Infontology

"Hur kan vi tala om att vi påverkas av Internet?"

Vårt föredrag förra veckan "Hur påverkas vi av Internet?" formulerade vi om till "Hur kan vi tala om att vi påverkas av Internet?"

Du kan se det om du klickar på bilden. (Bäddade inte in filmen för sidan laddar så långsamt då. Filmen finns i HD, och ljudet blir bättre efter 40 sekunder.)

Vi introducerar lite grundläggande infontologi, såsom diskussionshorisonten (eller diskuterbarhetshorisonten som det kanske skulle heta...), men vi gör också om skrivtavlan till en interaktiv skrivtavla med ett litet ledat verktyg som jag har konstruerat:

Ja, det är ju lite ironiskt att använda ett par träpinnar i IT-åldern, men hur skulle jag börja om jag ville inkludera en sån här interaktiv artefakt i min PowerPoint-presentation?? Jag blir mer och mer allergisk mot talarstöd som förutsätter att jag går i en viss riktning, och inte tillåter mig att lätt lägga till innehåll under tiden.

Tack till Öppna kanalen Växjö för strålande insats med filmning och uppsnyggning av ljudet! /Simon

Känslan för det verkliga

Vår medverkan på Ung kommunikations slutkonferens har genererat många uppslag och reflektioner. Simon har täckt in en del i förra inlägget; här följer ytterligare en tankegång och ännu fler kommer framöver.

Anne Bamford tog i sitt föredrag bland annat upp vissa pedagogiska fördelar med att använda 3D-projektioner i elementär anatomiundervisning. Jag tvivlar inte på denna metods förmåga att väcka och understödja en adekvat begreppsbildning, mera effektiv än den som åstadkoms via text och tvådimensionella illustrationer. Men en anmärkning får mig att studsa lite. Bamford nämnde hur man hade låtit elever ta till sig kunskap om hjärtats anatomi via olika medier: illustrationer, 3D-projektioner och ett verkligt fysiskt hjärta, från ett får om jag minns rätt. Det anmärkningsvärda är att eleverna tyckte att 3D-projektionen var verkligare än det riktiga hjärtat.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det påståendet. Innebär det att definitionen av "verklighet" håller på att skifta, från att syfta på den fysiska världen (hittills det konventionella i det moderna samhället) till att gälla vad som perceptoriskt känns verkligt, utan nödvändig bas i fysisk konkretion? Jag hör själv till dem som propagerar för ett inklusivt, relationellt verklighetsbegrepp, vilket innebär att allt är verkligt men på olika sätt. Urskillnings-, handlings- och tankeförmåga handlar då om att, i den givna situationen, adekvat "sortera" hur något är verkligt och vad det innebär. Att "vara verklig" bör här uppfattas som ett verb; fenomen, vare sig de är fysiska eller inte, utgör olika "verkliganden". Den mänskliga förmåga som gör det möjligt både att uppfatta och urskilja olika "verkliganden" har jag kallat inbildningskraft.

Utan att här sväva ut i metafysikens mest komplexa frågor finns det skäl att fundera över vad det kan innebära, att unga människor upplever en 3D-projektion av ett hjärta som "verkligare" än ett riktigt hjärta. Frågan kan generaliseras till att gälla alla simuleringar i pedagogiskt syfte. Jag har inget svar, men ser en viss -- fastän obestämd -- risk i att man börjar betrakta simuleringar som för verkliga och kanske, framöver, blir så van vid att vistas bland och relatera till sådana, att den fysiskt konkreta omgivningen förlorar sin subjektiva betydelse -- som utmaning, korrektion och motstånd.

Det här är inget argument mot den typ av didaktik som Bamford tar upp, om den ges en adekvat roll i relation till andra verklighetsformer, men jag tror att det vore bra att se upp med vad som känns verkligt, i relation till hur något är verkligt. Det i livets konkreta situationer verkligaste är det som hindrar dig att göra det du kan tänka dig. Det kräver, så att säga, att du ändrar uppfattning om du inte ska inbilda dig saker i "dålig" mening.

Låt mig avslutningsvis tillägga, att essensen i den här tankegången lika väl kan tillämpas på representationer i form av (prosa)text; jämför detta inlägg.

/Per

Om man släpper kunskapandet fritt?

Om man släpper en grupp studenter fria i ett grupparbete om evolutionsteorin, utan ledning av en pedagog, men med tillgång till allehanda informationsresurser, är det lätt att de blir lamarckianer och inte darwinister.

(Detta enligt en undersökning av Ann Brown, bland annat refererad här i Collins, Joseph & Bielaczyc 2004.)

Den syn på den "rätta" evolutionsteorin som vi har idag verkar vara ganska kontraintuitiv. Det krävs att man släpper mycket av sina vardagliga föreställningar för att förstå hur det kan vara vettigt att tro att exempelvis förvärvade egenskaper inte går i arv.

Med andra områden förhåller det sig förstås inte på samma sätt, det finns massor av kunskap som man kan lära sig tillsammans, och där man nuförtiden kan hitta filmer och andra resurser som visar en rätt. Men kanske gäller det mest färdighetsträning?

Andra former av lärande är besvärligare. Vad sägs om grundläggande etik? Jag tror att det exempelvis krävs mycket för att en grupp ska komma fram till människors lika värde -- det är så lätt exempelvis att halka in på att vissa människor är mer värda på grund av deras tillgångar eller meriter. Principen om lika värde (och även demokrati) är något som måste försvaras av dem som redan är övertygade.

En del matematiska begrepp förhåller sig säkert likadant. Ta sannolikhetsläran. Det finns en bok (säkert fler) om en gammal kavalleriöverste som aldrig har trillat av sin häst. Han tycker att det blir mer och mer sannolikt för varje dag att han ska trilla av. Bristen på koppling mellan det enskilda fallet och det sannolika utfallet är svår att ta till sig.

Boken Induction av Holland, Holyoak och Nisbett (1989) innehåller ett kapitel (7) om modeller av den fysiska och den sociala världen. Som exempel tar de kulbanan i den här bilden:

De citerar McCloskey och kollegor som finner att 40 % av college-studenterna tror att det är alternativ C som gäller för kulan som skickas iväg i kulbanan. Och en majoritet av dem tror att en kula som släpps av en person som går med den i handen faller rakt ner mot jorden.

Jag har bara läst naturvetenskap upp till gymnasienivå, men det känns ändå uppenbart hur mycket av fysiken som sedan bygger vidare på och förutsätter att man har en korrekt uppfattning om hur det faktiskt förhåller sig.

Det här inlägget kom till efter Pers och mitt slutanförande på projektet Ung kommunikations slutkonferens. I flera diskussioner som vi kom in i kändes det som att inte alla var överens om att det i många fall finns ett tydligt mål för inlärningen, i form av ett kunskapsobjekt att tillägna sig i många skiftande former.

För de matematiska och fysiska exemplen ovan tycker jag det är uppenbart att en elev inte ska kunna ta sig igenom gymnasiet med felaktiga uppfattningar om dem, hur väl de än argumenterar för sin (felaktiga) trosuppfattning. Där kan man visa med entydiga experiment hur det förhåller sig, gång efter gång, och den som inte böjer sig för den övertygelsen är inte mogen för universitetsstudier. Det handlar helt enkelt om en form av akademiskt tänkande som den vetenskapliga apparat som universitetet är kräver för att den ska kunna fortsätta sin kunskapsproduktion.

Med människors lika värde förhåller det sig förstås annorlunda. Det viktiga i det exemplet är inte som jag ser det att eleven ska böja sig för evidensen, utan snarare att skolan förmår rekonstruera så många sammanhang som möjligt där eleven själv kan bli övertygad och bli en aktiv bärare av övertygelsen om lika människovärde. Och få en medvetenhet av konsekvenserna för samhället den dag den rådande uppfattningen är att människor inte har lika värde...

Det är några olika saker som jag har försökt få fram med det här inlägget:

• Det finns stora möjligheter att släppa loss elever i ett kollaborativt kunskapssökande, exempelvis med Internet som resurs. (Exempelvis fungerar det ofta för en grupp att hitta vad problemet är.)
• För vissa ämnesområden är det lätt för en grupp (och även ofta för individer) att hitta fram till en hållbar uppfattning.
• För andra ämnesområden behöver vi aktivt och ofta påminna oss och varandra om vissa grundläggande saker som vi har kämpat oss till genom århundradena, och som är vad de flesta kallar "sanna" trots att de har svårt att ta sig in i de vardagliga resonemangen. I de här fallen är det som om vårt kunskapsbygge är som ett högt torn där vidare kunskap bygger på att de underliggande klossarna är på plats, och där varje student själv behöver såga till sin kloss, inte för liten och inte för stor, för att själv kunna vara med och fortsätta att bygga kunskap.

(För att göra det hela mer komplicerat finns det ju massor av problem med den vetenskapliga metoden. Se till exempel den här fantastiska (och långa) artikeln om en massa rigoröst uppställda experiment som plötsligt inte längre går att reproducera...)

/Simon

Infontologiska verktyg: Diskuterbarhetshorisonten

En av de saker Per och jag ofta diskuterar är vad som går att prata om vid ett givet ögonblick i ett visst samhälle.

Det är sånt som att man inte kan gå in på ett hotell i Sverige och fråga om det finns varmvatten dygnet runt. Men i många andra länder, och andra tidpunkter i Sverige, är det en relevant fråga.

Att fästa vikt vid diskuterbarhetshorisonten hör teoretiskt till områden som just relevansteori (Sperber & Wilson) eller kognitiv lingvistik. Jag förstod aldrig relevansteorin. Jag saknade en form av mekanism som förklarade varför något var relevant. Allt kändes som att teorin byggde på att språkkänslan gav vad som var relevant, och sen var det inte mer med det.

För mig är relevansteorin mest intressant för att se på fenomen över tiden, och det blir bättre att tänka sig en diskuterbarhetshorisont som flyttar sig, eller en vattenyta som höjs och sänks.

I den populärvetenskapliga inledningen till min avhandling finns det också lite diskussion om det här, och i boken Before speech (1979) finns det en nyckelformulering som är fin: "What is content at one time becomes context later."

En av språkets mest grundläggande funktioner är att varje yttrande postulerar sig själv som relevant. Säger jag "Du har en näsa i ansiktet" så konstrueras det ju mot en förväntning av att du inte har en näsa i ansiktet. Men när det sen är sagt blir det en del av kontexten, och näsans existens faller bortom diskuterbarhetshorisonten.

Däremot kan jag säga andra saker om din näsa, nu när jag har konstaterat att den finns och är på plats: "Din näsa fick en fin form", till exempel.

Nu till några mer aktuella infontologiska exempel:

Om jag bygger ett nytt hus och diskuterar olika lösningar så måste jag introducera nymodigheter på olika sätt beroende på var de befinner sig i förhållande till diskuterbarhetshorisonten. Ta som exempel fast telefon, datorer, robotdammsugare.

Datorerna och kopplingen till Internet kan jag idag ta för givet som förväntade i ett nybyggt hus. Jag behöver inte säga "Jo, jag tänkte ha några datorer och koppla dem till Internet", utan kan säga "Jag tänkte köra trådlös uppkoppling för alla datorerna".

Robotdammsugaren däremot kanske kräver speciella lösningar, med trösklar, etc, och jag kan inte bara förutsätta att den finns med i beräkningen. Idag är det mer naturligt att börja med "Jo, jag tänkte ha en robotdammsugare också" än att säga "Sen blir det ju inte trösklar på undervåningen för robotdammsugarens skull".

Hela det här samspelet bygger på en konstruktion av vad jag tror att min samtalspartner vet, och det räcker med ganska lite missar i det här etablerandet av gemensam kunskap för att kommunikationen nästan ska gå i stå. Ny kunskap och nya överenskommelser bygger på otroliga mängder tidigare kunskap och gemensamt etablerade konventioner.

Den fasta telefonen, till slut, är kanske den mest intressanta. Från att ha varit något som man för hundra år sen behövde tala om när man byggde nytt har den varit en självklarhet fram tills ganska nyligen. Idag finns det många hus som byggs utan att man drar in kopparledningar, och den har definitivt återtagit en plats i diskussionen när man bygger ett nytt hus.

Syftet med det här inlägget var att visa lite av de mekanismer som kopplar historia, nutid och framtid med hur man kan diskutera och ifrågasätta, och hur man kan få syn på saker som är på väg in i en diskussion, och saker som är på väg ut. Bloggen Paleofuture ger många roliga exempel på det som under gångna tider upplevdes som framtiden. Där ser man diskussioner om det som givet dåtidens kunskap går att introducera som om det kommer att tillhöra framtiden.

/Simon