Lockad av en Twitterlänk läste jag om Stefan Pålssons text från 2008 på Skolverkets hemsida, om "när alla elever har egen laptop". Han refererar en studie av Mark Warschauer. Utifrån mina egna studier/uppdrag de senaste åren och de reflektioner de har givit upphov till, finner jag att flera påståenden här behöver ifrågasättas, prövas och diskuteras betydligt mera än vad som hittills har skett. Det finns en allmän tendens att ta en hel del för givet, vilket aldrig är särskilt lyckat i en tid av häftiga förändringar. Det är lätt att mista väsentligheter, bara för att man känner att man "måste" göra något och inte tar sig tid att tänka igenom de verkligt fundamentala frågorna. Om det är någon gång i livet och historien som det finns anledning att beakta riktigt djupa frågor, så är det just när världen kränger. Den reflektion och debatt jag efterlyser har tyvärr inte så mycket nytta av aldrig så välgjord forskning; sådan är tidsödande och frågorna måste finna hållbara svar fortare än så. Därför önskar jag att alla som på något sätt bryr sig om denna problematik, att själva verkligen tänka efter: Vad står jag för? Vad vill jag främja på ett par, tre generationers sikt? Nedan citerar jag några olika påståenden och säger något kort om hur man också skulle kunna tänka.
Den digitala medieexplosionen på internet innebär att det ställs helt andra krav på att kunna lära sig och dra slutsatser av den information man hittar. Det gäller att kunna söka, sortera, utvärdera och använda informationen. Med andra ord blir det allt viktigare att kunna analysera texter, bilder och multimedia.
Varför upplevs mediexeplosionen som "helt andra krav på att kunna lära sig och dra slutsatser av den information man hittar"? Behövde man verkligen inte tidigare lära sig och dra slutsatser av texter, bilder och multimedia? Vilka är de där "andra" kraven? Är det inte bara kvantiteten och interaktionen som har ökat? Varför skulle kraven (på förståelse och insikt, får man anta) vara annorlunda? Det påminner mig om den yrvakna betoningen av källkritik numera. Den behövdes ju i ännu högre grad förr, när källorna var färre, men då fanns ingen sådan diskussion. Och källkritik tycks nu ofta handla om att hitta de "pålitliga" eller "korrekta" källorna. Varför då inte lika gärna ha en bra lärobok som grund? (Men tyvärr är de flesta läroböcker riktigt dåliga.)
Warschauer noterade att eleverna skriver både längre och bättre texter när de har snabb och enkel tillgång till stavnings- och grammatikkontroll, ordböcker och andra hjälpmedel som finns på datorn eller på nätet. Enligt ett traditionellt synsätt betraktas detta som fusk, men det blir allt viktigare att kunna hantera den här sortens verktyg. Alla kunskaper och färdigheter kan inte finnas i huvudet. Därför gäller det att kunna hitta och dra nytta av den kunskap som finns runt omkring.
Här har vi ett veritabelt ormbo av möjliga, mycket djupgående kontroverser. Låt mig göra det väldigt enkelt. Det är skillnad på att själv kunna stava och att själv kunna skriva grammatiskt korrekt och att inte kunna det så bra, men att kunna förlita sig på automatiska kontroller. Språket är en så intim del av vad det innebär att vara människa, att allt som ingriper i individens språktillägnelse är av vital betydelse. Särskilt grammatisk färdighet är av central betydelse för själva tankeförmågan. Därför är det inte trivialt när man börjar hävda att "det där kan lika gärna datorn sköta". I praktiken innebär det att man säger att människor behöver inte behärska sitt eget språk. (Vad gäller dyslektiker är situationen speciell; det finns dock ingen vettig anledning för oss andra att låta oss handikappas för att det är för "jobbigt" att lära sig tänka och formulera sig adekvat och korrekt.) Det hjälper inte med "längre och bättre" texter om man inte själv skulle ha kunnat prestera dem utan datorhjälp.
Vad gäller det här med att "kunna hitta och dra nytta av den kunskap som finns runt omkring" så ber jag dig att fråga dig själv: Vem är bärare av den kunskap som du letar efter? Om det inte är du själv så måste det ju vara någon annan människa. Skulle du lita på henne om hon inte kan stava eller skriva grammatiskt begripligt utan hjälp? Om hon inte själv behärskar sitt ämne? I stället för att lämpa av en massa inlärningsbördor på datorer och nätverk, borde dagens alltmer artificiella samhällsekologi medföra en ökad betoning av vikten av mänskligt förankrade färdigheter. I stället tycks mig tendensen vara den motsatta.
Jag ifrågasätter inte nyttan av vare sig datorer, Internet eller "sociala medier". Men jag oroar mig för att man slarvar bort väsentligheter här i livet, därför att man får det att låta som om man inte skulle kunna lära sig något viktigt utan dem -- och för att man ofta inte verkar vilja tänka tanken, att kraven, de mänskligt förankrade kraven, är viktigare än förändringarna i den tekniskt medierade miljön. Den ska anpassas till oss. Inte vi till den.
/Per
Jag som håller på att lära mig danska just nu upplever hur automatisk stavning kan ta en över osäkerhetströskeln för att skriva, och gör det lättare för mig att uttrycka mig oftare och längre på danska, också när jag inte har stavningshjälpen tillgänglig. Så det är inte nödvändigtvis så enkelt som att man lämnar över en uppgift till datorn.
Posted by: Ctail.blogspot.com | 26 januari 2011 at 13:12
Såhär skriver professor Sherry Turkle om saken i den nyutkommna boken Alone Together: "(Kevin) Kelly has a view of connectivity as something that may assuage our deepest fears - of loneliness, loss, and death. This is the rapture. But connectivity also disrupts our attachments to things that have always sustained us - for example, the value we put on human face-to-face connection. Psychoanalysis, with its emphasis on the comedy and tradgedy in the arc of human life, can help keep us focused on the specificity of human conversation. Kelly is enthralled by the Web´s promise of limitless knowledege, its "bottomless abundance". But the Oedipal story reminds us that rapture is costly: it usually means you are overlooking consequences." (s.284)
Posted by: Robert L | 26 januari 2011 at 15:52
I The Age of Absurdity skriver Michael Foley: "Never have so many wanted so much so badly. Never has the id been so flattered and indulged. This is the golden age of the id." (s.21)
Posted by: Robert L | 26 januari 2011 at 16:12
Jag förstår dig, Ctail, ser inga problem med det.
Men jag menar att man börjar passera en sorts gräns när man låter existensen av rättstavningsprogram motivera, att den egna stavningsförmågan inte är så viktig. Jag tror att den "påtagliga" direktkontakt med skriftspråkets beståndsdelar som en träning av stavningsförmågan ger, är viktigare än man kan tro för hur väl man utvecklar högre skriftspråkliga förmågor.
Jag pekar inte på det här därför att jag anser att man ska låta bli att använda rättstavningsprogram, fastän jag själv alltid stänger av den funktionen. Jag menar att rättstavningshjälp är det första, till synes harmlösa steget på en väg som går via automatisk grammatikhjälp till (delvis) automatisk generering av hela fraser. När passeras en gräns för när vi, som människor, riskerar att tappa bort något som borde vara en del av oss? Tänk om den passeras när man börjar tycka att rättstavning är oviktigt. Det må vara diskutabelt, men jag tror att den definitivt passeras vid automatisk grammatikhjälp. Här kan en automatisk korrigering hjälpa en att skriva rätt, men den kan inte hjälpa en att förstå varför det var fel innan och varför det rätta är inte bara rätt, utan också viktigt -- för tankeförmågan.
Posted by: Per | 26 januari 2011 at 23:38
Jag tycker faktiskt att automatisk korrigering kan hjälpa en att förstå varför någonting är fel, eftersom man får ögonen på det. Precis som när en lärare rättar med rödpenna i något man skriver på papper.
Man ska också skilja mellan att tycka att rättstavning är oviktigt och att tycka att det inte behövs så mycket aktiv "manuell" undervisning i rättstavning. Mitt intryck är inte att toleransen för felstavade texter ökat med rättstavningsprogramvaran, snarare tvärtom.
Det som däremot oroar mig lite med grammatikhjälpen är att den likriktar språket genom att föreslå "bättre" sätt att uttrycka någonting. För det mesta har den rätt, men någon gång vill den ta bort en formulering som det finns en poäng med. En elegant eller i sin ovanlighet särskilt tydlig vändning. Risken är att man inte litar på sitt eget omdöme tillräckligt när datorn säger att man har "fel".
Posted by: Ctail.blogspot.com | 27 januari 2011 at 07:31
Jag tänker på förståelse på ett mycket djupare, icke-kognitivt plan som jag tror är gravt underskattat. Se denna artikel, som även kan vara relevant i förhållande till rättstavningens betydelse -- den närmast kroppsliga känslan för (skrift)språket:
"Better Learning Through Handwriting" http://www.sciencedaily.com/releases/2011/01/110119095458.htm
Posted by: Per | 28 januari 2011 at 10:26