Program Or Be Programmed: Ten Commands for a Digital Age är titeln på en nyutkommen liten bok av Douglas Rushkoff; den utgör den skriftliga versionen av ett anförande med samma namn. Särskilt det inledande kapitlet är drabbande och borde vara obligatorisk läsning och utgångspunkt för tanke och handling, för alla som -- å ena sidan -- vill utveckla de digitala möjligheterna till något positivt för vår mänskliga framtid och -- å andra sidan -- ser faror med digitaliseringen av samhället. Om strävan efter det förra misslyckas ser det inte ljust ut: "In the emerging highly programmed landscape ahead, you will either create the software or you will be the software. [...] Choose the latter, and it could be the last real choice you get to make." [s 7-8]. Det här är tyvärr inte någon retorisk överdrift, utan rena rama sanningen.
Sverige är, Internet- och digitaliseringsmässigt, ett av de ledande länderna i världen. Detta kan utan vidare ses som ett tecken på att vårt lilla lands omvittnade, historiskt långvariga innovationspotential alltjämt håller måttet. Men vissa påtagliga konsekvenser av den digitala grenen på det här djupt rotade trädet kan samtidigt ses som illavarslande, eftersom vi själva, i vårt hörn av världen, har så liten kontroll över vart det bär hän. De negativa möjligheterna förstärks av en stark samtida politisk och intellektuell tendens till konsensus och en tanklös ovilja att ens erkänna, att allt inte är soligt vid den framtidshorisont många verkar illusionsbemängt fästa vid. Man bör heller inte ignorera det faktum, att en hel del aktiv propaganda i alla medier konsekvent och systematiskt verkar underminerande på de uppfattningar som går på tvärs mot den påbjudna positiviteten. Det enda som "debatteras" är sekundära fenomen med för systemet ofarliga skiljelinjer.
Själva bristen på, nästan oförmågan till, verkligt öppen debatt om avgörande val och verkligt alternativa vägar är kanske i sig det största riskmomentet just nu. Själv har jag blivit obehagligt van vid att oftare mötas av tystnad än av vare sig mothugg eller aktivt medhåll, när jag luftar vissa väl motiverade ifrågasättanden. Vare sig du vill tro det eller inte, så innebär Rushkoffs ovan citerade utmaning, som också är min, att du just nu väljer sida. Otrevligt nog kommer du inte undan valet genom att låtsas att solen skiner, ty om du gör det så väljs det automatiskt åt dig och du, och kanske alla andra, får ta konsekvenserna av din och alltför många andras hållningslöshet eller missriktade godtrogenhet. Vet du vad det är du väljer? Vet du vad du därmed väljer bort? På tvärs mot allt önsketänkande är det tyvärr inte möjligt att ha kakan kvar och äta den. "Programmera eller programmeras", alltså.
Men låt oss nu se lite på vad Rushkoff säger vidare och som jag håller med om är så viktigt att det motiverar ovanstående utbrott.
A society that looked at the Internet as a path toward highly articulated connections and new methods of creating meaning is instead finding itself disconnected, denied deep thinking, and drained of enduring values. It doesn't have to turn out this way. And it won't if we simply learn the biases of the technologies we are using and become conscious participants in the ways they are deployed. [s 10; min kursiv]
Men just detta händer inte eftersom frågan egentligen inte finns på agendan. Och när man talar om "digital delaktighet" som något som bara handlar om att "komma ut på nätet", då missar man också ett tillfälle att tänka i verkligt avgörande termer.
[T]he cybernetic organism, so far, is more like a cybernetic mob [...]. People are being reduced to externally configurable nervous systems, while computers are free to network and think in more advanced ways than we ever will. [...]
"Interior life" [...] is a construction that has served its role in getting us this far, but must be loosened to include entirely new forms of collective and extra-human activity. This is uncomfortable for many, but the refusal to adopt a new style of engagement dooms us to a behavior and psychology that is increasingly vulnerable to the biases and agendas of our networks -- many of which we are utterly unaware we programmed into them in the first place. Resistance is futile but so is the abandonment of personal experience [...]. We are not just a hive mind". [s 11-12]
Utmaningen är alltså hur vi ska kunna odla vikten av och tyngden hos personlig erfarenhet, å ena sidan, och utnyttja den kollektiva potentialen i de digitala nätverken, å andra sidan, utan att det senare -- av "tekniska skäl" -- tillåts sätta ramarna för det förra. Det här är delvis en realpolitisk fråga, eftersom det finns stora summor och starka maktintressen investerade i att inte låta det personliga och lokala ha något att säga till om. Propagandan från det hållet kan vara nog så försåtlig och framställs ofta i termer av individuell valfrihet. Bland annat som en följd av detta tycks vi nu vara på god väg att förlora förmågan att tänka gemensamt där och när det verkligen behövs, på ett sätt som inte innebär tanklöst flytande med strömmen.
We teach kids how to use software to write, but not how to write software. This means they have access to the capabilities given to them by others, but not the power to determine the value-creating capabilities of these technologies for themselves. [...] we have embraced the new technologies and literacies of our age without actually learning how they work and work on us.
[...] we write, while our techno-elite programs. As a result, most of society remnains one full dimensional leap of awareness and capability behind the few who manage to monopolize access to the real power of any media age. [s 13-14]
Långt innan det blev någon ordentlig offentlig debatt om skolans digitalisering, framförde jag just ett sådant förslag i en debattartikel i Computer Sweden. Behöver jag säga att det möttes av oförståelse? Nu, när "skolan och Internet"-diskussionen är het, ser jag ändå knappast några synpunkter eller initiativ i den riktningen. Det är i stort sett programmeras, inte programmera som gäller. "Programmering" får inte bara förstås som förmågan att själv direkt skriva körbara datorprogram; det får inte reduceras till något enbart tekniskt. Först och främst måste det förstås i termer av den praktiska insikten, att digitala teknologier är principiellt flexibla, dvs de kan anpassas till och konstrueras för vad vi vill. Att "programmera" betyder alltså allra först att kunna vara tydlig om vad man vill egentligen, inte främst individuellt utan tillsammans, i Sverige. Därför bör programmeringsförståelse ingå i alla utbildningar på alla nivåer. Och denna förståelse behöver knytas till olika ämnesspecifika förståelser, samt till den politiska debatten på alla nivåer. Det tekniska är inte bara tekniskt är med andra ord den insikt som saknas på de flesta håll och som gör att dagsläget ser mörkare ut än det borde göra. "Before, failing meant surrendering our agency to a new elite. In a digital age, failure could mean relinquishing our nascent collective agency to the machines themselves. The process appears to have already begun." [s 14] Detta märks exempelvis så här:
elementary school boards adopt "laptop" curriculums less because they believe that they'll teach better than because they fear their students will miss out on something if they don't. We feel proud that we're willing to do or spend whatever it takes to use this stuff -- with little regard to how it actually impacts our lives. Who has the time to think about it anyway? As a result, instead of optimizing our machines for humanity -- or even for the benefit of some particular group -- we are optimizing humans for machinery. [s 15; min kursiv]
Den här globala processen tränger mycket djupt:
We are not just extending human agency through a new linguistic or communications system. We are replicating the very function of cognition through external, extra-human mechanisms. These tools are not mere extensions of the will of some individual or group, but tools that have the ability to think and operate other components in the neural network -- namely, us. If we want to participate in this activity [...] we need to rely on a purpose and on values as real and powerful as the science and logic our machines are using [...]. [s 15-16]
/Per
Tack för tipset. Jag har beställt boken, och också börjat läsa Laniers "You Are Not a Gadget".
En annan person jag vill dra er uppmärksamhet till är Eli Pariser. Här är hans TED-prat: http://www.thefilterbubble.com/ted-talk Hela webbplatsen handlar om samma ämne, och han har gett ut en bok också.
Posted by: Avadeaux | 04 juni 2011 at 12:30
Tittade på videon. Bra konkretisering av något som annars är väldigt svårt att skriva om utan att det blir flummigt.
Posted by: Simon | 06 juni 2011 at 13:53