Häromdagen publicerades Netopias förslag till digital agenda för Sverige. Netopia tycks mig främst vara ett organ för kommersiella aktörer på det kulturella och journalistiska området och följaktligen förväntar jag mig något givande om just kultur, något som hittills knappast behandlats på något intressant sätt inom ramen för regeringens egen digitala agenda-process. Redan på första sidan får man dock klart för sig att Netopia likaväl som regeringen främst ser digitaliseringen som en fråga om ekonomi, i en sedvanligt trång mening dessutom:
Övergripande mål
• En snabbt växande digital ekonomi med ett ökat utbud av lagliga innehållstjänster. Förbättrade och långsiktigt hållbara konkurrensförutsättningar för digitala innehållstjänster vilket stimulerar investeringar i den digitala ekonomin.
"Netopias digitala agenda tar sin utgångspunkt i EU-kommissionens digitala agenda" står det vidare. Vad gäller denna räcker det egentligen att läsa yttrandet av Neelie Kroes, vice ordförande för EU-kommissionen: "”Privatpersoners och företags intressen måste träda i förgrunden för den digitala revolutionen, i syfte att maximera informations- och kommunikationsteknikens möjligheter att främja nya arbetstillfällen, hållbar utveckling och social integration”. "Måste träda i förgrunden"? Finns det något annat som är i förgrunden? Kan någon på allvar påstå att det inte är globala företagsintressen som sätter agendan här? Notera också uttrycket privatpersoner. Finns det i samhället verkligen inga andra relevanta intressenter än enskilda individer och företag? Hur är det med familjer, föreningar, kulturarvsinstitutioner, kyrkor och andra religiösa sammanslutningar, med mera?
Det tycks för alla tongivande parter vara fullständigt självklart, att digitaliseringen främst är en fråga om ekonomisk utveckling, varvid det är fördefinierat vad det senare begreppet innebär, nämligen tillväxt i en rent bokslutsmässig mening. För den som kan förmå sig att se saken ur en annan synvinkel skär det sig då riktigt ordentligt när denna "självklarhet" kommer i direktkontakt med kultur i någon annan mening än den som handlar om att sälja "innehållstjänster".
Betänk till exempel vad Rolf Källman, nyligen utnämnd ledare för Samordningssekretariatet för digitalisering, sade på ett seminarium hos .SE tidigare i sommar. "Kultur är något som uppstår i det dagliga livet som en del av det som man gör", sade han då. Resultatet av denna process från tid till annan är sålunda det som kallas kulturarvet. Det här är ju en närmast antropologisk kulturdefinition vars implikationer jag undrar om Källman riktigt inser när han inleder på detta sätt. Vidare säger han att målet ju måste vara att kulturarvet ska användas. Alltså "måste man se till att kulturarvet och det digitala kulturarvet flyttar in i samhällsfrågorna i övrigt". Man måste "knacka hål på de stuprör" som skiljer kulturen från det övriga samhället. Med tanke på den inledande definitionen låter ju det här självmotsägande, men man får förutsätta att Källman nu talar om kultur i den trängre konventionella meningen (konst, musik, litteratur, museisamlingar etc).
"Målet är ju förstås att [...] kulturarvsinformationen, den ska se till att människor växer, vi ska få tillväxt i alla former, ekonomisk, social, kulturell tillväxt, you name it, och att det blir effekter och nytta i samhället." Men vad (tusan) är "social tillväxt"? Vad är "kulturell tillväxt"? Det går ju inte att svara på. Det är tydligt att uttrycket tillväxt är en sorts magisk formel som kan appliceras på vad som helst som ur andra synpunkter brukar betraktas som viktigt.
Källman säger också att "kulturarvsinformationen" ska leda till att "det händer något i samhället". I det specifika diskussionssammanhanget är kulturarvet liktydigt med samlingarna i muséer, arkiv och bibliotek. Det handlar alltså om föremål, vare sig dessa är runstenar, trattbägare, Strindberg-manuskript, mässhakar, alla årgångar av Kyrkans tidning eller Stieg Trenters samlade verk. Det potentiella tillägnandet av detta sker inom ramarna för vissa för tillfället etablerade sociala sammanhang, påverkade av föräldrainflytande, traditioner, skolgång, ekonomiska incitament, diskussioner med likasinnande och meningsmotståndare. Tillägnelsen sker inte i något kulturellt vakuum och det är här jag undrar om Källman verkligen inser implikationerna av sin inledande definition av "kultur": Hur kommer det sig att man, när det handlar om att tillägna sig kulturarvet i nämnda museala mening, nu ska göra det i termer av det magiska ordet "tillväxt"? Det är ett normerande påstående. Men mycket stora delar av det man hittar på våra kulturarvsinstitutioner rörde sig på sin tid med helt andra magiska ord -- "Guds vilja" eller "upplysning" till exempel. Om sådan "kulturarvsinformation" skulle leda till att "det händer något i samhället", då skulle livet kunna bli spännande (igen). Är det någon som tror på "tillväxt" som tänker på det? Nej, jag tror faktiskt inte att en sådan möjlighet ingår i deras företällningsvärld. Och i den mån de har makten över sinnena så kommer tillgängliggörandet av kulturarvet i praktiken att handla om vad som går att göra bokstavligen säljbart. Inte så att kulturarvsinstitutionerna skulle börja sälja information om/från sina samlingar (fastän man undrar ibland), utan snarare, bland annat, som möjligt riktmärke för de nödvändiga prioriteringarna.
Det ska bli intressant att följa de kommande diskussionerna om de principiella och ideologiska premisserna bakom digitaliseringen av kulturarvsinstitutionernas samlingar och hur det hela kan eller bör tillgängliggöras för allmänheten. Läs listan över de institutioner som finansierar Samordningssekretariatet. Jag har svårt att föreställa mig att de utan vidare kommer att vara överens på alla punkter och jag hoppas att inte alla böjer sig för "tillväxt"-retoriken. Källman betonar i sitt anförande att kulturarvsinformationen måste vara öppen och fri, men säger också att kommersiella aktörer givetvis är lika fria att ta betalt för de tjänster som kan skapas med denna information som grund. Egendomligt nog säger han inte, att de viktigaste tjänsterna kanske borde skapas av institutionerna själva, i samverkan. Denna fråga är central, ty det är tjänsterna som kommer att utgöra själva tillgängligheten och användbarheten. Informationen som sådan är, som Källman säger, "råolja" -- inte särskilt användbar i sig. Det oroar mig lite att Källman här inte tar chansen att problematisera det som är det verkligt avgörande i sammanhanget. "De institutioner som lägger ut sin information [gratis, även för kommersiell användning] får nytta på annat sätt och kanske finansiering på annat sätt" säger han bara, men detta är ju en (diskutabel) ståndpunkt och fördefinierar hela samtalets innebörd på ett i mina ögon otillbörligt sätt. Här är det den "självklara" tillväxtideologiska retoriken som insinuerar sig, fastän den när det gäller ett så här universellt problemfält som sagt bara är en möjlig ståndpunkt.
Källman hänvisar sedan till Hack4Europe! som en sorts paradigm för hur öppna kulturarvsdata kan göras användbara. Jag välkomnar i princip den experimentella ansatsen, men så fort det kommer att handla om finansiering av större insatser så är det sållningsfrågan som hamnar i förgrunden. Marknaden sållar enligt vad som är säljbart för stunden, inget annat, så vilka andra sållningskriterier och sållningsinstanser kan eller bör man också tänka sig? (Användbarhet handlar alltid om just det: adekvat och relevant sållning. Adekvat för vad? Vems relevans? Varför?)
"Tillväxt" som magiskt rättesnöre är en historiskt begränsad, ideologisk företeelse som inte, på bekostnad av ständigt möjliga alternativ, får göras till rättesnöre för sådant som idealt sett bör kunna bestå i århundraden.
/Per
PS. Läs också gärna Håkan Lindgrens utmärkta artikel i GP.
Comments