Jag har följt Jonas arbete med boken på avstånd under flera år, och många gånger tänkte jag att när den väl kommer ut kommer det att vara försent. Det är ju trots allt tio år sen Coopers The inmates are running the asylum kom och jag tänkte att de som var intresserade av ämnet har väl läst den.
Men det är ju inte vilka tio år som helst som har gått inom IT-världen, och det som för tio år sen var ett väldigt specialiserat område har nu blivit en fråga för gemene man. Det var många som använde datorer i sitt dagliga liv även för tio år sen, men nu gör i stort sett alla det. Dessutom tror jag det spelar stor roll att den tekniska kompetensen är större idag. Många fler kan prata om datorer på ett vettigt sätt, och då blir det också lättare att ta till sig diskussioner om bra och dålig användbarhet.
Och vilken uppmärksamhet boken har fått. Massor av recensioner, en TV-morgonsoffa och ett helt program i Kunskapskanalen.
Förutom att ha läst boken så var jag med och bjöd in Jonas till Linnéuniversitetet igår, där han höll två föreläsningar -- en för en introduktionskurs i människa-dator-interaktion, och sen en mer allmän, och välbesökt, föreläsning för lärare, studenter och inbjudna företag.
1. Förlåtande inmatning och tolkande system
Som interaktionsdesigner propagerar jag nästan alltid för att inmatningsfält ska vara "förlåtande" och tolka inmatningar så rimligt som möjligt. Matar man in sitt personnummer med eller utan streck ska det inte spela nån roll. Matar man in ett pris med komma, kolon eller punkt mellan kronor och ören ska systemet förstå vad man menar.
Men som infontolog kanske problemet är ett annat -- för var går gränsen för systemets tolkningar, och framför allt: vem ska standardisera vilka informationsrepresentationer som ska användas?
Det finns några liknande system där man kan se lite av problemen:
* Kalkylblad som Google spreadsheets eller Microsoft Excel skiljer på komma och punkt. Har man komma som decimalavskiljare kan man ha komma i listor. I Sverige skulle vi kunna "anpassa oss" till stora delar av resten av världen, men det bör vi väl inte. Vårt komma är ju en del av vår kultur!
* Stavningskontroll på mobiltelefoner är något som utnyttjas i kulturen (och inte bara i tekniken) sen ett antal år. Om ett ord rättas till ett annat kan man använda det föreslagna i stället för det man menade. Ett tag undertecknade jag alla mina SMS med Phnom...
* För att översättningsprogram ska fungera krävs det inte bara en ordagrann översättning, utan i vissa fall även att kulturella företeelser översätts, lite som att Ulf Lundell översätts med Various Artists...
Ser man det så här så blir frågan mer om gränssnitts"kultur". Ett visst gränssnitt ska kanske bara tillhöra en kultur, för att det ska bli tydligt för användaren. Men kanske visa lite mer av vilken kultur den använder? En liten antydan vid alla fält som använder konstiga standarder, och en liten signal som blinkar till när systemet har ändrat en inmatning som kommer från en annan kultur. Matar man in 13.56 tolkar systemet det som 13:56 och det kanske blinkar till ett kolon-tecken. Det finns många sätt att stödja olika gränssnittskulturer, men kanske ska man inte sudda ut dem.
2. IT som arbetsmiljöfråga
Det är verkligen bisarrt med exempel som myndigheter som inrättar särskilda rum där personalen kan gå in och gråta ut över IT-systemen, och det finns många fina exempel på sånt i boken. Framför allt gillar jag kommentaren från intervjuer att anställda inte upplever att det är detta de har utbildats för, eller tänkt att de skulle ägna sina liv åt, och det gäller förstås inte egentligen bara på arbetsplatser som har problem med sin IT, utan allmänt människor som ägnar mycket tid åt arbete med datorer.
Det är fint att detaljstudera en nyligen uppdaterad checklista (pdf) för arbetsmiljörond från Sveriges nyaste universitet, och notera att det förutom rent ergonomiska frågor som "musens placering" inte finns någon punkt som rör IT-systemen!
Vissa punkter kan förstås tolkas olika: "Förekommer det inom arbetsplatsen att enstaka medarbetare eller någon grupp utsätts för utfrysning, förtal eller medvetet undanhålls information?" Men ingen kan kanske säga att det sker "medvetet" att man saknar den information man behöver i systemen för att attestera reseräkningar eller fakturor...
***
Sen är det ett par områden som jag tycker skulle behandlas, eller åtminstone nämnas, i boken.
Det ena är datamodellen, och som vi diskuterar en hel del i Digitalis filosofi. Jag tror att fler människor, både specialister, politiker och övriga intresserade, behöver förstå mer av vad som verkligen är komplext och varför det är svårt (eller olämpligt) att designa vissa system så att de verkar enklare än de är.
Det behövs också en spridd medvetenhet om att man inte bör göra vissa modeller komplexare än de är utan en ordentlig diskussion om konsekvenserna. Ta som exempel Försäkringskassans modeller, eller bara ett sånt enkelt fall som att välja skola till sina barn.
(Vid gemensam vårdnad (är det att man delar på vårdnaden?) måste båda välja -- vid uteblivet svar från en eller två, eller om man är oeniga om valet placeras barnet vid reserverad skola. Och man måste logga in i systemet för att ta reda på vilken "reserverad skola" är -- det kunde de ju skrivit på något av de två pappren som skickas ut.)
Tänk om den modellen varit ännu mer komplex för att man hade tillåtit tre vårdnadshavare, eller låtit eleven läsa vissa ämnen på en skola och andra på en annan. Titta på komplexiteten i lokaltrafiksystemen och försök förstå hur man överhuvudtaget ska kunna modellera det, än mindre presentera det tydligt på en treraders Nokiamobil från 1998 som säkert fortfarande står med i listan över devicer som ska stödjas...
Till till exempel Försäkringskassans försvar kan sägas att de enligt uppgift ansökt hos Regeringen om att få förenkla sin modell, men fått nej...
Det andra området är den företagskultur som stödjer ett användarcentrerat tänkande. Och jag tror att det egentligen gäller för företag som har vanliga "kunder" också, inte bara användare. Det finns en artikel från 1997 som fortfarande innehåller de flesta råd man behöver för att ställa om sin företagskultur. Och nuförtiden finns det ju också ett relativt väletablerat yrke som är interaktionsdesigner eller användbarhetsspecialist, så att man kan få hjälp med omställningen av företaget.
(Den som behöver sån hjälp kan ta kontakt med mig, med det intressanta företaget inUse där Jonas jobbar, eller med exempelvis Antrop, som väl är de två största svenska företagen specialiserade på användbarhet idag.)
Sammanfattningsvis är det en lättläst, intressant bok om några av de stora IT-problemen i dagens Sverige. När man pratar med Jonas förstår man att det finns mycket annat som skulle kunna komma i nästa bok. Får vi läsa om hur processtyrning som organisationskultur befriar från personligt ansvar, eller får vi en rapport från Östeuropa och intressanta yttrandefrihetsrörelser där?
Eller kanske ett infontologiskt tema som antyds i boken -- vilka är de ideologiska implikationerna ("nytaylorism) av att överlåta mänskligt arbete på IT-system, och vilka arbetsuppgifter vill vi faktiskt ha kvar själva även om vi kan skapa datorer som skulle kunna ta över dem (och får vi bestämma)?
Uppdaterat: Som slutcitat passar slutet på baksidestexten: "Det handlar om att försvara människovärdet i maskinernas tidsålder."
/Simon
Comments