Infontology

Navigation

En bild från i somras på en mördarsnigel på självmordsuppdrag.

/Simon

Kunskap - är allting verkligen annorlunda nu?

Lockad av en Twitterlänk läste jag om Stefan Pålssons text från 2008 på Skolverkets hemsida, om "när alla elever har egen laptop". Han refererar en studie av Mark Warschauer. Utifrån mina egna studier/uppdrag de senaste åren och de reflektioner de har givit upphov till, finner jag att flera påståenden här behöver ifrågasättas, prövas och diskuteras betydligt mera än vad som hittills har skett. Det finns en allmän tendens att ta en hel del för givet, vilket aldrig är särskilt lyckat i en tid av häftiga förändringar. Det är lätt att mista väsentligheter, bara för att man känner att man "måste" göra något och inte tar sig tid att tänka igenom de verkligt fundamentala frågorna. Om det är någon gång i livet och historien som det finns anledning att beakta riktigt djupa frågor, så är det just när världen kränger. Den reflektion och debatt jag efterlyser har tyvärr inte så mycket nytta av aldrig så välgjord forskning; sådan är tidsödande och frågorna måste finna hållbara svar fortare än så. Därför önskar jag att alla som på något sätt bryr sig om denna problematik, att själva verkligen tänka efter: Vad står jag för? Vad vill jag främja på ett par, tre generationers sikt? Nedan citerar jag några olika påståenden och säger något kort om hur man också skulle kunna tänka.

Den digitala medieexplosionen på internet innebär att det ställs helt andra krav på att kunna lära sig och dra slutsatser av den information man hittar. Det gäller att kunna söka, sortera, utvärdera och använda informationen. Med andra ord blir det allt viktigare att kunna analysera texter, bilder och multimedia.

Varför upplevs mediexeplosionen som "helt andra krav på att kunna lära sig och dra slutsatser av den information man hittar"? Behövde man verkligen inte tidigare lära sig och dra slutsatser av texter, bilder och multimedia? Vilka är de där "andra" kraven? Är det inte bara kvantiteten och interaktionen som har ökat? Varför skulle kraven (på förståelse och insikt, får man anta) vara annorlunda? Det påminner mig om den yrvakna betoningen av källkritik numera. Den behövdes ju i ännu högre grad förr, när källorna var färre, men då fanns ingen sådan diskussion. Och källkritik tycks nu ofta handla om att hitta de "pålitliga" eller "korrekta" källorna. Varför då inte lika gärna ha en bra lärobok som grund? (Men tyvärr är de flesta läroböcker riktigt dåliga.)

Warschauer noterade att eleverna skriver både längre och bättre texter när de har snabb och enkel tillgång till stavnings- och grammatikkontroll, ordböcker och andra hjälpmedel som finns på datorn eller på nätet. Enligt ett traditionellt synsätt betraktas detta som fusk, men det blir allt viktigare att kunna hantera den här sortens verktyg. Alla kunskaper och färdigheter kan inte finnas i huvudet. Därför gäller det att kunna hitta och dra nytta av den kunskap som finns runt omkring.

Här har vi ett veritabelt ormbo av möjliga, mycket djupgående kontroverser. Låt mig göra det väldigt enkelt. Det är skillnad på att själv kunna stava och att själv kunna skriva grammatiskt korrekt och att inte kunna det så bra, men att kunna förlita sig på automatiska kontroller. Språket är en så intim del av vad det innebär att vara människa, att allt som ingriper i individens språktillägnelse är av vital betydelse. Särskilt grammatisk färdighet är av central betydelse för själva tankeförmågan. Därför är det inte trivialt när man börjar hävda att "det där kan lika gärna datorn sköta". I praktiken innebär det att man säger att människor behöver inte behärska sitt eget språk. (Vad gäller dyslektiker är situationen speciell; det finns dock ingen vettig anledning för oss andra att låta oss handikappas för att det är för "jobbigt" att lära sig tänka och formulera sig adekvat och korrekt.) Det hjälper inte med "längre och bättre" texter om man inte själv skulle ha kunnat prestera dem utan datorhjälp.

Vad gäller det här med att "kunna hitta och dra nytta av den kunskap som finns runt omkring" så ber jag dig att fråga dig själv: Vem är bärare av den kunskap som du letar efter? Om det inte är du själv så måste det ju vara någon annan människa. Skulle du lita på henne om hon inte kan stava eller skriva grammatiskt begripligt utan hjälp? Om hon inte själv behärskar sitt ämne? I stället för att lämpa av en massa inlärningsbördor på datorer och nätverk, borde dagens alltmer artificiella samhällsekologi medföra en ökad betoning av vikten av mänskligt förankrade färdigheter. I stället tycks mig tendensen vara den motsatta.

Jag ifrågasätter inte nyttan av vare sig datorer, Internet eller "sociala medier". Men jag oroar mig för att man slarvar bort väsentligheter här i livet, därför att man får det att låta som om man inte skulle kunna lära sig något viktigt utan dem -- och för att man ofta inte verkar vilja tänka tanken, att kraven, de mänskligt förankrade kraven, är viktigare än förändringarna i den tekniskt medierade miljön. Den ska anpassas till oss. Inte vi till den.

/Per

Bildning i en digitaliserad nätverksvärld?

"Bildning är en tack vare inhämtade kunskaper och gjorda erfarenheter växande insikt i den egna personens och den egna tidens brist på originalitet." Så inleder Per Svensson sin recension av boken Bildning : Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman. Det är en bra definition, därför att den sätter ett stort frågetecken inför värdet hos dagens "massoriginalitet".

På senare tid har en del röster (återigen) höjts för främjande av bildning snarare än utbildning. Men det är inte lätt under nuvarande omständigheter -- Svensson igen: "Idag är det svårt att peka ut institutioner som vill och kan ta på sig rollen som normgivare, som fullt ut vill stå för uppfattningen att alla mänskliga utryck inte är lika värdefulla, att det ena är bättre än det andra." Just normer är knäckfrågan, och institutioner. Utan normer, utan en värdeskala ingen bildning. Man kan vara mer eller mindre bildad. Man kan vara obildad. Och man kan vara synnerligen bildad. Men i vad? På vilket sätt? Det är inte bara en värdeskala som krävs utan även ett innehåll. Vidare krävs det att någon allmänt erkänd instans i samhället står för och aktivt upprätthåller både värdeskala och innehåll. Det skulle kunna vara skolan, men... Det skulle kunna vara familjen (och sådana familjer finns), men... Det skulle kunna vara kyrkan, men... Skulle det kunna vara nätet -- och nätverkandet?

Ingemar Svensson, Tankesmedjan OmBildning, och Ove Jobring, Göteborgs Universitet, menar i nättidningen re:flex att det de kallar "flexlärande 3.0" (dvs internetmöjligheterna just nu) leder till att

Individens utveckling ses som en process som sker inom en rad olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde. Utvecklingen sker därför till del utanför oss själva genom att vi ”ansluter” till olika funktioner, inte minst genom media och informationssamhället. I denna värld har läraren ingen avgörande roll".

Med mitt inledande citat i åtanke blir första frågan: vad är nytt med det här? Andra frågan blir: är detta bildning? Jag har svårt att se att individuellt lärande någonsin har skett någon annanstans än i "olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde". Jag har lika svårt att se att det är något nytt att vi "'ansluter' till olika funktioner". Det nya är skalan på anslutningsmöjligheterna och att många möjligheter medieras av digitaliserade interaktionsmodeller. Men varken förr eller nu har det varit riktigt att hävda att läraren inte spelar någon roll. Det är rent nonsens. Men det är också viktigt att inse att "lärare" inte alltid behöver betyda "skolmagister" eller "skolfröken". Mera generellt är var och en lärare som vet mer om något än vi själva, som är beredd att ta på sig den rollen och av vilken vi vill eller måste lära oss något.

Svensson & Jobrings artikel är skriven i ett folkbildningssammanhang (re:flex publiceras av Folkbildningsrådet) och gäller följaktligen främst frågan om folkbildningens, läs: folkbildningsorganisationernas, roll i internetsamhället. Här är ett problem att idag "folkbildar" sig människor på egen hand via nätet, dvs de betalar inte nödvändigtvis någon kursavgift för att kunna lära sig något nytt och de får inte heller betalt för att lära andra något. Men som alla vet så äger en ofantlig mängd lärande rum på nätet hela tiden. Ändå är det faktiskt många som söker sig till någon mera formell kurs, i orientalisk dans, gitarr, knyppling, fågelskådning, författande... Varför det? Därför att man vill möta en kompetent lärare IRL, naturligtvis.

Men detta inlägg handlar inte om folkbildning, utan om själva bildningsbegreppet (fler inlägg följer). Citatet ovan råkade bara dyka upp just nu; uppfattningen är allmänt spridd och sällan tillräckligt tydligt ifrågasatt.  Jag vill gärna ge begreppet lärare en vid men ändå djup definition. Det står för "människa som själv kan något och kan och vill hjälpa andra att lära sig detta". Det är konstigt att man ska behöva påpeka sådant, men kanske är det ett tecken på att vi håller på att, på ett märkligt sätt, fjärma oss från mänskligt förkroppsligade värdehierarkier, dvs från föreställningen att vissa människor verkligen är mera bildade inom sitt område än andra. Vem som helst kan inte lära sig vad som helst med vem som helst, hur uppkopplad man än är. Några måste verkligen kunna något också; ha det i sig. Som sagt: det är mycket märkligt att detta inte är ett axiom för alla som diskuterar lärande och bildning, på och utanför Internet.

Lika självklart borde det vara att inse, att man inte är bildad om man inte kan något som också är specifikt. Bildning kräver ett innehåll. Men för att en kunnig människa ska vara just bildad krävs det dessutom en hög grad av personligt engagemang; det räcker inte att vara utbildad. Först och främst ett engagemang för det kunnande man bokstavligen representerar, men också för dess mänskliga värde. Av det sista följer att man inte kan tala om bildning i förhållande till vad som helst; det måste relatera till en kulturell och karaktärsdanande värdeskala. Och just detta saknar vi idag, som Per Svensson påpekade. Ve oss. Eller? Är du beredd att aktivt verka för bildning värd namnet? I så fall finns det hopp, trots allt. Annars inte.

/Per

Är det verkligen "prov" som ger de goda effekterna på inlärning?

Dagens DN (inte på nätet) har en underlig men mycket intressant krönika av Karin Bojs, med titeln "Elever pluggar bäst med prov". Läser man slarvigt förleds man att tro att traditionell skriftlig examination är det bästa för lärande.

Läser man lite mer noggrant visar det sig vara rätt annorlunda. I stället för spänningen inför ett skriftligt prov, lärarens inblandning i detta etc är det själva återskapandet av fakta på papper som bedömts ha positiva effekter på lärande.

Författarna bakom artikeln, Jeffrey Karpicke och Janell Blunt, på Purdue-universitetet i Indiana, har jämfört fyra sätt att studera: traditionell inläsning, upprepad inläsning, konstruktion av tankekartor och återskapande av kunskapen (retrieval practice).

Det visar att återskapandet är den metod som ger bäst resultat när man sen testar de kunskaper eleverna fick. Men detta var inte den metod som eleverna trodde skulle vara den bästa.

Mekanismen bakom detta beskrivs så här:

There are several theoretical reasons to expect that the processes involved in retrieving knowledge differ fundamentally from the processes involved in elaborative studying. During elaboration, subjects attain detailed representations of encoded knowledge by enriching or increasing the number of encoded features. But during retrieval, subjects use retrieval cues to reconstruct what happened in a particular place at a particular time. In free recall, subjects must establish an organizational retrieval structure (23) and then discriminate and recover individual concepts within that structure (24). Retrieval practice likely enhances the diagnostic value of retrieval cues, which refers to how well a cue specifies a particular piece of knowledge to the exclusion of other potential candidates (25–27). Rather than multiplying or increasing the number of encoded features, which occurs during elaboration, retrieval practice may improve cue diagnosticity by restricting the set of candidates specified by a cue to be included in the search set (23, 25–27). Thus mechanisms involved in retrieving knowledge play a role in producing learning.

Flera saker är intressanta med detta:

* Det är ingen direkt prestation och ingen spänning associerad med metoden med återskapande. Eleverna stänger boken och skriver ner på ett papper vad de minns.

* Forskarna har hittat en mekanism för att beskriva vad som händer, även om mekanismen i mina ögon är rätt svagt beskriven.

* Det är inte det sätt som "kändes bäst" för eleven som visade sig vara det bästa.

Jag ser fram emot fortsättningen på dessa experiment. En möjlig fortsättning är förstås att kombinera konstruktionen av tankekartor med återskapande av kunskapen. Är det alltså bättre att som i den aktuella artikeln återskapa kunskapen i ord på papper, eller kan man få ännu bättre effekter genom att återskapa den i form av tankekartor (från minnet)?

/Simon

Kulturens död & människans slut (apropå "Framtiden är nu") - del 2

Jag fortsätter läsningen (del 1 finns här). Vad jag egentligen menar med den dystopiska rubriken, som har en positiv undermening, ska avslöjas längre fram, men den vakne kan hitta vissa antydningar nedan.

Daniel Johansson skriver om Internet. Adekvat men inget nytt för Infontology-läsaren.

Kunskap är ämnet för Nicklas Lundblads text "Dumma du?". Han inleder med ett diskutabelt påstående: "När vi talar om kunskapens framtid gör vi oss själva otjänsten att tro att vi talar om ett fenomen som är tidsoberoende. Vad som utgör kunskap och hur vi formar, använder och deltar i den är dock föränderligt och beror av kunskapens produktion och konsumtion" (s 65; min kursiv). Är det sant? Jag tror inte det. Om han hade skrivit "räknas som" eller "anses vara" i stället för "utgör" hade jag inte haft några invändningar. Det finns, som jag ser det, faktiskt ett principiellt beständigt sätt på vilket kunskap formas, används och deltas i, som är historiskt konstant och även oberoende av de yttre medier som Lundblad har i åtanke. Detta har att göra med nästa sak han tar upp, nämligen uppdelningen mellan "internalister" och "externalister", när det gäller synen på vad de externa kunskapshjälpmedlen innebär för vårt tillägnande av kunskap (s 66). Externalisterna "tycker att det faktum att kunskapen sipprar ut i tingen" (datafiler, databaser, digitala nätverk etc) "är oproblematiskt och att vi bör strukturera vår skola och utbildning så att vi lär upp denna nya kunskaps praktiker". Internalister "menar att det finns ett värde i att internalisera kunskapen, för det är först med den internaliserade kunskapen som vi bygger en grund i oss själva där vi kan konstruera mer avancerad kunskap."

Att den externaliserade kunskapen varierar och växer över tid är odiskutabelt. Men hur är det med den internaliserade kunskapen? Och vad är förhållandet mellan internaliserad och externaliserad kunskap? Det kan ju inte vara fråga om någon dikotomi, ty all externaliserad kunskap har sitt ursprung i människan, fram till den punkt där vi nu befinner oss då extern kunskap har börjat producera sig själv i viss utsträckning. Men är den senare över huvud taget kunskap i mänsklig mening?

Det finns mycket forskning inom evolutionsbiologi och kognitionsvetenskap som handlar om kunskap. Den evolutionsbiologiskt orienterade antropologen och kognitionsforskaren Dan Sperber uttrycker sig tillräckligt allmängiltigt för att min poäng här ska gå fram:

Everyday empirical knowledge is developed under strong constraints: conceptual, logical and perceptual. As a result, such knowledge tends to be empirically adequate and consistent. [...] Other forms of mental representations are developed with greater flexibility and weaker filtering mechanisms. [...] Humans can mentally represent not just environmental and somatic facts, but also some of their own mental states, representations and processes. [...] This meta-representational ability, as we might call it, is essential to human acquisition of knowledge [...]. First, it allows humans to doubt and to disbelieve. [...] Secondly, meta-representational abilities allow humans to process information which they do not fully understand, information for which they are not able at the time to provide a well-formed representation. [...] Children use this ability all the time to process half-understood information. They are told things that they do not quite understand by speakers whom they trust. [Explaining Culture: A Naturalistic Approach, s 71-72]

I vårt sammanhang är det viktigaste att ha i åtanke det faktum, att båda dessa kunskapstyper eller kunskapsförmågor är medfödda egenskaper hos arten Homo sapiens. Den jag vill framhålla är att begreppet mänsklig kunskap med nödvändighet måste relatera till dessa genetiskt ("internt") förankrade förmågor. Samtidigt är det från biologisk och kognitionsvetenskaplig synpunkt klart, att dessa interna, individuella kunskapsförmågor som regel relaterar till den omgivning man befinner sig i. Man kan säga att vi i stor utsträckning tänker med hjälp av det som finns i omgivningen, det vill säga "externt". Alltså kan man inte säga att det som utgör kunskap (=de perceptuella, kognitiva och förståelsemässiga process som äger rum i en människa) är föränderligt annat än innehållsmässigt. Själva kunskapen (=det som någon kan) är alltid och ofrånkomligen "intern" och benämns mera bestämt förståelse, det som barn inte har från början men behöver tillägna sig.

Idag, menar Lundblad, är vi på väg från en kunskapssyn förankrad i "ämnen" till en syn som sammanfattas i frasen "Idag söker vi" -- "[v]ärlden blir flytande [...] och kunskapens topologi plattas ut -- vi vill veta svaret på en fråga, vi vill inte lära oss ett ämne" (s 67). Eller, mera hårdraget: vi vill inte lära oss något. Betänk vad ett "ämne" är; för en läkare är det till exempel fysiologi och anatomi. Vill du gå till en läkare som inte själv kan och förstår dessa ämnen, utan som söker på Google när du sitter där i besöksstolen och undrar vad det är med dig? Och om du tycker att läkare ska kunna sina saker, varför ska då inte alla andra som ska göra någon nytta i samhället kunna och förstå det de håller på med? Om Lundblad har rätt i att vi är på väg mot ett "sökande" samhälle, så innebär det att vi är på väg till ett samhälle med okunniga människor.

"När vi sedan hittat det vi söker," fortsätter Lundblad (som jobbar på Google) "sammanställer vi det, ordnar och beskriver det för andra. Vi gör det i sociala nätverk och vi gör det tillsammans"; "tekniken möjliggör en närmast otrolig arbetsfördelningseffekt" (ibid.). Arbetsfördelning mellan googlare som söker och sammanställer, därför att de inte själva kan så mycket, vad blir resultatet av det?

[forts. kommer]

/Per

Kulturens död & människans slut (apropå "Framtiden är nu")

Boken heter alltså som i rubriken och sägs handla om Kultursverige 2040. Efter ett intetsägande förord med den avslutande och irriterande floskeln "man kan också bejaka utmaningarna och söka sig mot nya mål", följer en lika menlös inledning, varpå Sven-Eric Liedman skriver på temat Teknik & människa. "Tekniken blir vad vi gör den till" står det i ingressen. Ska det fortsätta så här, undrar jag, men läser envist vidare.

Första bidraget med någon substans står Rasmus Fleischer för. "Kulturen måste äga rum" inleder han och intresset är väckt. Kulturen måste också "ta tid -- mänsklig tid, som är en begränsad resurs" (s 35). Fleischer framhåller att de rum där något kulturellt sker inte bara är "behållare", inte bara någon sorts neutralt ställe vilket som helst (typ småindustriområden/lagerloaler i stadens utkanter, tänker jag). Han ondgör sig över jättearenor som kostar hur mycket som helst, bara för att sätta Malmö (eller nå't) på kartan. I stället förespråkar han "en uppsjö av alternativa rum", i analogi med hur förhållandena är på nätet. Under läsningen nickar jag i stort sett medhållande men sedan börjar jag undra.

Det skär sig någonstans. Han skriver t ex att det finns "ett egenvärde i att drabbas av det vars namn man inte känner till. Av tradition har radio och tv varit ganska bra på detta, men genom dessa mediers digitalisering ges vi nu chansen att på förhand välja ut ett detaljerat utbud -- vilket gör att vi mer sällan kastas rakt in i något." Detta är de alltmer rådande individuella valens baksida; individen bygger upp sin egen upplevelsekokong runt sig och blir allt oförmögnare att ta till sig innehållet i andras kokonger; hon kan bara säga något som innebär att "var och en blir salig på sin fason". Det är en intressant tanke -- att vi i "Tvåkanalssverige" för inte så länge sedan utsattes för fler oväntade medieintryck än vi nu gör på internet, där vi själva väljer. Således skulle man kunna säga, att det från en högre bildnings-/karaktärsutvecklingssynpunkt kan vara av godo att man inte får välja allt själv. Men det här går inte riktigt ihop med Fleischers, i och för sig sympatiska, vurm för ett mycket mera mångfaldigt kulturutbud även rumsligt. Om de tidigare fåtaliga tv- och radiokanalerna förde något gott med sig, som hade med begränsning och medvetet, ofta kvalificerat urval att göra, då vore ju det rumsliga alternativet till jättearenor (en per större stad) inte tvåhundra klubblokaler, utan kanske tre eller fyra ordentliga, kunnigt styrda kulturinstitutioner. Jag förespråkar inte själv nödvändigtvis en sådan inriktning, men den skulle vara en mera logisk följd av det i sig viktiga resonemanget om "det oväntade". Detta kan ju bara drabba dig om någon annan bestämmer sig för att du och en massa andra ska drabbas. Det vore aktiv kulturutövning. Auktoritativt, rentav auktoritärt.

Nästa författare är Evelina Wahlqvist, som också betonar platsens betydelse i texten "Mellanrummen". Det låter klokt alltihop, men det fastnar inte.

Bättre bett blir det när Jan Åman behandlar ämnet "Den nya staden". "Det spelar ingen roll om [de nya bostadshusen] byggs vid Hammarby sjöstad, i Helsingborg eller i Norrköping. De är resultat av bomässearkitekturens förbannelse." Ja, i Höör där jag bor försöker man få ett "fint" seniorboende vid den lilla Tjura sjö att se ut som någon sorts Västra hamnen (Malmö) i miniatyr. Förskräckligt, rena miljöförstöringen, ett tidigare fint park- och strandvegetationsområde totalt ramponerat för att se "urbant" ut. Åman: "Arkitektyrket är förvandlat till dekoration på ett i förväg kalkylerat och budgeterat stadsplanelandskap med färdiga volymer och innehåll. Man har försökt imitera en stad snarare än att vara det, därför att det offentliga och det privata smält samman till ett ingenting, där ingen vågar ta beslut och där ingen vågar något" (s 51; min kursiv). (Den som vill ha ett radikalt motperspektiv på den här arkitektoniska utvecklingen kan ta sig en titt i The Return of Sacred Architecture: The Golden Ratio and the End of Modernism av framlidne amerikanske arkitekten Herbert Bangs.)

Åman berättar sedan om hur hans ögon öppnades för vad som är dagens och framtidens städer under ett besök i Kenya: "Det fanns en utbredd bebyggelse där jordbruk och boskap fanns mitt inne i den urbana struktur som omärkligt fortsatte in bortom vägen. Det här var en stad [Ukunda, av Malmös storlek] som inte planerats och planlagts och därför rådde i någon mening ett kaos." Staden hade "vuxit fram som en enda stor utspriddhet" (s 52). Han associerar detta, intressant nog, till den utsträckta urbaniteten längs Medelhavskusten från Barcelona till Milano, Ruhr i Tyskland och Malmö-/Köpenhamnsregionen. Det liksom bara växer någonting, oformligt -- "inget kungahus att bygga staden kring" (ibid.), det vill säga ingen normativitet, ingen övergripande värdeskala, annat än den rent ekonomiska. Vad gäller de rikare områdena så är principen: "Kalkylen görs först. Affären görs först. Det omvandlas till byggvolymer. Som sedan lämnas till en arkitekt för att få en 'attraktiv' dräkt" (s 54). De mera uppenbart oformliga, spontant framvuxna slumstäderna uppstår sedan på grund av den ekonomiska magnetismen i de nya storskaliga stadsbyggena, som bara skenbart har någon egen mening.

"Den nya urbaniteten går på ett märkligt sätt hand i hand med sociala medier och ny kommunikation" skriver Åman också (ibid.), med rätta. Dessa sprids ju och används fritt på individuell basis och de mönster och förbindelser de ger upphov till följer ingen plan, utan är snarare evolutionära i darwinistisk mening, precis som kåkstäderna och, faktiskt, precis som de kapitaltrendstyrda mera påkostade byggena. Det tycks alltså, som jag ser det, finnas en sorts underliggande  rent funktionell princip här,  nämligen total normlöshet, så som i naturen à la Darwin. Det är tankeväckande att försöka associera detta till vad jag ovan tog upp apropå Rasmus Fleischers bidrag. Mångfald + individualism = (en sorts) naturligt urval, det vill säga inte kultur i alla fall.

[forts. kommer]

/Per

 

Sociala medier försvinner ur språket, men är kvar i "verkligheten".

En reflektion över språkets dynamik. Sociala medier börjar nu försvinna ur språket, och exempelvis Pentagon ska inte längre ha något officiellt sociala medier-kontor. Men inte för att man inte sysslar med sociala medier, utan för att sociala medier är "the new normal". Sociala medier sjunker tillbaka i begreppet "medier".

Kanske det går att integrera Gartners hype cycle-modell med det jag brukar säga om att "det självklara behöver inte sägas". Då skulle man kanske börja förstå förhållandet mellan det som händer "i språket" och det som händer "i verkligheten". Det som i Gartners modell kallas "technology trigger" skapar möjligheten för en massa förväntningar. Många av dessa förväntningar materialiseras som något som nog borde kallas "simuleringar" -- grupper av människor som tillsammans skapar alternativa möjliga framtider.

Det får mig att tänka på ett fint citat av Henri Bergson, från Tiden och den fria viljan:

Det som gör hoppet till en så intensiv lustförnimmelse är att framtiden, som vi efter eget gottfinnande förfogar över, samtidigt uppenbarar sig för oss i en mångfald lika leende och lika möjliga former. Även om den starkast åtrådda av dessa förverkligas, måste vi ge upp de övriga och mister därmed mycket. Vår föreställning om framtiden, rik på oändliga möjligheter, är alltså mer fruktbar än framtiden själv. Härav kommer det sig att man finner mer tjusning i hoppet än i besittningen, [mer tjusning] i drömmen än i verkligheten.

/Simon

Edge: "Vilket vetenskapligt begrepp skulle förbättra allas kognitiva verktygslåda?"

Som vanligt ställer Edge en fråga till sin fantastiska panel av några av världens mest intressanta tänkare. I år är den "What scientific concept would improve everybody's cognitive toolkit?"

Några svar som jag nosat på, för att deras upphovsmän brukar vara intressanta:

Tor Nørretranders: Depth (förståelse/intentionsdjup om jag förstår det rätt, vore överlycklig om nån kunde ge detta begrepp en mangling)

Dan Sperber: Cultural attractors (som en ersättning för mem-begreppet)

Gerd Gigerenzer: Risk literacy (ja, det är underligt hur dåliga vi är på att bedöma och prata om risk)

David Gelernter: Recursive structure (för all del... en viktig komponent i computational thinking)

Clay Shirky: Pareto principle (a.k.a. 80/20-regeln, ytligt begrepp som borde reduceras till nåt mer generellt)

Andy Clark: Predictive coding (låter som att min avhandling om förväntningar kan få förnyad aktualitet)

Kevin Kelly: The virtues of negative results (jag har också undrat varför inte åtminstone vissa misslyckade experiment borde få publiceras

Neil Gershenfeld: Truth is a model (samspelet mellan modellbyggande och möjligheten till en absolut sanning är väldigt intressant.)

Douglas Rushkoff: Technologies have biases (Rushkoff som infontolog när han är som bäst)

Daniel C. Dennett: Cycles (lite oväntad. Och så tror jag hans resonemang går att reducera till symmetri/gruppteori...)

Nassim Taleb: Antifragility (en närmast fransk teori om vad som mår bättre av "variation". Känns verkligen som ett saknat begrepp.)

Några tidigare frågor som vi skrivit om på Infontology: 2010, 2007, 2006, 2005.

/Simon

Jaså, Internet är "roligt" nu (igen)

För sådär fyra år sedan ojade sig Bo Dahlbom över att Internet inte var roligt längre, jämfört med boomen på nittiotalet. Det började dock hända något förra året. Plötsligt diskuterades Internet mycket mer än på länge. Och nu meddelas det att Facebook är "värt" mer än Ericsson, ett klart tecken på att rolighetsindex är i stigande. Men det roliga och det viktiga sammanfaller bara delvis. Mycket som diskuteras känns rätt yrvaket och hade passat bättre för tolv-tretton år sedan än nu. Då hade det kunnat leda någonstans. Nu har den tekniska utvecklingen dock redan accelererat en bra bit bortom den horisont där de flesta mentalt (fortfarande) tycks befinna sig.

Vad är det då som är så kul nu? Att bläddra i SSWC-boken 2010 ger en god fingervisning. En av de bästa att sätta fingret på det diffust men påtagligt roliga är Emil Björklund:

När det gäller de sociala aspekterna av webben pratas det ofta om värdet att kunna föra en dialog mellan t.ex. företag och deras kunder [...]. Eller konsumenter emellan. Det pratas om nätverkande och virala kampanjer, kunskaps- och kulturdelning. Ibland pratas det litegrann om att folk skvallrar, bråkar och flörtar i sociala medier. Det finns också ett begrepp kallat "ambient intimacy", myntat av Lisa Reichelt, som satt sig starkt hos mig: vi använder tekniken för att hålla kontakt och kommunikation igång utan att ha nåt speciellt mål, nån plats eller nåt ämne att prata kring. Vi liksom bara hörs. [...] det gör mig lite provocerad när någon avfärdar det som innehållslöst: det är oftast det fånigaste folk säger som ger mig mest. [s 80-81, min kursiv]

Allt oftare hör jag människor säga saker i stil med "Jag är inte så mycket på själva Internet längre, jag kommunicerar mest" och jag kan iaktta just det i min omgivning, särskilt bland dem under, säg, 35. Och bland medelålders damer som nyligen upptäckt Facebook. Ett par nyfrälsta iPad-användare säger att det är "jobbigt" att öppna Safari. Det är mycket lättare (och roligare) att klicka på favoritapparna och så har man sitt liv där, mysigt och lättåtkomligt.

Tacka sjutton för att följande möjliga och viktiga diskussionsämnen mest stör.

"as [networks] get faster and faster, our ability to actually understand events taking place within them isn't keeping up. Network monitoring technology can detect perturbations in network traffic happening in milliseconds, but when changes occur in microseconds, they're not visible". [Hackers find new way to cheat on Wall Street -- to everyone's peril] Allt på nätet som vi inte ser och inte ens kan se, vad leder det till?

"developing brains can become more easily habituated than adult brains to constantly switching tasks — and less able to sustain attention." [Growing Up Digital, Wired for Distraction] Tänk om det roliga är destruktivt på sikt. (Nä nu var du jobbig...)

"We look to humans not just because we want to simulate what we do, which is an interesting problem in itself, but also because we're smart," [...] "Some of the things we have, like limited working memory -- which may seem like a bad thing -- are actually optimal for solving problems in our environment. If you remembered everything, how would you know what's important?" [New Cognitive Robotics Lab Tests Theories of Human Thought] Varför studerar man människor på det sättet, egentligen?

Om en fråga kräver (minst) en vecka att sätta sig in i och dessutom förutsätter en gedigen egen kunskapsbakgrund i flera olika ämnen, hur ska den över huvud taget kunna hävda sig i en uppmärksamhetsmiljö som premierar att "man liksom bara hörs"?

Nog finns det en diskrepans mellan vad som borde diskuteras i ett förment demokratiskt samhälle och vad som verkligen engagerar. Kanske det enda som idag är "demokratiskt" är sådant som handlar om hur du väljer mellan dina nöjen. Men är ditt val fritt?

/Per

Friköpa rättigheter till svensk kultur

2005 var det inte så många som pratade om Creative commons, och det kanske inte är så konstigt att jag inte fick något svar på mitt mail till Jan Johanssons (efterlevandes) skivbolag Heptagon där jag ville friköpa rättigheterna till Jazz på svenska.

Nu har ju både Stim och bokkopieringsavtalet Bonus redovisat sitt stöd för CC, så kanske är tiden mogen för en propå till olika rättighetsinnehavare att ändra sin licens till CC mot ekonomisk kompensation.

Anledningen till att jag valde just den skivan var förstås inte att skapa en musikalisk kanon (pun not intended) utan för att jag behövde något att börja med -- musik som jag själv ville skulle vara fritt tillgänglig för mina barn att uppleva utan kostnad, ungefär som det i Riksdagen har diskuterats att det är en mänsklig rättighet att utan kostnad se större sportevenemang.

Det här kanske är ett projekt för typ Kickstarter, och att först ta reda på hur mycket rättighetsinnehavaren vill ha, och sen se om det finns möjlighet att hitta finansiering via en crowdsourcing-tjänst?

Jag får väl maila igen till Heptagon, om ingen har något annat förslag?

/Simon