« Bildning i en digitaliserad nätverksvärld? | Main | Navigation »

26 januari 2011

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Jag som håller på att lära mig danska just nu upplever hur automatisk stavning kan ta en över osäkerhetströskeln för att skriva, och gör det lättare för mig att uttrycka mig oftare och längre på danska, också när jag inte har stavningshjälpen tillgänglig. Så det är inte nödvändigtvis så enkelt som att man lämnar över en uppgift till datorn.

Såhär skriver professor Sherry Turkle om saken i den nyutkommna boken Alone Together: "(Kevin) Kelly has a view of connectivity as something that may assuage our deepest fears - of loneliness, loss, and death. This is the rapture. But connectivity also disrupts our attachments to things that have always sustained us - for example, the value we put on human face-to-face connection. Psychoanalysis, with its emphasis on the comedy and tradgedy in the arc of human life, can help keep us focused on the specificity of human conversation. Kelly is enthralled by the Web´s promise of limitless knowledege, its "bottomless abundance". But the Oedipal story reminds us that rapture is costly: it usually means you are overlooking consequences." (s.284)

I The Age of Absurdity skriver Michael Foley: "Never have so many wanted so much so badly. Never has the id been so flattered and indulged. This is the golden age of the id." (s.21)

Jag förstår dig, Ctail, ser inga problem med det.
Men jag menar att man börjar passera en sorts gräns när man låter existensen av rättstavningsprogram motivera, att den egna stavningsförmågan inte är så viktig. Jag tror att den "påtagliga" direktkontakt med skriftspråkets beståndsdelar som en träning av stavningsförmågan ger, är viktigare än man kan tro för hur väl man utvecklar högre skriftspråkliga förmågor.
Jag pekar inte på det här därför att jag anser att man ska låta bli att använda rättstavningsprogram, fastän jag själv alltid stänger av den funktionen. Jag menar att rättstavningshjälp är det första, till synes harmlösa steget på en väg som går via automatisk grammatikhjälp till (delvis) automatisk generering av hela fraser. När passeras en gräns för när vi, som människor, riskerar att tappa bort något som borde vara en del av oss? Tänk om den passeras när man börjar tycka att rättstavning är oviktigt. Det må vara diskutabelt, men jag tror att den definitivt passeras vid automatisk grammatikhjälp. Här kan en automatisk korrigering hjälpa en att skriva rätt, men den kan inte hjälpa en att förstå varför det var fel innan och varför det rätta är inte bara rätt, utan också viktigt -- för tankeförmågan.

Jag tycker faktiskt att automatisk korrigering kan hjälpa en att förstå varför någonting är fel, eftersom man får ögonen på det. Precis som när en lärare rättar med rödpenna i något man skriver på papper.

Man ska också skilja mellan att tycka att rättstavning är oviktigt och att tycka att det inte behövs så mycket aktiv "manuell" undervisning i rättstavning. Mitt intryck är inte att toleransen för felstavade texter ökat med rättstavningsprogramvaran, snarare tvärtom.

Det som däremot oroar mig lite med grammatikhjälpen är att den likriktar språket genom att föreslå "bättre" sätt att uttrycka någonting. För det mesta har den rätt, men någon gång vill den ta bort en formulering som det finns en poäng med. En elegant eller i sin ovanlighet särskilt tydlig vändning. Risken är att man inte litar på sitt eget omdöme tillräckligt när datorn säger att man har "fel".

Jag tänker på förståelse på ett mycket djupare, icke-kognitivt plan som jag tror är gravt underskattat. Se denna artikel, som även kan vara relevant i förhållande till rättstavningens betydelse -- den närmast kroppsliga känslan för (skrift)språket:
"Better Learning Through Handwriting" http://www.sciencedaily.com/releases/2011/01/110119095458.htm

The comments to this entry are closed.

  • "En läsvärd blogg om informationsanvändning och hur ny teknik förändrar vår verklighet och vår kultur." -- Urban Lindstedt, Internetworld nr 7, 2006

Böcker

Blog powered by Typepad
Member since 12/2003