För den med lite längre perspektiv på saker och ting, i kraft av sin ålder och erfarenhet om inte annat, är det ibland beklämmande att bli varse hur saker upprepar sig och att man, samhälleligt, alltid tycks lika oförmögen att lära sig något av historien. "Att lära av historien" är och förblir en tom floskel i det systematiskt historielösa svenska samhället av idag.
Ta den nuvarande skoldebatten. Den ser ungefär likadan ut i hela den moderniserade delen av världen. Sverige, såsom världens modernaste land, befinner sig så klart självmedvetet i frontlinjen. Är man så modern som vi, så blickar man alltid trosvisst framåt och kollar inte ens om man har några backspeglar kvar. Och för den utan backspeglar är allting nytt och spännande, utom just det som påminner om det man inte längre vill se -- det kan ju förvirra den envetna blicken framåt.
Eftersom all diskussion värd namnet, all diskussion som syftar till att förstå och grundligt utreda saker, från olika synvinklar, oundvikligen förutsätter ett starkt historie- och traditionsmedvetande, blir också debatten (någon diskussion finns knappast) pinsamt grund. Nog för att man i media uppmärksammar slående symtom på att mycket inte är vad det borde vara, men anamnesen klarar man normalt inte av att tänka på, givet ovannämnda monomana neofili.
I slutet av 90-talet införde man till exempel massor av datorer i skolorna, utan att någon visste riktigt vad det skulle vara bra för, förutom att de representerade "framtiden". Redan 1992 skrev Neil Postman apropå detta:
we improve the education of our youth by improving what are called "learning technologies". At the moment, it is considered necessary to introduce computers to the classroom. [...] To the question "Why should we do this?" the answer is: "To make learning more efficient and more interesting." Such an answer is considered entirely adequate, since [...] efficiency and interest need no justification. It is, therefore, usually not noticed that this answer does not address the question "What is learning for?" "Efficiency and interest" is a technical answer, an answer about means, not ends; and it offers no pathway to a consideration of educational philosophy. Indeed, it blocks the way to such a consideration by beginning with the question of how we should proceed rather than with the question of why. [Technopoly: The Surrender of Culture to Technology, Vintage Books 1993, s 171]
Jag behöver knappast påpeka att läget idag, när Internet=framtiden är anledningen till att fler och fler kommuner bestämmer sig för att köpa in en massa nätverkskapabla laptops till sina elever och lärare, är exakt likadant. Inte heller nu kan man få några vettiga, genomtänkta, långsiktigt syftande svar på frågan "Varför?" Alla svar som tillmäts någon beslutsfattande betydelse har den karaktär som Postman nämner i citatet. Samtidigt fallerar många skolor i sin grundläggande uppgift. Hur i all världen ska ny teknik kunna ändra på det, när man inte längre vet varför man gör det man gör? När ordningen är ett större problem än kunskapsöverföringen?
En sida av saken som sorgfälligt ignoreras, eftersom den fundamentalt utmanar hela den trosvisshet som präglar satsningarna, är den kulturella. (Läs gärna den länken.) I linje med Postmans argumentation i nämnda bok, vilken jag anser håller måttet på alla väsentliga punkter (läs den!) blir det tyvärr uppenbart, att utan en djupt kulturellt förankrad samsyn kring vad man ska ha skolan till, kommer nuvarande sönderfall oundvikligen att fortsätta, hur mycket man än tror att Internet och sociala medier ska vara räddningen.
Internet fungerar kreativt och positivt utvecklande endast på en stabil kunskapsgrund, förankrad i kulturellt och personligt förmedlade värden. Vilka borde de vara? Utan backspeglar går det inte att svara på den frågan.
/Per
För att göra en framtid som förtjänar att kallas mänsklig möjlig fordras nog
- utvecklings-bevakande NU-heter långt mer än "händelse"- och personfixerade nyhetsritualer
- en skola som lyfter fram vår samtids kritiska gradvisa förlopp
Posted by: Robert L | 14 maj 2011 at 12:49