Infontology

Bibliotek med entreprenörer kan vara bra, men...

Nacka är en "framåt" kommun. Inte så konstigt då, att man lägger ut sina bibliotek på entreprenad. Björn Carheden, kulturpolitiker i Nacka, försöker lugna upprörda nejsägare och "poängterar att kommunen äger böckerna. Det är endast driften som upphandlas." Det ligger mycket i det där "endast".

Tanken sägs vara att det är personalen som ska agera entreprenörer; det finns en förhoppning "att öka kvalitén genom att öppna upp för nya idéer och ta vara på personalens kompetens och engagemang, som han tror frodas extra bra när det kommer in ett moment av konkurrens i bilden". Vad man konkurrerar med är dock lite oklart. Andra, mossigare bibliotekarier? Vilka är då egentligen kriterierna för framåtanda (=entreprenörskap) respektive dess motsats? En fingervisning kan man få av vad Tobias Nässén, kulturnämndens ordförande, säger till DN: "Vi gör det här för att göra biblioteken ännu mer välbesökta." Det påminner om SVT:s policy at prioritera tittarsiffror snarare än kvalitet och principer. Och är det något som är "ute" i samhällslivet och politiken idag så är det övergripande kvalitetsprinciper. Ingen vågar säga att något är bättre än något annat. Men vad händer när denna flathet blir en princip? Konsekvensen blir att vad som är "bättre" endast och allenast avgörs av hur det blir.

Om man ska tala i termer av "hot", så ligger hotet mot folkbiblioteken i samband med att de läggs ut på entreprenad inte så mycket i detta förfarande i sig, som i de föreställningar som med viss automatik tycks följa med entreprenörstänkande numera. Den kanske mest grundläggande av dessa föreställningar är att det inte behövs någon övergripande, principiell värdegrund annat än ständigt skiftande tyckanden och impulser och en grundlös, oartikulerad tro på människors goda vilja. Entreprenör blir liktydigt med opportunist. Frågan är om opportunism är en bärkraftig filosofi för samhällets mera varaktiga institutioner eller, rättare sagt, för de samhällsinstitutioner som bör vara varaktiga på ett annat sätt än företag och andra verksamheter, vilka kommer och går på rena efterfrågepremisser.

Det händer något väsentligt när man börjar kalla biblioteksbesökare/biblioteksanvändare för kunder. Är medborgarna politikernas kunder? Det låter och är absurt. En sorts nyspråk som låtsas vara frihetsskapande men som agerar självsvåldigt och totalitärt.

Så här definierar svenska Wikipedia "entreprenör":

I vidare bemärkelse används termen om en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång. Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas.

Jag är själv en entreprenör i denna mening och var det även tidigare som forskare och lärare, så jag har ingenting emot begreppet som sådant. Folkbibliotekens personal skulle mycket väl kunna uppmuntras att vara entreprenörer i denna mening. I samband med entreprenörskap betonar man som regel mycket starkt individen, ofta utan en tanke på att individer är meningslösa utanför sina sociala och kulturella sammanhang. Mycket riktigt framhåller Wikipediaartikeln att "det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap". I denna formulering, i detta mera djupgående synsätt, finns en underförstått erkännande av mera långsiktiga och långvariga principer som grund för (förnuftigt) entreprenörskap.

Den verkliga frågan angående biblioteken är: Vilken är deras roll på flera generationers sikt? Kan de leva upp till en sådan roll om de styrs av stundens nycker, av en alltför individualistisk, kortsiktig och principlös tolkning av begreppet entreprenör?

/Per

Handlar #kkgate om journalister eller om förtroendevalda?

Det är lätt att med andra undra över den klumpiga och delvis naivt oreflekterade attityd som Katrineholms-Kuriren har visat upp i turerna kring kommunchefen Mattias Jansson. Jag har inget att tillägga vad gäller journalisters interna diskussion av vad som är bra och hederlig journalistik. Det säger de mycket bättre själva (t ex: 1, 2, 3). För egen del värderar jag, sedan 70-talet då jag började läsa tidningar på allvar, journalister på strikt personcentrerad basis. Det journalistiska ansvaret är ett personligt ansvar på så sätt, att om en journalist inte själv tillämpar någon sorts publicistisk hederskodex, så spelar det ingen roll vilka kodexar man föreställer sig finns. Jag förväntar mig alltså inte per definition, att journalister är hedervärda (vilket t ex Joakim Jardenberg faktiskt tycks ha gjort). Jag håller för husbehov reda på vilka som verkar vara det.

Och Katrineholms-Kuriren är inte enbart så "ute och reser" som vissa har velat få det till. Malin Crona påpekar mycket riktigt, att man faktiskt också "hade något på spåret". Journalister är av förståeliga skäl ofta väldigt intresserade av varandra och mycket av "#kkgate" har centrerats kring journalistrollen, fastän det verkligt tänkvärda i ett större perspektiv är

den långt viktigare frågan för oss som människor, den om hur vi går från en tid då individen varit det självklara, till en tid då vi blir divider, där vi skapar tillsammans och är flera saker på samma gång. [...] För att konkretisera – förr var en bankdirektör en bankdirektör. Punkt. Om han också skulle ha gett ut en privat tidning om sitt stora intresse för att odla pelargoner skulle han ha ansetts oseriös, och säkert en aning udda. Jag tror att vi nu är på väg in i en tid då det snarare kommer att vara tvärtom, att den som inte visar upp fler bitar av sig själv inte kommer att anses vara trovärdig. [Crona]

Ja, vad händer med samhället, med de hävdvunna svenska demokratiska traditionerna, när fler och fler blir "divider", det vill säga känner sig manade att visa upp olika "delar"? De institutionaliserade demokratiska traditionerna bygger rent principiellt på att förtroendevalda politiker inte är "divider", utan på att de fyller ut sin specifika roll. De har med andra ord något att leva upp till, som har med rollen och inte (bara) dem själva att göra. Och då är det inte självklart att bloggande och twittrande politiker per automatik är mera "demokratiska" än de som går på i mera invanda spår.

Jag ser en parallell mellan den här problematiken och frågorna kring anonymitet på nätet. Parallellen är subtil men, tror jag, väsentlig. Jag kan se flera legitima skäl till att vilja vara anonym på Internet, skäl som ibland kan behöva försvaras: att vilja uttrycka och i diskussioner pröva kontroversiella ståndpunkter, att kunna diskutera sådant som man inte vill ska knytas till ens person (det kan handla om alla sorters känsliga personliga saker som sjukdomar, sexualitet, övergrepp) med mera. Baksidan av detta är förstås nättroll, men det får man ta, anser jag; trollen är inte ett problem med nätet eller med anonymiteten, utan med personen som ger efter för den sortens impulser.

Parallellen mellan detta och förtroendevalda bloggande/twittrande "divider" är, att baksidan av en sorts förväntat krav på "öppenhet" är förställning. Om vi av våra politiker på olika nivåer börjar förvänta oss att de ska vara "öppna", på Internet, med vad de tänker och gör -- vad leder det till? Eftersom man inte per definition kan utgå ifrån att människor, inte heller du och jag, är kapabla eller villiga till full uppriktighet i alla lägen, så kan ökade krav på vad som kan kallas informell öppenhet leda till en ny avancerad form av förljugenhetskultur, i vilken man ger sken av att vara kommunikativ och tillgänglig, fastän man i själva verket inte är det. Starkt yttre tryck på att man ska vara "moraliskt god" leder som bekant också lätt till att man blir skenhelig.

Så ta gärna den nuvarande övervägande positiva sociala medier-hypen med en smula salt. Allt "gammalt" behöver inte vara "negativt" bara för att det inte twittras. Och omvänt är inte twittrande eller bloggande per automatik "positivt".

/Per

Samhället är inte digitalt - om Sveriges "digitala agenda"

Politikers, särskilt ministrars, uttalanden bör tas på allvar. Deras ord, deras sätt att uttrycka sig är sällan precist eller konkret, men de skapar en sorts "aura" kring aktuella frågor, vilken har en tendens att styra upp tänkandet även hos andra aktörer. Därför är det viktigt att analysera både de logiska och associativa implikationerna av det som sägs, men det är lika viktigt att notera vad som inte sägs. Det är alldeles för lättvindigt att avfärda politikerord som floskler. Så kallade floskler har makt och saknar inte innehåll. Vad uppenbaras då vid en analys av påståenden på IT-ministerns webbplats? För dagen tar jag bara upp ett citat:

Digital kompetens är en förmåga som påverkar både lön och möjlighet att ställa om under ett långt arbetsliv. [...] Digital kompetens handlar också om försörjning av specialister till näringslivet. Alla ekonomiska sektorer digitaliseras. [...] Fler ungdomar måste bli intresserade av att välja utbildningar som ger sådan kunskap. [...]

"Digital kompetens" är ett vagt begrepp som vi har stött och blött mycket genom åren. I ovanstående formuleringar är det tydligt att det endast uppfattas som en form av teknisk färdighet. Det inför framtiden mest problematiska med en sådan syn, är att digitala aktörer (dvs program på eller utanför Internet, samt robotar) är mycket bättre på detta än vad vi människor är och de blir bättre och bättre hela tiden. Många av de så kallade kunskapsintensiva arbetena ersätts mer och mer av automatiserade system.

Om man vill bibehålla eller öka en mänsklig närvaro i och inverkan på de digitala systemen, så måste man medvetet planera för detta. Men IT-ministern tycks i ovanstående formuleringar tro, att bara vi lär oss att använda datorer och Internet bättre (fastän vi i princip i Sverige redan hör till de "världsbästa"), så kommer Sveriges "digitala framtid" att vara räddad. Det tror inga bedömare som är verkligt insatta i digitaliseringens samhällseffekter, inte ens Microsoft. Därifrån, från Microsoft Research, heter det i stället:

Computer technologies are not neutral – they are laden with human, cultural and social values.  We need to define a new agenda for human-computer interaction in the 21st century – one that anticipates and shapes the impact of technology rather than simply reacts to it.

Detta, Anna-Karin Hatt, är vad du behöver ta fasta på, om det är människornas framtid, med hjälp av tekniken, som du vill främja. Annars blir det mycket lätt teknikens framtid, på människornas bekostnad, som främjs. Det är ett misstag att tro, att teknikutveckling automatiskt leder till ett mänskligt värdefullt samhälle. Du säger det nästan själv, i DN-intervjun idag: "att se till att den digitala agendan i huvudsak hjälper oss att få en utveckling som mer styrs av vad användarna vill ha, än vad teknikerna kan åstadkomma." Byt ut "användarna" mot "människorna", så blir det rätt; "användare" är ett teknikcentrerat begrepp. Och då bör man inte heller uttrycka sig så som det står i citatet från departementets webbplats ovan.

I nämnda DN-intervju finns formuleringen "Sverige ska bli världens mest framgångsrika digitala samhälle." Det är förmodligen journalistens ord. Den officiella formuleringen tycks snarare vara, att den statliga digitala agendan handlar om "att Sverige även i fortsättningen kan vara den mest framgångsrika digitala ekonomin."

Samhället, våra liv tillsammans, är inte och kommer aldrig att bli digitalt. Då gäller det att den "digitala ekonomin" (vad den nu är, närmare bestämt) främjar det verkliga, icke-digitala mänskliga samhället. Det sker, som sagt, inte automatiskt, utan behöver bli föremål även för politisk debatt, dvs demokratisk diskussion om vilken sorts samhälle vi vill sträva mot.

/Per

Helgens Hackathon

Förutom mitt eget projekt i förra inlägget var det mycket roligt som hände i helgens Hackathon. Det finns lite bakgrundsinformation i artikeln från Sydsvenskan.

Min bordsgranne Kristoffer Larsen hade med sin Hexakopter, iofs inte hans egen konstruktion, men vilken kul grej att flyga med!

Han tog upp den till ca 50 meters höjd, tittade på monitorn på armen och började ta bilder med den riktbara kameran. Hexakoptern stod helt stilla i luften, tack vare inbyggd GPS.

Rörelsestyrd fjärrkontroll till kamera

Voilà mitt projekt från helgens Hackathon på det som är på väg att bli Fabriken, vid Stapelbäddsparken.

Det ser inte mycket ut för världen, och kan snyggas till mycket, och man ska absolut inte lägga sin Arduino på en metallyta som jag har gjort.

Det är i alla fall en rörelsestyrd fjärrkontroll som funkar till många systemkameror. Jag tänkte försöka använda den till att fotografera möss på verandan. De som äter av osten men sen inte fastnar i fällorna.

Logicomix

Har just avslutat serieromanen Logicomix som handlar om logikens grundvalar så som de formades av ett antal logiker, filosofer och matematiker runt Bertrand Russell -- Frege, Wittgenstein, Whitehead, Gödel, etc.

Tänk att ingen tidigare har berättat för mig om den här boken. Den är ju jättespännande, och ger både en bra översikt över logikens (och det rationella maskineriets) förhållande till andra sätt att närma sig verkligheten, och intressanta kopplingar mellan upphovsmännen och deras teorier. Galenskap och logik är ett genomgående tema.

Hos många av de inblandade vetenskapsmännen finns en tydlig övertro på språkets funktion, och att det i språket finns en "nyckel" till sanningen. Det känns så avlägset, givet den tradition inom kognitionsforskningen som jag kommer från.

Ett viktigt tema som tas upp i boken är logikens betydelse för den moderna datorn. Och om man tänker sig andra grundvalar för logiken, finns det någon möjlighet att vi baserat på dem skulle ha skapat en annan dator, eller är datorns funktion på något sätt predeterminerad, genom en logik som existerar oberoende av mänsklig innovation??

Tack till Nuno för tipset. Bokens hemsida. /Simon

Recension av Jonas Söderströms bok "Jävla skitsystem"

Jag har följt Jonas arbete med boken på avstånd under flera år, och många gånger tänkte jag att när den väl kommer ut kommer det att vara försent. Det är ju trots allt tio år sen Coopers The inmates are running the asylum kom och jag tänkte att de som var intresserade av ämnet har väl läst den.

Men det är ju inte vilka tio år som helst som har gått inom IT-världen, och det som för tio år sen var ett väldigt specialiserat område har nu blivit en fråga för gemene man. Det var många som använde datorer i sitt dagliga liv även för tio år sen, men nu gör i stort sett alla det. Dessutom tror jag det spelar stor roll att den tekniska kompetensen är större idag. Många fler kan prata om datorer på ett vettigt sätt, och då blir det också lättare att ta till sig diskussioner om bra och dålig användbarhet.

Och vilken uppmärksamhet boken har fått. Massor av recensioner, en TV-morgonsoffa och ett helt program i Kunskapskanalen.

Förutom att ha läst boken så var jag med och bjöd in Jonas till Linnéuniversitetet igår, där han höll två föreläsningar -- en för en introduktionskurs i människa-dator-interaktion, och sen en mer allmän, och välbesökt, föreläsning för lärare, studenter och inbjudna företag.

Kulturens död & människans slut (apropå "Framtiden är nu") - del 3

[Tidigare avsnitt: 1, 2.]

I kapitlet "Komponera världen" funderar Emma Stenström över kulturens roll i högre utbildning. Den "bör sträcka sig bortom kulturområdet", alltså bortom de ämnen som konventionellt definieras som "kulturella". Följden blir viktiga, delvis implicita, frågeställningar om vad begreppet kultur innebär egentligen. (Läs f ö Kulturekonomis bloggpost om konferensen igår utifrån den här diskuterade boken. Det tycks ha varit en synnerligen fadd historia som får mig att tänka, att inte är det de som var där som kommer att åstadkomma någon kulturgärning inför 2040. Och detta när man bör ha eld i både bak och håg...)

Först en liten utvikning. På ett sätt är "kulturutbudet" idag större än någonsin. Det finns så många evenemang, så många konserter, så många utställningar, stora och små, mainstream och raka motsatsen, att ingen kan ha något fog för att klaga på vare sig utarmning eller kulturskymning, om det är detta man lägger i ordet "kultur". Lägger man därtill utbudet på Internet så kan man fylla hela dagarna och hela nätterna med kvalificerad kulturutövning, både som konsument och som deltagare, alltefter smak och behov. Man kan slöa eller man kan låta sig utmanas i grunden och bli en annan människa. Mitt bland allt larm och allt skräp kan man plötsligt hitta det oförglömliga.

Men detta är inte vad Stenström diskuterar och däri ligger det intressanta och det problematiska. Hon undrar: "Kan man tänka sig en alternativ eller parallell utveckling där kultur blir en aspekt i många utbildningar, ungefär som ekonomi är i dag?" (s 72; kursiv i original). "Framtiden är [...] interdisciplinär och integrerad" (s 73) och därför, menar Stenström, vore det på sin plats att inte cementera murarna mellan olika ämnesinriktningar. Hon refererar till Bruno Latours projekt Sciences Po School of Political Arts, som motiveras av att "det modernistiska förhållningssättet har fallerat och att det postmodernistiska inte utgör något alternativ: Vi måste hitta nya sätt att närma oss världen och där har konsten [...] en given roll" (s 74). Detta kontrasteras mot ett "mät- och utvärderingssamhälle": "något går förlorat om vi inte skapar utrymme för människan och mellanrummen, för det oförutsägbara och omätbara, för kvaliteter och omdömen"; "humaniora, konst, kultur" skulle kunna vara "en motvikt". Och här har vi plötsligt hela knäckfrågan i ett nötskal. Vilka är de kvaliteter och omdömen som ska kunna utgöra en verklig, verksam och kraftfull motvikt gentemot en institutionaliserad mätrationalism)? Hur skulle de kunna manifesteras och förverkligas?

Stenström tycks mig underskatta utmaningen, men hennes uttryckta intuition och ambition förtjänar sympati och stöd. Hon kritiserar med rätta det fokus på anställningsbarhet som följer i utbildningsrationalismens spår och konstaterar närmast missmodigt: "Att arbeta interdisciplinärt över ämnesgränserna eller i nära samarbete med praktiken, är inte alls det som prioriteras [...]. Tvärtom. [...] Tyvärr verkar krafterna på studentnivå i samma riktning" (s 75). Hon ställer den retoriska frågan "Kommer vi att förstå vikten av att också skapa rum för det omätbara, oförutsägbara och för omdömet?" (s 76, kursiv i original).

Det är det där lilla "också" i sista meningen som gör, att de som tänker som Stenström inte når så långt som de borde, trots vällovlig ansats. Och om man jobbar på Handelshögskolan eller någon annan dylik inrättning, så är det inte lätt, dagligdags, att på allvar dra ut de fulla implikationerna. Men livet är aldrig som det borde vara och det som är svårt i handling kan ju ändå uttryckas klart och tydligt i tanken. Då får vi en riktpunkt, ett kritiskt hållbart avstamp. Ty vad är felet med "också"?

Det är att man föreställer sig, att det skulle kunna råda någon sorts intellektuell och värdemässig jämvikt mellan kvalitativt omdöme och rationalism (dvs tron på det rationella, logiskt verkande förnuftets överhöghet i alla lägen). Vad vi, allesammans, behöver inse, är att det rationella förnuftets operationer alltid och oundvikligen är underställt värdeomdömen, vilka verkar som rationellt sett godtyckliga axiom. Men från ett högre, mänskligt förnuftigt plan behöver de inte vara godtyckliga. Däremot måste de vara medvetna.

Om man alltså, som Stenström, resonerar i termer av både och, på samma plan, när det gäller omdöme och kvalitet kontra mätbarhet och kvantitet, så bortser man från att det i den institutionaliserade premieringen av det senare ligger ett starkt värde som säger emot det förra, vilket är ett annat fundamentalt värde. I praktiken innebär det här, att det i mindre grad institutionaliserade värdet (kvalitet i ordets vidaste och djupaste mening) får stryka på foten och reduceras till fernissa, eller fritidssysselsättning, vilket också är vad som händer i förhållande till det fantastiska "kulturutbud" som jag inledde med.

Vad vi behöver är nya verksamhetsformer som bryter med den gamla rationaliseringen och bygger upp sätt att göra saker på, vilka anammar en medveten strävan efter kvalitet och oförutsägbar kreativitet som ett högre och viktigare värde än maskinmässighet, som är vad rationalism egentligen leder till.

Ta alltså upp kampen mot anställningsbarhet och för bildande arbete! Kanske är det detta som det nya uttrycket "samhällsentreprenör" i grunden bör syfta på?

/Per