I miljödebatt och liknande kommer ibland upp frågan om man inte för 40-50 år sen måste ha förstått vad som höll på att hända (med exempelvis miljöförstöringen). Kunde man inte se att Östersjön höll på att dö och sjöarna höll på att bli försurade?
Frågan måste delas upp i åtminstone två:
- Kunde man se/komma att tänka på att Östersjön höll på att dö
- Kunde man tala om att Östersjön höll på att dö
Det fanns säkert många som såg saker hända med fiskfångster och algblomning, men kanske inte så mycket diskussion? Miljön hade inte ännu hamnat över diskuterbarhetshorisonten.
I många fall har det under en period också funnits krafter som som trycker ner en diskussion. Jag skrev om ekonomiska modeller och hur det under perioder har ansetts omoraliskt att spekulera i fallande börskurser -- den allmänna diskussionen ser bara tillväxt och börsuppgång, en mental bild av marknaden som ett sätt att tillförsäkra ökat handlingsutrymme snarare än en mekanism för att sätta ett korrekt pris på det som handlas.
Jag är övertygad om att om man separerar frågorna 1 och 2 ovan så bäddar man för disruptiva/revolutionära händelser i samhället. Alltså att om man inte öppet kan diskutera det man ser och tänker så lever vi i en dålig och icke hållbar demokrati.
Jag prövade att slänga en glasflaska i soporna härom dagen, när vi var bortresta och jag helt enkelt inte visste var återvinningen fanns. Det kändes jättekonstigt, och ändå gjorde jag det hela min uppväxt, tillsammans med allt tidningspapper. Och idag är återvinningstänkandet så integrerat att man skäms för en glasflaska som inte kom till nytta igen.
Samtidigt räckte det med en tur till Västkusten för att den där "omoraliska" oändlighetskänslan skulle komma tillbaka. Att åka ut på havet och tänka att allt man skulle kunna kasta i vattnet bara skulle försvinna. När man kan gå ut med båt när som helst och ta upp makrill eller sätta en "ruska" för krabbor till middag, eller stå vid land och fiska näbbgädda, vad finns det som säger mig just då att jag borde se havet som en ändlig resurs?
Det infontologiska verktyget "De måste ju ha förstått..." har två användningsområden. Dels att förstå historien genom att i nutid försöka hitta situationer där man kan tänka som förr. Och dels att försöka säga något underbyggt om framtiden.
Eftersom framtiden är så svår att greppa visar det här verktyget på en praktisk metod:
- ta sådant som du själv ser, men inte kan tala om, eller områden där du ser en diskussion som tystas ner
- resonera runt om det här är något som håller på att spränga sig fram som samhällsförändring, eller bara en övergående "fluga".
Några exempel på områden där man idag kan använda verktyget, förutom det ovan nämnda om spekulation i fallande börskurser: organtransplantation, robot-etik, vägbyggen, religion, övervakning, invandring, lönearbete, föräldraledighet, julfirande...
(Ja, det här verktyget ligger nära "oproportionerliga kulturella reaktioner" och tabun.)
Tidigare inlägg med infontologiska verktyg: diskussionshorisonten.
/Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.