Vår medverkan på Ung kommunikations slutkonferens har genererat många uppslag och reflektioner. Simon har täckt in en del i förra inlägget; här följer ytterligare en tankegång och ännu fler kommer framöver.
Anne Bamford tog i sitt föredrag bland annat upp vissa pedagogiska fördelar med att använda 3D-projektioner i elementär anatomiundervisning. Jag tvivlar inte på denna metods förmåga att väcka och understödja en adekvat begreppsbildning, mera effektiv än den som åstadkoms via text och tvådimensionella illustrationer. Men en anmärkning får mig att studsa lite. Bamford nämnde hur man hade låtit elever ta till sig kunskap om hjärtats anatomi via olika medier: illustrationer, 3D-projektioner och ett verkligt fysiskt hjärta, från ett får om jag minns rätt. Det anmärkningsvärda är att eleverna tyckte att 3D-projektionen var verkligare än det riktiga hjärtat.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det påståendet. Innebär det att definitionen av "verklighet" håller på att skifta, från att syfta på den fysiska världen (hittills det konventionella i det moderna samhället) till att gälla vad som perceptoriskt känns verkligt, utan nödvändig bas i fysisk konkretion? Jag hör själv till dem som propagerar för ett inklusivt, relationellt verklighetsbegrepp, vilket innebär att allt är verkligt men på olika sätt. Urskillnings-, handlings- och tankeförmåga handlar då om att, i den givna situationen, adekvat "sortera" hur något är verkligt och vad det innebär. Att "vara verklig" bör här uppfattas som ett verb; fenomen, vare sig de är fysiska eller inte, utgör olika "verkliganden". Den mänskliga förmåga som gör det möjligt både att uppfatta och urskilja olika "verkliganden" har jag kallat inbildningskraft.
Utan att här sväva ut i metafysikens mest komplexa frågor finns det skäl att fundera över vad det kan innebära, att unga människor upplever en 3D-projektion av ett hjärta som "verkligare" än ett riktigt hjärta. Frågan kan generaliseras till att gälla alla simuleringar i pedagogiskt syfte. Jag har inget svar, men ser en viss -- fastän obestämd -- risk i att man börjar betrakta simuleringar som för verkliga och kanske, framöver, blir så van vid att vistas bland och relatera till sådana, att den fysiskt konkreta omgivningen förlorar sin subjektiva betydelse -- som utmaning, korrektion och motstånd.
Det här är inget argument mot den typ av didaktik som Bamford tar upp, om den ges en adekvat roll i relation till andra verklighetsformer, men jag tror att det vore bra att se upp med vad som känns verkligt, i relation till hur något är verkligt. Det i livets konkreta situationer verkligaste är det som hindrar dig att göra det du kan tänka dig. Det kräver, så att säga, att du ändrar uppfattning om du inte ska inbilda dig saker i "dålig" mening.
Låt mig avslutningsvis tillägga, att essensen i den här tankegången lika väl kan tillämpas på representationer i form av (prosa)text; jämför detta inlägg.
/Per
Intressant att du också fastnade för denna utsaga, fast jag gjorde en annan tolkning av deras svar. Kan barnen inte ha menat att upplevelsen av den virtuella projektionen gav en känsla av verklig förståelse snarare än det "verkliga" hjärtat, dvs de menade att förståelsen för hur hjärtat fungerar i verkligheten blev bättre. Ungefär på samma sätt som man ser en AR-projektion av Eiffeltornet placerad på en karta av Växjö centrum. Man får en bättre känsla för Eiffeltornet om den placeras i en bekant miljö. Uppfattningen om dess storlek blir mer "verklig" i relation till Eiffeltornet som fysisk byggnad.
Men, och det är väl det mest spännande, detta exempel visar på vikten av att faktiskt växla mellan olika typer av representationer för att undvika att fastna i det du beskriver och därmed en begränsad omvärldsuppfattning.
Posted by: Lennart Axelsson | 20 juni 2011 at 17:11
Du kan mycket väl ha rätt i den tolkningen. Jag gillar frasen "känsla av verklig förståelse"; det bör då handla om någon sorts principiell insikt, om hjärtat som pump eller något sådant. Om detta ligger närmare vad barnen själva menade, så följer dock -- djupare sett -- på sätt och vis ändå samma problem som jag fastnat för. Man skulle kanske kunna formulera det som att frågan kommer att gälla relationen mellan principiell (intellektuell) förståelse och verklig kompetens. Ungefär som skillnaden mellan att förstå hur en bilmotor fungerar i princip och att kunna reparera den i en faktisk bil. Det som oroar mig lite är möjligen en risk för intellektualisering som blir desto verkningsfullare ju verkligare den upplevs som, i 3D-simuleringar t ex.
Posted by: Per | 20 juni 2011 at 18:56
Men, alltså! Krånglar vi inte till saker och ting i onödan nu?
Är inte Bamfords utsaga ett exempel på en av teknikens "finest hours", för att oblygt citera Churchill?
Om nu barnen upplevde att en 3D-*MODELL* (läs: MODELL med fetstilta versaler) av ett verkligt, riktigt hjärta - med möjligheten att se "in" i denna fullt fungerande, arbetande och högst mänskliga motor; att kunna vrida, vända, testa, och på ett (just nu) så verkligt som möjligt vis få UPPLEVA det som hjärtat faktiskt uträttar - i jämförelse med att se ett dött hjärta från ett lika dött djur (hur anatomiskt "likt" det än är oss) - kändes MER verkligt, så GRATTIS... har vi inte då hittat (ytterligare) ett område där tekniken på ett ypperligt sätt ersätter verkligheten på ett vettigt sätt?
Själv kände jag att YES - äntligen! Spelar kvitta om det ÄR verkligt eller inte - spelar det VERKLIGEN någon roll i sammanhang som detta numera? Måste vi önska oss tillbaka till illaluktande biologisalar för att tro på det vi ser?
Jag var på BETT häromåret och såg en 3D-demo bl.a. tillsammans med dig, Simon. The sky is the limit. Why not go there?
Men visst - givetvis ingår det i en lärares roll att förklara att det här inte är "på riktigt" - om nu händelsevis någon elev inte skulle inse att ett i luften svävande mänskligt hjärta, utan kropp och utan blodomlopp mm, (ett hjärta som jag dessutom bara kan se med speciella glasögon) inte skulle vara verkligt, utan bara kännas så...
Posted by: Susanna | 21 juni 2011 at 16:04
I den aktuella situationen och andra liknande, ja, Susanna, då håller jag med dig.
Min reflektion handlar om ett möjligt läge då praktiskt taget all undervisning och likaså informellt lärande använder sig av MODELLER i stället för verkliga [vad det nu är].
Redan nu har jag emellanåt stött på barn som är besvikna på verkliga (fysiska) platser för att de inte känns lika häftiga som sina 3D-renderade modeller. Om en sådan reaktion blir vanligare så förverkligas inte fantasier längre, utan fantiseras verkligheten.
Som vanligt, skulle jag säga, så är det samma sak som, från en synpunkt, är precis så fantastisk som du vältaligt uttrycker, som samtidigt, från en annan synpunkt, kan vara problematisk. (Sålunda är t ex internetuppkopplade datorer i var elevs knä fantastiska kunskapsmaskiner och effektiva distraktions- eller "hypnos"-maskiner.)
Jag är enbart ute efter att främja medvetenhet om denna ofrånkomliga ambivalens. Om vi inte odlar en dylik medvetenhet i samma takt som det utvecklas och sprids nya medvetandeförändrande teknologier, så mister vi något, en sorts speciell mänsklig, värderande urskillningsförmåga.
Det är i vardagliga situationer som den här som de verligt stora, på längre sikt världsomvälvande förändringarna sker och i det perspektivet kan reflektioner som den ovan ha ett visst värde.
Men låt den för all del inte hindra någon från att använda dynamiska 3D-modeller.
Posted by: Per | 21 juni 2011 at 16:45
Nu handlade det väl om en formulering av barn, som inte uttrycker sig med akademisk precision. Man ska nog vara försiktig med att dra stora växlar på det. Ordet "verkligt" är antagligen inte perfekt för att uttrycka vad de menade, kanske snarare "gripbart".
Vad gäller modell/verklighet tycker jag att verkligheten mycket väl kan beskrivas som en modell, en av många möjliga. Det viktiga för att skilja ut verkligheten från andra modeller är att det är den modell vi människor spontant använder oss av – upplever – för att ge sammanhang åt tillvaron. Eller kanske snarare den del av den spontana modellen som vi är oförmögna att helt slita oss från. Det är förstås fullt möjligt att lära sig att betrakta tillvaron utifrån andra modeller. Det är exempelvis vad vetenskapsmän gör hela tiden, med en förkärlek för axiomatiskt väldefinierade modeller. Tar man modellen på stort allvar kan det få ens rationella verklighet att flytta sig, så att man till exempel börjar hävda att ljus egentligen är partiklar eller att jordgubbar egentligen inte är bär. Det är ofta omöjligt att säga vad som är sant när man hoppar mellan modeller, men man ska inte glömma att de alla är konstruerade utifrån en mänsklig synpunkt och aldrig någonsin fullständigt objektiva.
Det där med att man blir besviken på verkliga platser är ju inte helt nytt. Ett gammalt exempel är turistattraktioner som är valda utifrån sin historiska betydelse, utan att vara upplevelsemässigt spektakulära på något annat sätt än genom upplevelsen av att faktiskt vara där. Förväntar man sig något annat blir man besviken.
Posted by: Avadeaux | 29 juni 2011 at 09:50
"Gripbart" är en bra definition av verklighet tycker jag.
Detta skiljer verklighet från modeller som är rena tankekonstruktioner, vilka kan göras "gripbara" endast med tekniska medel (skrift om inte annat). Modeller är därför, som jag ser det, alltid rationaliseringar av något som annars är omedelbart "gripbart". Det "gripbara" kan f ö lika väl vara känslomässigt eller intellektuellt -- intuitivt om man så vill -- men jag vill inte identifiera det med uttryckliga modeller.
Kanske jag skulle säga att modeller i denna mening har en "lägre" grad av verklighet, vilken om den realiseras i "gripbar" form inkräktar på mera fundamentala verkligheter om man inte ser upp. Detta gäller i hög grad vetenskapliga, axiomatiska modeller. Tänk bara på vad vissa nationalekonomiska modeller ställer till med när de realiseras i det "gripbara", både fysiskt, emotionellt och intellektuellt.
Alltså: hur "gripbar" en 3D-rendering av ett "principiellt" hjärta, t ex, än upplevs vara, så är den inte av samma verklighetsdignitet som ett riktigt hjärta, inte ens ett dött sådant. Verkligast vore att direkt förnimma sitt eget och andras hjärtan i verksamhet under olika betingelser.
Posted by: Per | 29 juni 2011 at 10:22
När jag skrev gripbart tänkte jag inte på att i den bokstavliga betydelsen av ordet är förstås 3D-modellen inte alls gripbar, medan det fysiska hjärtat är det – om man är beredd att sprätta upp bröstkorgen. Men naturligtvis menade jag i överförd bemärkelse: mentalt gripbart.
Jag ser ingen fundamental skillnad mellan modeller som uppstått genom tankeprocesser och sådana som uppstått genom en långsammare evolutionär process, annat än att de senare är svårare att frigöra sig från. Men jag håller självklart med dig att man vara försiktigt medveten om hur man använder tankekonstruktioner, särskilt när moraliska frågor kommer in i bilden.
Posted by: Avadeaux | 29 juni 2011 at 11:00
Som jag ser det "uppstår" inte modeller. De tänks ut och konstrueras medvetet och avsiktligt. Verkligheter av högre dignitet (de som möjliggör modellkonstruerande människor) är i sig inga "modeller" som jag ser det; jag vill reservera det ordet för något mycket mera specifikt.
Posted by: Per | 29 juni 2011 at 11:09
Vi beskriver alltså förhållandet modell/verklighet utifrån olika modeller. Jag har fastnat för en väldigt bred definition av modell: en uppsättning grundläggande antaganden om en del av omgivningen, som någon eller något gör beräkningar och fattar beslut utifrån. Allt från komponenterna i mänsklig verklighetsuppfattningen till den som Pac Man upplever; vågmodellen och partikelmodellen för ljus; ett visst programspråks väldefinierade konstruktioner för att uttrycka själen hos ett program osv. Kanske borde jag använda ett annat ord, men jag vet inget bättre. En sak jag inte gillar med din beskrivning av vad en modell är är att den förutsätter definitioner av de svårdefinierade begreppen "medvetet" och "avsiktligt".
Posted by: Avadeaux | 29 juni 2011 at 11:44
En modell är liksom våra sinnen en reduktion av verkligheten till ett fåtal aspekter och en iscensättning av det som finns kvar i en ny (verklig) form. En bra modell kan mycket väl lyfta och göra "gripbara" aspekter som våra sinnen antingen inte kommer åt eller blandar samman med en massa andra kringliggande aspekter.
Själva "hjärtigheten" är då måhända verkligare i 3d-projektion, än ihopslafsat med blod och slem, lukter och klafsande ljud etc. På samma sätt som ett audiogram naturligtvis inte ska förväxlas med ett ljud, men likväl hjälper våra sinnen att greppa aspekter hos ljudet vi annars skulle varit oförmögna till.
Posted by: Marcus | 29 juni 2011 at 11:56
Tack för intressanta kommentarer!
Kanske handlar den här diskussionen på ett plan om vad man har för syfte med de begrepp man använder. Jag kan inte säga att ni har "fel", men jag känner att vi har lite olika syften. Så är det nog ofta när man tycks bli oense om begrepp. Och i den meningen medger jag att man kan tala om relativt fundamentala modeller, vilka springer ur det syfte man har med en specifik diskussion, särskilt om man själv initierar den.
Men denna relativa "fundamentalitet" är så att säga ett steg efter den punkt där jag börjar -- en punkt som i sig inte kan tänkas modellartat eller uttryckas verbalt, men väl erfaras med intuitiv visshet. Sålunda utgör medvetenhet och avsiktlighet för mig erfarenhetsmässigt tillgängliga, icke-verbala, icke "modellerbara" utgångspunkter för det jag försöker formulera i nästa steg. De formuleringar som följer är dock så klart en sorts "modeller", men de är egentligen bara intressanta i relation till hur väl de lyckas uttrycka den grundläggande intuitionen och avsikten. Det sätt på vilket de skiljer sig från andra tankegångar, formulerade i andra syften, är av sekundärt intresse.
Alltså: Eftersom strävan efter medvetenhet (i djupast möjliga omfattning) och avsiktlighet (=medveten viljeinriktning av handlandet) är de axiomatiska grundpelarna i min personliga kosmologi, dvs det som jag placerar i centrum av mitt strävande, så behöver jag kunna betrakta specifika tankar, idéer, modeller som "föremål". Därför kan jag inte acceptera att begreppet modell (för mig = konstruktion) ges en absolut fundamental betydelse. Då hamnar man i en situation där det enda som kan säga emot en given modell är en annan modell, vilket jag ser som just den överintellektualisering jag är kritisk emot.
Ett riktigt hjärta är då något annat än en modell, eftersom det är slemmigt och klafsigt och eftersom det reagerar på eller utlöser olika sinnestillstånd, avsikter och aningar i den varelse vars liv det är. Det gör inga modeller, hur intellektuellt eller artificiellt "gripbara" man än lyckas göra dem; de är ingens liv.
Posted by: Per | 29 juni 2011 at 16:59
Det hade varit intressant att pröva folks reaktioner inför väldigt små företeelser, typ 1,5 mm skalbaggar, där en 3D-modell för det första skulle göra att man faktiskt såg baggen, till skillnad från i "verkligheten".
På Nationalnyckeln har man ett intressant jobb med att avbilda djurarter, och de skriver själva att de ibland skapar 3D-modeller som illustrationer. http://www.nationalnyckeln.se/en_bok_blir_till/illustrationstekniker.asp
Posted by: Simon | 29 juni 2011 at 20:17
Per: Man ska såklart inte blanda samman det verkliga objektet med modellen av det. Modellen är ett objekt för sig. Men man ska inte heller blanda samman sina oförmedlade sinnesintryck av ett objekt med verkligheten själv. Sinnena kan också bara presentera en modell av verkligheten.
allt går såklart inte modellera. Och en 3d-projektion är nog inte heller det allra mest övertygande exemplet på en bra modell. Men den fråga som fascinerar mig med matematiska modeller, simuleringar och liknande är vad, hitom alla sina begränsningar, de ändå kan säga om världen, samt - den stora frågan för en ontolog som jag - hur världen kan tänkas vara beskaffad för att en matematisk modell ska kunna säga något alls om den.
Posted by: Marcus | 29 juni 2011 at 21:16
Marcus: Som ontolog (roligt att någon kallar sig det!) kanske du skulle ta dig en titt i min avhandling, som till 1/3 är en rent ontologisk reflektion i realistisk riktning; bl a menar jag att sinnena verkligen ger direkt tillgång till verklighet, men inte till all verklighet. Det vi direkt erfar sinnligt är alltså inga modeller. Modellerna kommer in först när vi medvetet försöker formulera vad sinnena gör.
En i mitt tänkande viktig, samtidigt ontisk och epistemisk faktor är det jag på svenska kallat inbildningskraft (eng. "imagination" som en förmåga); jag har t ex -- befryndat med nyplatonistisk och gnostisk, hermetisk tradition -- funderat mycket på huruvida det finns en skala eller hierarki av "levande" inbildningar av varierande konkretion. På så sätt får man ett dynamiskt synsätt som undgår ofruktbara dikotomier.
Hur som helst håller jag med om mycket som sagts av andra här. Som jag skrev innan, så handlar det kanske om lite olika syften snarare än om rena meningsskiljaktigheter. Det tycks dock finnas sådana också.
Med tanke på den ursprungliga impulsen till mina reflektioner bör det kanske också betonas, att saken ser olika ut beroende på vilka pragmatiska överväganden det handlar om -- såsom det i ett visst läge mest effektiva sättet att lära elever något. Det som i ett specifikt sammanhang är lovvärt (som i Bamfords studie) kan i ett vidare sammanhang (när mångas livserfarenhet mera relaterar till simuleringar än till andra mera konkreta sinnes- och livserfarenheter) leda vilse, beroende på vad man värderar högst och varför.
Jag menar dock inte, att direkta konkreta sinneserfarenheter alltid är "högsta norm", inte alls. Problem uppstår dock om sådana kommer att utgöra en alltför liten del av den samlade personliga erfarenheten, vilket jag faktiskt tror kan bli fallet om många (unga) människor känslomässigt blir mera påverkade av virtuella upplevelser än av mera konkret verkliga sådana -- ansikte mot ansikte, så att säga.
Vore intressant med ett rundabordssamtal om allt detta...
Posted by: Per | 30 juni 2011 at 10:25
Förresten, apropå Simons kommentar: Naturligtvis kan man kreativt och kunskapsutvecklande använda modeller och simuleringar för att utöka sin erfarenhets- och möjlighetsrymd.
Detta är en anledning till att konkreta, icke artificiellt medierade sinneserfarenheter inte alltid kan eller bör ses som någon "högsta norm" för vad utvecklandet av mänsklig potential handlar om.
Inget jag har sagt är menat att vara argument "mot simuleringar".
Posted by: Per | 30 juni 2011 at 10:32
Per: Det skulle vara mycket intressant att se din avhandling. finns den tillgänglig någonstans?
Jag är instinktivt emot idén att vi har direkt tillgång till verkligheten genom våra sinnen, så det vore intressant att se hur du resonerar. Dock vill jag tillägga att jag tror på indirekt tillgång till verkligheten, och är således inte någon anhängare av Kants uppmaning att hålla tänkandet inom korrelationen människa-värld. Jag är således någon form av spekulativ realist, som det heter i dessa dagar... Det förtjänar förvisso att utvecklas.
Jag tänker försöka dra ihop till ett informellt litet samtal om liknande frågor i höst, inspirerad av Manuel DeLandas nya bok om filosofi och simulering (http://www.bokus.com/bok/9781441170286/philosophy-and-simulation/). Jag vet ännu inte i vilken form, men det kommer inte att bli ett vanligt seminarium kring en bok (man behöver inte ens ha läst den, är min ambition). Deltagare blir vänner till mig som är lika bisarrt intresserade av sådana här frågor som jag, akademiker i olika discipliner. Jag kan försöka peta på dig (er?) när jag har mer detaljer - kanske vill du (ni?) vara med?
Posted by: Marcus | 30 juni 2011 at 10:44
Marcus: Min avhandling finns som pdf här:
http://www.lub.lu.se/luft/diss/hum_236/hum_236.pdf
Vill du ha ett mera sinnligt påtagligt ex. så skickar jag det gärna mot portokostnaden. Maila mig i så fall.
Träffen du nämner låter riktigt kul. "Peta" gärna, på Simon också.
Posted by: Per | 30 juni 2011 at 11:02