Det råder en diskrepans mellan liv och tanke. Egot, det medvetna jaget, det som tänker, är en produkt av denna diskrepans. Men livet kommer först och tanken sedan. Tankens innehåll, egots medvetande, är alltid mycket begränsat. Det är alltid en abstraktion, ett tillfälligt fokuserat och formulerat urval av hela livet. Allt tänkande är alltid fragmentariskt, en totalisering av delperspektiv. Egots tillfälliga fokus är endast skenbart tydligt.
Samtidigt finns det i hela ens liv en ständigt närvarande grund för allt det som tanken tillfälligtvis hakar upp sig på – ett djup och en rikedom som tanken själv aldrig kan få grepp om. Men det finns något i oss som kan bli medvetet om detta förhållande, även om det egentligen inte går att tänka på det. Däremot kan det upplevas och i någon mån går det att medvetet reflektera över att det finns där. Det är sedan möjligt att begagna denna insikt för att sätta tanken på plats, att inte låta den haka upp hela livet på en enda tillfällig krok.
Tanke och känsla, rationalitet och irrationalitet, utgör ingen dikotomi. De är komplementära aspekter av samma medvetande. Tanken är känslans form och känslan är tankens innehåll. Det rationella försöker ordna det irrationella, men det irrationella är alltid tankens verkliga innehåll. I och med att tanken oftast är fäst vid språkliga begrepp, så kommer olika språkliga uttryck också att ha olika känslomässig innebörd. Ett formellt eller vetenskapligt språk, till exempel, ger upphov till ett kallsinnigt klimat, eller en sval objektivitetskänsla. Man kan till och med bli främmande inför sig själv, göra sig till ett objekt för sina egna formuleringar. En abstrakt rundgång som tar död på den djupare medvetenheten om hela livet.
En plötslig, stark medvetenhet om diskrepansen mellan liv och tanke är omstörtande. Tanken tappar greppet, egot blir osäkert. Den spontana reaktionen blir som regel att genast leta efter kroken igen. Bättre en rationell krok att hänga upp det på än att glida ner mot det okända och obemästrade.
Egots funktion, med tanken som instrument, blir alltså att kontinuerligt ha några krokar inom räckhåll. Vi brukar hjälpas åt med detta. Egona stöttar varann. Alla intryck utvärderas mot bakgrund av krokarnas beskaffenhet och inbördes lägen. Om krokarna ändå ger vika för en människa är det en mycket allvarlig händelse. Idag finns det i samhället en rad specialister, vilkas uppdrag är att, i så fall, åter göra egot funktionellt i de sammanhang som för tillfället råder i samhället. Dessa hjälpare är specialister eftersom de enbart är inriktade på funktionsduglighet, på att krokarna håller någorlunda. Om hela livet och den irrationella grunden för alla tankefragment har de inget att säga.
Resultatet blir orealistiskt.
Fler tankar om rationalitetens begränsningar, för riktigt utdragna meditationer (är inte påsken eftertankens tid?):
Att vakna ur Descartes dröm
Att vakna ur Descartes dröm (2)
Rationalism - ett missbruk av intelligensen
Slutet på samtalet?
I stället för sudoku
I stället för sudoku - en reflektion
När den magiska världen kommer tillbaka
En not om rationalitet
"Rationalitet" i Världens modernaste land
"Vad tror du är sant trots att du inte kan bevisa det?"
/Per
Comments