I kapitlet "Komponera världen" funderar Emma Stenström över kulturens roll i högre utbildning. Den "bör sträcka sig bortom kulturområdet", alltså bortom de ämnen som konventionellt definieras som "kulturella". Följden blir viktiga, delvis implicita, frågeställningar om vad begreppet kultur innebär egentligen. (Läs f ö Kulturekonomis bloggpost om konferensen igår utifrån den här diskuterade boken. Det tycks ha varit en synnerligen fadd historia som får mig att tänka, att inte är det de som var där som kommer att åstadkomma någon kulturgärning inför 2040. Och detta när man bör ha eld i både bak och håg...)
Först en liten utvikning. På ett sätt är "kulturutbudet" idag större än någonsin. Det finns så många evenemang, så många konserter, så många utställningar, stora och små, mainstream och raka motsatsen, att ingen kan ha något fog för att klaga på vare sig utarmning eller kulturskymning, om det är detta man lägger i ordet "kultur". Lägger man därtill utbudet på Internet så kan man fylla hela dagarna och hela nätterna med kvalificerad kulturutövning, både som konsument och som deltagare, alltefter smak och behov. Man kan slöa eller man kan låta sig utmanas i grunden och bli en annan människa. Mitt bland allt larm och allt skräp kan man plötsligt hitta det oförglömliga.
Men detta är inte vad Stenström diskuterar och däri ligger det intressanta och det problematiska. Hon undrar: "Kan man tänka sig en alternativ eller parallell utveckling där kultur blir en aspekt i många utbildningar, ungefär som ekonomi är i dag?" (s 72; kursiv i original). "Framtiden är [...] interdisciplinär och integrerad" (s 73) och därför, menar Stenström, vore det på sin plats att inte cementera murarna mellan olika ämnesinriktningar. Hon refererar till Bruno Latours projekt Sciences Po School of Political Arts, som motiveras av att "det modernistiska förhållningssättet har fallerat och att det postmodernistiska inte utgör något alternativ: Vi måste hitta nya sätt att närma oss världen och där har konsten [...] en given roll" (s 74). Detta kontrasteras mot ett "mät- och utvärderingssamhälle": "något går förlorat om vi inte skapar utrymme för människan och mellanrummen, för det oförutsägbara och omätbara, för kvaliteter och omdömen"; "humaniora, konst, kultur" skulle kunna vara "en motvikt". Och här har vi plötsligt hela knäckfrågan i ett nötskal. Vilka är de kvaliteter och omdömen som ska kunna utgöra en verklig, verksam och kraftfull motvikt gentemot en institutionaliserad mätrationalism)? Hur skulle de kunna manifesteras och förverkligas?
Stenström tycks mig underskatta utmaningen, men hennes uttryckta intuition och ambition förtjänar sympati och stöd. Hon kritiserar med rätta det fokus på anställningsbarhet som följer i utbildningsrationalismens spår och konstaterar närmast missmodigt: "Att arbeta interdisciplinärt över ämnesgränserna eller i nära samarbete med praktiken, är inte alls det som prioriteras [...]. Tvärtom. [...] Tyvärr verkar krafterna på studentnivå i samma riktning" (s 75). Hon ställer den retoriska frågan "Kommer vi att förstå vikten av att också skapa rum för det omätbara, oförutsägbara och för omdömet?" (s 76, kursiv i original).
Det är det där lilla "också" i sista meningen som gör, att de som tänker som Stenström inte når så långt som de borde, trots vällovlig ansats. Och om man jobbar på Handelshögskolan eller någon annan dylik inrättning, så är det inte lätt, dagligdags, att på allvar dra ut de fulla implikationerna. Men livet är aldrig som det borde vara och det som är svårt i handling kan ju ändå uttryckas klart och tydligt i tanken. Då får vi en riktpunkt, ett kritiskt hållbart avstamp. Ty vad är felet med "också"?
Det är att man föreställer sig, att det skulle kunna råda någon sorts intellektuell och värdemässig jämvikt mellan kvalitativt omdöme och rationalism (dvs tron på det rationella, logiskt verkande förnuftets överhöghet i alla lägen). Vad vi, allesammans, behöver inse, är att det rationella förnuftets operationer alltid och oundvikligen är underställt värdeomdömen, vilka verkar som rationellt sett godtyckliga axiom. Men från ett högre, mänskligt förnuftigt plan behöver de inte vara godtyckliga. Däremot måste de vara medvetna.
Om man alltså, som Stenström, resonerar i termer av både och, på samma plan, när det gäller omdöme och kvalitet kontra mätbarhet och kvantitet, så bortser man från att det i den institutionaliserade premieringen av det senare ligger ett starkt värde som säger emot det förra, vilket är ett annat fundamentalt värde. I praktiken innebär det här, att det i mindre grad institutionaliserade värdet (kvalitet i ordets vidaste och djupaste mening) får stryka på foten och reduceras till fernissa, eller fritidssysselsättning, vilket också är vad som händer i förhållande till det fantastiska "kulturutbud" som jag inledde med.
Vad vi behöver är nya verksamhetsformer som bryter med den gamla rationaliseringen och bygger upp sätt att göra saker på, vilka anammar en medveten strävan efter kvalitet och oförutsägbar kreativitet som ett högre och viktigare värde än maskinmässighet, som är vad rationalism egentligen leder till.
Ta alltså upp kampen mot anställningsbarhet och för bildande arbete! Kanske är det detta som det nya uttrycket "samhällsentreprenör" i grunden bör syfta på?
/Per
Comments