Nacka är en "framåt" kommun. Inte så konstigt då, att man lägger ut sina bibliotek på entreprenad. Björn Carheden, kulturpolitiker i Nacka, försöker lugna upprörda nejsägare och "poängterar att kommunen äger böckerna. Det är endast driften som upphandlas." Det ligger mycket i det där "endast".
Tanken sägs vara att det är personalen som ska agera entreprenörer; det finns en förhoppning "att öka kvalitén genom att öppna upp för nya idéer och ta vara på personalens kompetens och engagemang, som han tror frodas extra bra när det kommer in ett moment av konkurrens i bilden". Vad man konkurrerar med är dock lite oklart. Andra, mossigare bibliotekarier? Vilka är då egentligen kriterierna för framåtanda (=entreprenörskap) respektive dess motsats? En fingervisning kan man få av vad Tobias Nässén, kulturnämndens ordförande, säger till DN: "Vi gör det här för att göra biblioteken ännu mer välbesökta." Det påminner om SVT:s policy at prioritera tittarsiffror snarare än kvalitet och principer. Och är det något som är "ute" i samhällslivet och politiken idag så är det övergripande kvalitetsprinciper. Ingen vågar säga att något är bättre än något annat. Men vad händer när denna flathet blir en princip? Konsekvensen blir att vad som är "bättre" endast och allenast avgörs av hur det blir.
Om man ska tala i termer av "hot", så ligger hotet mot folkbiblioteken i samband med att de läggs ut på entreprenad inte så mycket i detta förfarande i sig, som i de föreställningar som med viss automatik tycks följa med entreprenörstänkande numera. Den kanske mest grundläggande av dessa föreställningar är att det inte behövs någon övergripande, principiell värdegrund annat än ständigt skiftande tyckanden och impulser och en grundlös, oartikulerad tro på människors goda vilja. Entreprenör blir liktydigt med opportunist. Frågan är om opportunism är en bärkraftig filosofi för samhällets mera varaktiga institutioner eller, rättare sagt, för de samhällsinstitutioner som bör vara varaktiga på ett annat sätt än företag och andra verksamheter, vilka kommer och går på rena efterfrågepremisser.
Det händer något väsentligt när man börjar kalla biblioteksbesökare/biblioteksanvändare för kunder. Är medborgarna politikernas kunder? Det låter och är absurt. En sorts nyspråk som låtsas vara frihetsskapande men som agerar självsvåldigt och totalitärt.
Så här definierar svenska Wikipedia "entreprenör":
I vidare bemärkelse används termen om en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång. Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas.
Jag är själv en entreprenör i denna mening och var det även tidigare som forskare och lärare, så jag har ingenting emot begreppet som sådant. Folkbibliotekens personal skulle mycket väl kunna uppmuntras att vara entreprenörer i denna mening. I samband med entreprenörskap betonar man som regel mycket starkt individen, ofta utan en tanke på att individer är meningslösa utanför sina sociala och kulturella sammanhang. Mycket riktigt framhåller Wikipediaartikeln att "det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap". I denna formulering, i detta mera djupgående synsätt, finns en underförstått erkännande av mera långsiktiga och långvariga principer som grund för (förnuftigt) entreprenörskap.
Den verkliga frågan angående biblioteken är: Vilken är deras roll på flera generationers sikt? Kan de leva upp till en sådan roll om de styrs av stundens nycker, av en alltför individualistisk, kortsiktig och principlös tolkning av begreppet entreprenör?
/Per
Comments