Boken heter alltså som i rubriken och sägs handla om Kultursverige 2040. Efter ett intetsägande förord med den avslutande och irriterande floskeln "man kan också bejaka utmaningarna och söka sig mot nya mål", följer en lika menlös inledning, varpå Sven-Eric Liedman skriver på temat Teknik & människa. "Tekniken blir vad vi gör den till" står det i ingressen. Ska det fortsätta så här, undrar jag, men läser envist vidare.
Första bidraget med någon substans står Rasmus Fleischer för. "Kulturen måste äga rum" inleder han och intresset är väckt. Kulturen måste också "ta tid -- mänsklig tid, som är en begränsad resurs" (s 35). Fleischer framhåller att de rum där något kulturellt sker inte bara är "behållare", inte bara någon sorts neutralt ställe vilket som helst (typ småindustriområden/lagerloaler i stadens utkanter, tänker jag). Han ondgör sig över jättearenor som kostar hur mycket som helst, bara för att sätta Malmö (eller nå't) på kartan. I stället förespråkar han "en uppsjö av alternativa rum", i analogi med hur förhållandena är på nätet. Under läsningen nickar jag i stort sett medhållande men sedan börjar jag undra.
Det skär sig någonstans. Han skriver t ex att det finns "ett egenvärde i att drabbas av det vars namn man inte känner till. Av tradition har radio och tv varit ganska bra på detta, men genom dessa mediers digitalisering ges vi nu chansen att på förhand välja ut ett detaljerat utbud -- vilket gör att vi mer sällan kastas rakt in i något." Detta är de alltmer rådande individuella valens baksida; individen bygger upp sin egen upplevelsekokong runt sig och blir allt oförmögnare att ta till sig innehållet i andras kokonger; hon kan bara säga något som innebär att "var och en blir salig på sin fason". Det är en intressant tanke -- att vi i "Tvåkanalssverige" för inte så länge sedan utsattes för fler oväntade medieintryck än vi nu gör på internet, där vi själva väljer. Således skulle man kunna säga, att det från en högre bildnings-/karaktärsutvecklingssynpunkt kan vara av godo att man inte får välja allt själv. Men det här går inte riktigt ihop med Fleischers, i och för sig sympatiska, vurm för ett mycket mera mångfaldigt kulturutbud även rumsligt. Om de tidigare fåtaliga tv- och radiokanalerna förde något gott med sig, som hade med begränsning och medvetet, ofta kvalificerat urval att göra, då vore ju det rumsliga alternativet till jättearenor (en per större stad) inte tvåhundra klubblokaler, utan kanske tre eller fyra ordentliga, kunnigt styrda kulturinstitutioner. Jag förespråkar inte själv nödvändigtvis en sådan inriktning, men den skulle vara en mera logisk följd av det i sig viktiga resonemanget om "det oväntade". Detta kan ju bara drabba dig om någon annan bestämmer sig för att du och en massa andra ska drabbas. Det vore aktiv kulturutövning. Auktoritativt, rentav auktoritärt.
Nästa författare är Evelina Wahlqvist, som också betonar platsens betydelse i texten "Mellanrummen". Det låter klokt alltihop, men det fastnar inte.
Bättre bett blir det när Jan Åman behandlar ämnet "Den nya staden". "Det spelar ingen roll om [de nya bostadshusen] byggs vid Hammarby sjöstad, i Helsingborg eller i Norrköping. De är resultat av bomässearkitekturens förbannelse." Ja, i Höör där jag bor försöker man få ett "fint" seniorboende vid den lilla Tjura sjö att se ut som någon sorts Västra hamnen (Malmö) i miniatyr. Förskräckligt, rena miljöförstöringen, ett tidigare fint park- och strandvegetationsområde totalt ramponerat för att se "urbant" ut. Åman: "Arkitektyrket är förvandlat till dekoration på ett i förväg kalkylerat och budgeterat stadsplanelandskap med färdiga volymer och innehåll. Man har försökt imitera en stad snarare än att vara det, därför att det offentliga och det privata smält samman till ett ingenting, där ingen vågar ta beslut och där ingen vågar något" (s 51; min kursiv). (Den som vill ha ett radikalt motperspektiv på den här arkitektoniska utvecklingen kan ta sig en titt i The Return of Sacred Architecture: The Golden Ratio and the End of Modernism av framlidne amerikanske arkitekten Herbert Bangs.)
Åman berättar sedan om hur hans ögon öppnades för vad som är dagens och framtidens städer under ett besök i Kenya: "Det fanns en utbredd bebyggelse där jordbruk och boskap fanns mitt inne i den urbana struktur som omärkligt fortsatte in bortom vägen. Det här var en stad [Ukunda, av Malmös storlek] som inte planerats och planlagts och därför rådde i någon mening ett kaos." Staden hade "vuxit fram som en enda stor utspriddhet" (s 52). Han associerar detta, intressant nog, till den utsträckta urbaniteten längs Medelhavskusten från Barcelona till Milano, Ruhr i Tyskland och Malmö-/Köpenhamnsregionen. Det liksom bara växer någonting, oformligt -- "inget kungahus att bygga staden kring" (ibid.), det vill säga ingen normativitet, ingen övergripande värdeskala, annat än den rent ekonomiska. Vad gäller de rikare områdena så är principen: "Kalkylen görs först. Affären görs först. Det omvandlas till byggvolymer. Som sedan lämnas till en arkitekt för att få en 'attraktiv' dräkt" (s 54). De mera uppenbart oformliga, spontant framvuxna slumstäderna uppstår sedan på grund av den ekonomiska magnetismen i de nya storskaliga stadsbyggena, som bara skenbart har någon egen mening.
"Den nya urbaniteten går på ett märkligt sätt hand i hand med sociala medier och ny kommunikation" skriver Åman också (ibid.), med rätta. Dessa sprids ju och används fritt på individuell basis och de mönster och förbindelser de ger upphov till följer ingen plan, utan är snarare evolutionära i darwinistisk mening, precis som kåkstäderna och, faktiskt, precis som de kapitaltrendstyrda mera påkostade byggena. Det tycks alltså, som jag ser det, finnas en sorts underliggande rent funktionell princip här, nämligen total normlöshet, så som i naturen à la Darwin. Det är tankeväckande att försöka associera detta till vad jag ovan tog upp apropå Rasmus Fleischers bidrag. Mångfald + individualism = (en sorts) naturligt urval, det vill säga inte kultur i alla fall.
[forts. kommer]
/Per
Comments