa uppfattningar. En sådan målas upp i en provocerande liten bok med titeln Deltagarkultur, författad av fyra medlemmar i grupperingen Interacting Arts.

Något är konstigt när den samhälleliga situationen med viss rätt kan beskrivas så här: "Ju mer kultur, ju fler medier, ju fler tevekanaler som östes ut över människorna desto mer såg allting ut som vartannat, Också de mest upprörande bisarra beteenden bemöttes med godmodig förståelse och nyfiken välvilja, 'mycket intressant, det där'" (Deltagarkultur, s 19). Vad som antyds här är ett mentalt avstånd mellan det som kallas kultur och människorna. Detta avstånd är, vill jag påpeka, en förutsättning för att "kulturutbudet" ska kunna ses i termer av kvantiteter; innehållet är sekundärt. Det författarna till Deltagarkultur vill åt är emellertid främst distinktionen mellan (sändande) verk/aktörer och (mottagande) publik/åskådare. Deras alternativ framgår av boktiteln och uttrycks bland annat så här:

Deltagande är den process där subjekt producerar suggestioner för och mottar suggestioner av andra subjekt [jfr mitt begrepp inbildningskraft] inom ramen för en överenskommelse som formulerar hur detta kan gå till. Överenskommelsen ger suggestionerna social mening. [...] Deltagarkultur förutsätter ömsesidig kommunikation mellan subjekt inom ramen för ett verk, ett medium eller en social situation. [...] Medan åskådaren är en konsument av suggestioner är deltagaren en producerande konsument eller en konsumerande producent. Samspelet och rollfördelningen mellan deltagarna regleras av en ömsesidig överenskommelse som ger dem möjlighet att skapa upplevelser för och med varandra i en pågående process. Deltagande är medskapande. [s 43]

Den paradigmatiska formen för deltagarkultur idag är rollspel, men begreppet kan utökas till en rad andra former. Fortfarande rör vi oss här i en "inomkulturell" diskussion, inom ramarna för det inte nödvändigtvis kvantitativa kulturbegrepp som tillämpas av Statens kulturråd och andra offentliga finansiärer, nämligen att kultur = teater, film, musik, dans, litteratur. Kultur i denna mening förblir icke-kvantitativ om man fokuserar på innehållet, men den är ändå en speciell, avskild nisch. Dock räcker det att lägga till ordet "omedveten" framför "överenskommelse" i citatet ovan, så vidgas innebörden till något helt annat. (Deltagar)kultur blir då lika med det som ömsesidigt motiverar och strukturerar livet i samhället. Detta är det antropologiska kulturbegreppet, det som gör det möjligt att tala om olika kulturer i betydelsen olika livsvärldar. Om vi relaterar detta till det kvantitativa kulturbegreppet, att kultur kan distribueras i form av bitar t ex, så kan vi säga att detta begrepps relativa allmakt idag innebär att detta är vår livsvärld, vare sig vi vill det eller inte, en värld där också vi själva är kvantifierbara på samma sätt. Frågan är om det är klokt att stillatigande acceptera en sådan livsvärld.

I Deltagarkultur finns också en tänkvärd anmärkning angående Internet i sammanhanget:

Internet medför dock inte att de roller vi beskrivit har försvunnit, utan snarare att de inordnats i komplexa digitala strukturer vars helheter är mer svåröverskådliga. Inför mötet med en suggestion på nätet (blogg, bild, text, video, musik osv) kan man välja om man vill gå in i dess tankerymd, behandla den som utgångspunkt för olika val, eller själv skapa en handlingsrymd genom att på något vis gå i dialog med suggestionen. Det betyder att det är nätanvändarnas vilja och förmåga som avgör om nätet ska uppfattas som tankerymd, valrymd eller handlingsrymd; var man hamnar är inte som i sedvanliga medier inbyggd i strukturen, i de överenskommelser som bestämmer mediets art. De som producerat suggestioner, till exempel böcker, filmer eller musik har inte längre fullständig kontroll över verkens reproduktion. Detta undergräver suggestionsproducenternas makt. [s 48; mina kursiveringar]

Det kvantitativa kulturbegreppet går hand i hand med den borgerliga liberalismen såsom historiskt framväxt ideologi och ekonomisk praktik och förstärks i hög grad genom nyliberalismen, i vars världsbild det bara finns två sorters kreativa aktörer av betydelse: individer och företag; staten reduceras till en mekanism för dessas gynnande och andra entiteter (familjer, ideella föreningar, kyrkor, kommuner i betydelsen gemenskaper, offentliga bibliotek etc) saknar helt begreppslig existens, vilket de fortfarande inte gjorde i den klassiska liberalismen. Det är följdriktigt att det i en nyliberalt bestämd livsvärld är principiellt omöjligt att tala om kultur i några andra termer än som något som distribueras av/till individuella och/eller kommersiella aktörer. Fildelningsdebatten är helt bestämd av detta -- individuell "nedladdningsfrihet" kontra företagsmässig distributionsrätt, fastän den verkliga problematiken går mycket djupare än så. Om då någon försöker tala om kulturella angelägenheter i ett sammanhang som kräver ett annat synsätt, men inte kan frigöra sig från den rådande allsuggestionen, då blir resultatet sådant vi kan se i det anförande av Rolf Källman som jag behandlade i gårdagens inlägg. Förvirrat, kan man säga.

Den svårighet eller utmaning som uppstår har att göra med vad man kan sätta emot det kvantifierade kulturbegreppet. Jag kan se två praktiskt möjliga vägar, en radikal och en moderat (i icke-partipolitisk mening). Den radikala möjligheten är egentligen en hydra och förstärks av Internet, av de skäl som antyds av kursiveringarna i citatet ovan. Det handlar om alternativa totala suggestioner. Exempel på detta är olika former av konsekvent identitära samhällsformer, vare sig grunden för dessa är traditionellt kristen, muslimsk, nordisk eller något annat (en djupgående diskussion av begreppet finns här). Jag tror att kampen mellan olika sådana, mer eller mindre konstruerade, strikt kulturella/religiösa eller etniska livsvärldar, förstärkta av Internet, kommer att eskalera framöver. Det är inte den väg jag vill förespråka, fastän jag kan erfara vissa sådana riktningars retoriska kraft. När man talar om det svenska kulturarvet, till exempel, så är man potentiellt inne på ett dylikt identitärt område. Jag vill inte helt underkänna en sådan tankefigur, ty jag anser det vara meningsfullt att faktiskt tala om ett svenskt kulturarv. Vad jag dock inte vill stödja är en totaliserande identitär ståndpunkt. (Inom parentes sagt är det från den offentliga debattens hälsosynpunkt beklagligt, att de ståndpunkter det här är fråga om sällan bemöts på ett djupare, resonerande sätt, utan oftast bara förses med diverse förklenande eller fördömande epitet.)

Den "moderata", eller man kanske ska säga omdömesgilla, möjligheten är mera krävande än de  främsta alternativen, det nyliberala respektive de identitära. (Socialistiska inriktningar ser jag inte som en särskild kategori, utan som liberalismens spegelbild; man delar samma i princip materialistiska premisser.) Jag har svårt att hitta några "färdiga" exempel på vad det rör sig om här, så jag blir tvungen att helt kort försöka ringa in hur jag själv tänker just nu.

Kanske är det bäst att börja med ett par axiom. För det första menar jag, att människan är en både reellt och potentiellt transcendent varelse. Detta visar sig i det faktum att vi, i varierande grad, har en faktisk förmåga att höja vårt medvetande och vår handlingskraft över de tillfälliga omständigheter som vi ständigt på ett eller annat sätt befinner oss i. För det andra menar jag att samhällets, gemenskapens, kulturens uppgift är att medverka till att vi bildar och utvecklar denna medvetenhet. till allas fromma. Och med "alla" menar jag då i praktiken alla de som, återigen på grund av omständigheterna, befinner sig på samma plats, i samma del av världen, oavsett hur de har råkat hamna där. Detta är vad inbildningskraften bäst används till och medlet eller mediet för detta är det vi kallar, eller borde kalla, kultur. Kultur blir då alltså en fråga om medvetet och socialt förankrat odlande av medvetenhet om såväl transcendens som realism i relation till faktiska förhållanden.

Nyliberalismen är enligt detta synsätt orealistisk och medvetenhetssänkande, eftersom den har en radikalt atomär, individualistisk ontologi med mekaniskt-solipsistiska, läs: menings-lösa, konsekvenser. De identitära alternativen är mera realistiska och definitivt menings-fulla, men begränsar medvetenhetsutvecklingen enligt förutbestämda kriterier, vilket i både sociala och intellektuella sammanhang gör dem onödigt inflexibla, fastän de under vissa omständigheter säkert kan bli mycket handlingskraftiga. (En handlingskraft som, paradoxalt nog, gynnas av en oreserverad laissez faire-inställning.)

För att främja och bibehålla den omdömesgilla, moderata ståndpunkt som jag förespråkar krävs -- som motvikt både mot nyliberalismens destruktivitet och mot konsekvent identitära tendensers totaliseringsdrift -- vissa institutioner, vilkas uppgift är att garantera en plats för och möte mellan olikartade och ömsesidigt motsägande intressen. Dessa institutioner är först och främst idémässiga. Sålunda är idén med en rad offentliga kulturinstitutioner (skolor, bibliotek, muséer etc) att garantera och bibehålla de intellektuella medlen för att den nödvändiga kunskapsnivån och debattförmågan ska kunna ha något väsentligt innehåll och en historiskt medveten förankring, vilket är det enda som kan ge någon substans åt det kommande. Därför ser jag det som illavarslande när man i dagsläget så ofta tycks oförmögen att diskutera digitaliseringen av kulturarvet i andra termer än "öppenhet" och "tjänster", vilka inte är några oproblematiska begrepp i dagens situation.

För närvarande verkar i synnerhet de nämnda offentliga institutionerna i hög grad i kraft av en sorts tröghet. Jag har dock det intrycket, att de ofta inte på tillräckligt långsiktig grund argumenterar och kämpar för sina bakomliggande idéer i samband med sina funktionellt väsentliga roller. Om de bärande idéerna tynar bort eller tillåts undermineras kommer institutionerna också att försvagas på sikt och det bävar jag för. Internet kan inte ersätta dem.

/Per

Frisyrer bortom kroppen

Det började med att jag såg den här bilden i Smålandsposten:

Artikeln handlade om en Joakim Roos (som verkar bo här i Växjö) när han inte reser världen runt och skapar såna här kreationer. Jag hade aldrig sett något liknande och de flesta jag visade bilden för trodde inte att det var en människa som håret satt på. Kanske inte ens att det var hår. Visst ser det mest ut som något skapat i ett 3D-modelleringsprogram!

Men efter lite fascinerat sökande hittade jag framför allt den här publikationen från OMC hair world, med olika fascinerande bilder. Här är några:

Digitaliseringen av kulturarvet - kritiska frågor

Häromdagen publicerades Netopias förslag till digital agenda för Sverige. Netopia tycks mig främst vara ett organ för kommersiella aktörer på det kulturella och journalistiska området och följaktligen förväntar jag mig något givande om just kultur, något som hittills knappast behandlats på något intressant sätt inom ramen för regeringens egen digitala agenda-process. Redan på första sidan får man dock klart för sig att Netopia likaväl som regeringen främst ser digitaliseringen som en fråga om ekonomi, i en sedvanligt trång mening dessutom:

Övergripande mål
• En snabbt växande digital ekonomi med ett ökat utbud av lagliga innehållstjänster. Förbättrade och långsiktigt hållbara konkurrensförutsättningar för digitala innehållstjänster vilket stimulerar investeringar i den digitala ekonomin.

"Netopias digitala agenda tar sin utgångspunkt i EU-kommissionens digitala agenda" står det vidare. Vad gäller denna räcker det egentligen att läsa yttrandet av Neelie Kroes, vice ordförande för EU-kommissionen: "”Privatpersoners och företags intressen måste träda i förgrunden för den digitala revolutionen, i syfte att maximera informations- och kommunikationsteknikens möjligheter att främja nya arbetstillfällen, hållbar utveckling och social integration”. "Måste träda i förgrunden"? Finns det något annat som är i förgrunden? Kan någon på allvar påstå att det inte är globala företagsintressen som sätter agendan här? Notera också uttrycket privatpersoner. Finns det i samhället verkligen inga andra relevanta intressenter än enskilda individer och företag? Hur är det med familjer, föreningar, kulturarvsinstitutioner, kyrkor och andra religiösa sammanslutningar, med mera?

Det tycks för alla tongivande parter vara fullständigt självklart, att digitaliseringen främst är en fråga om ekonomisk utveckling, varvid det är fördefinierat vad det senare begreppet innebär, nämligen tillväxt i en rent bokslutsmässig mening. För den som kan förmå sig att se saken ur en annan synvinkel skär det sig då riktigt ordentligt när denna "självklarhet" kommer i direktkontakt med kultur i någon annan mening än den som handlar om att sälja "innehållstjänster".

Betänk till exempel vad Rolf Källman, nyligen utnämnd ledare för Samordningssekretariatet för digitalisering, sade på ett seminarium hos .SE tidigare i sommar. "Kultur är något som uppstår i det dagliga livet som en del av det som man gör", sade han då. Resultatet av denna process från tid till annan är sålunda det som kallas kulturarvet. Det här är ju en närmast antropologisk kulturdefinition vars implikationer jag undrar om Källman riktigt inser när han inleder på detta sätt. Vidare säger han att målet ju måste vara att kulturarvet ska användas. Alltså "måste man se till att kulturarvet och det digitala kulturarvet flyttar in i samhällsfrågorna i övrigt". Man måste "knacka hål på de stuprör" som skiljer kulturen från det övriga samhället. Med tanke på den inledande definitionen låter ju det här självmotsägande, men man får förutsätta att Källman nu talar om kultur i den trängre konventionella meningen (konst, musik, litteratur, museisamlingar etc).

"Målet är ju förstås att [...] kulturarvsinformationen, den ska se till att människor växer, vi ska få tillväxt i alla former, ekonomisk, social, kulturell tillväxt, you name it, och att det blir effekter och nytta i samhället." Men vad (tusan) är "social tillväxt"? Vad är "kulturell tillväxt"? Det går ju inte att svara på. Det är tydligt att uttrycket tillväxt är en sorts magisk formel som kan appliceras på vad som helst som ur andra synpunkter brukar betraktas som viktigt.

Källman säger också att "kulturarvsinformationen" ska leda till att "det händer något i samhället". I det specifika diskussionssammanhanget är kulturarvet liktydigt med samlingarna i muséer, arkiv och bibliotek. Det handlar alltså om föremål, vare sig dessa är runstenar, trattbägare, Strindberg-manuskript, mässhakar, alla årgångar av Kyrkans tidning eller Stieg Trenters samlade verk. Det potentiella tillägnandet av detta sker inom ramarna för vissa för tillfället etablerade sociala sammanhang, påverkade av föräldrainflytande, traditioner, skolgång, ekonomiska incitament, diskussioner med likasinnande och meningsmotståndare. Tillägnelsen sker inte i något kulturellt vakuum och det är här jag undrar om Källman verkligen inser implikationerna av sin inledande definition av "kultur": Hur kommer det sig att man, när det handlar om att tillägna sig kulturarvet i nämnda museala mening, nu ska göra det i termer av det magiska ordet "tillväxt"? Det är ett normerande påstående. Men mycket stora delar av det man hittar på våra kulturarvsinstitutioner rörde sig på sin tid med helt andra magiska ord -- "Guds vilja" eller "upplysning" till exempel. Om sådan "kulturarvsinformation" skulle leda till att "det händer något i samhället", då skulle livet kunna bli spännande (igen). Är det någon som tror på "tillväxt" som tänker på det? Nej, jag tror faktiskt inte att en sådan möjlighet ingår i deras företällningsvärld. Och i den mån de har makten över sinnena så kommer tillgängliggörandet av kulturarvet i praktiken att handla om vad som går att göra bokstavligen säljbart. Inte så att kulturarvsinstitutionerna skulle börja sälja information om/från sina samlingar (fastän man undrar ibland), utan snarare, bland annat, som möjligt riktmärke för de nödvändiga prioriteringarna.

Det ska bli intressant att följa de kommande diskussionerna om de principiella och ideologiska premisserna bakom digitaliseringen av kulturarvsinstitutionernas samlingar och hur det hela kan eller bör tillgängliggöras för allmänheten. Läs listan över de institutioner som finansierar Samordningssekretariatet. Jag har svårt att föreställa mig att de utan vidare kommer att vara överens på alla punkter och jag hoppas att inte alla böjer sig för "tillväxt"-retoriken. Källman betonar i sitt anförande att kulturarvsinformationen måste vara öppen och fri, men säger också att kommersiella aktörer givetvis är lika fria att ta betalt för de tjänster som kan skapas med denna information som grund. Egendomligt nog säger han inte, att de viktigaste tjänsterna kanske borde skapas av institutionerna själva, i samverkan. Denna fråga är central, ty det är tjänsterna som kommer att utgöra själva tillgängligheten och användbarheten. Informationen som sådan är, som Källman säger, "råolja" -- inte särskilt användbar i sig. Det oroar mig lite att Källman här inte tar chansen att problematisera det som är det verkligt avgörande i sammanhanget. "De institutioner som lägger ut sin information [gratis, även för kommersiell användning] får nytta på annat sätt och kanske finansiering på annat sätt" säger han bara, men detta är ju en (diskutabel) ståndpunkt och fördefinierar hela samtalets innebörd på ett i mina ögon otillbörligt sätt. Här är det den "självklara" tillväxtideologiska retoriken som insinuerar sig, fastän den när det gäller ett så här universellt problemfält som sagt bara är en möjlig ståndpunkt.

Källman hänvisar sedan till Hack4Europe! som en sorts paradigm för hur öppna kulturarvsdata kan göras användbara. Jag välkomnar i princip den experimentella ansatsen, men så fort det kommer att handla om finansiering av större insatser så är det sållningsfrågan som hamnar i förgrunden. Marknaden sållar enligt vad som är säljbart för stunden, inget annat, så vilka andra sållningskriterier och sållningsinstanser kan eller bör man också tänka sig? (Användbarhet handlar alltid om just det: adekvat och relevant sållning. Adekvat för vad? Vems relevans? Varför?)

"Tillväxt" som magiskt rättesnöre är en historiskt begränsad, ideologisk företeelse som inte, på bekostnad av ständigt möjliga alternativ, får göras till rättesnöre för sådant som idealt sett bör kunna bestå i århundraden.

/Per

PS. Läs också gärna Håkan Lindgrens utmärkta artikel i GP.

Av Simon i Forskning & Framsteg

I F & F nr 5 i år bidrog Simon med en rapp krönika: Artificiell intelligens – bakom Watson lurar helvetet. Såsom brukligt här på Infontology är det de mera långtgående, men ofta för stunden omärkliga implikationerna av pågående digitala teknikutveckling som står i fokus, och som vi önskar fick större genomslag i den offentliga debatten om digitaliseringen. Den handlar ju inte om-- bör inte handla om -- tekniken, utan om oss. Jag ska inte lägga till några extra ord här, utan vill bara uppmana till läsning och gärna kommenterande på F & F:s egen sajt.

/Per