"Bildning är en tack vare inhämtade kunskaper och gjorda erfarenheter växande insikt i den egna personens och den egna tidens brist på originalitet." Så inleder Per Svensson sin recension av boken Bildning : Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman. Det är en bra definition, därför att den sätter ett stort frågetecken inför värdet hos dagens "massoriginalitet".
På senare tid har en del röster (återigen) höjts för främjande av bildning snarare än utbildning. Men det är inte lätt under nuvarande omständigheter -- Svensson igen: "Idag är det svårt att peka ut institutioner som vill och kan ta på sig rollen som normgivare, som fullt ut vill stå för uppfattningen att alla mänskliga utryck inte är lika värdefulla, att det ena är bättre än det andra." Just normer är knäckfrågan, och institutioner. Utan normer, utan en värdeskala ingen bildning. Man kan vara mer eller mindre bildad. Man kan vara obildad. Och man kan vara synnerligen bildad. Men i vad? På vilket sätt? Det är inte bara en värdeskala som krävs utan även ett innehåll. Vidare krävs det att någon allmänt erkänd instans i samhället står för och aktivt upprätthåller både värdeskala och innehåll. Det skulle kunna vara skolan, men... Det skulle kunna vara familjen (och sådana familjer finns), men... Det skulle kunna vara kyrkan, men... Skulle det kunna vara nätet -- och nätverkandet?
Ingemar Svensson, Tankesmedjan OmBildning, och Ove Jobring, Göteborgs Universitet, menar i nättidningen re:flex att det de kallar "flexlärande 3.0" (dvs internetmöjligheterna just nu) leder till att
Individens utveckling ses som en process som sker inom en rad olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde. Utvecklingen sker därför till del utanför oss själva genom att vi ”ansluter” till olika funktioner, inte minst genom media och informationssamhället. I denna värld har läraren ingen avgörande roll".
Med mitt inledande citat i åtanke blir första frågan: vad är nytt med det här? Andra frågan blir: är detta bildning? Jag har svårt att se att individuellt lärande någonsin har skett någon annanstans än i "olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde". Jag har lika svårt att se att det är något nytt att vi "'ansluter' till olika funktioner". Det nya är skalan på anslutningsmöjligheterna och att många möjligheter medieras av digitaliserade interaktionsmodeller. Men varken förr eller nu har det varit riktigt att hävda att läraren inte spelar någon roll. Det är rent nonsens. Men det är också viktigt att inse att "lärare" inte alltid behöver betyda "skolmagister" eller "skolfröken". Mera generellt är var och en lärare som vet mer om något än vi själva, som är beredd att ta på sig den rollen och av vilken vi vill eller måste lära oss något.
Svensson & Jobrings artikel är skriven i ett folkbildningssammanhang (re:flex publiceras av Folkbildningsrådet) och gäller följaktligen främst frågan om folkbildningens, läs: folkbildningsorganisationernas, roll i internetsamhället. Här är ett problem att idag "folkbildar" sig människor på egen hand via nätet, dvs de betalar inte nödvändigtvis någon kursavgift för att kunna lära sig något nytt och de får inte heller betalt för att lära andra något. Men som alla vet så äger en ofantlig mängd lärande rum på nätet hela tiden. Ändå är det faktiskt många som söker sig till någon mera formell kurs, i orientalisk dans, gitarr, knyppling, fågelskådning, författande... Varför det? Därför att man vill möta en kompetent lärare IRL, naturligtvis.
Men detta inlägg handlar inte om folkbildning, utan om själva bildningsbegreppet (fler inlägg följer). Citatet ovan råkade bara dyka upp just nu; uppfattningen är allmänt spridd och sällan tillräckligt tydligt ifrågasatt. Jag vill gärna ge begreppet lärare en vid men ändå djup definition. Det står för "människa som själv kan något och kan och vill hjälpa andra att lära sig detta". Det är konstigt att man ska behöva påpeka sådant, men kanske är det ett tecken på att vi håller på att, på ett märkligt sätt, fjärma oss från mänskligt förkroppsligade värdehierarkier, dvs från föreställningen att vissa människor verkligen är mera bildade inom sitt område än andra. Vem som helst kan inte lära sig vad som helst med vem som helst, hur uppkopplad man än är. Några måste verkligen kunna något också; ha det i sig. Som sagt: det är mycket märkligt att detta inte är ett axiom för alla som diskuterar lärande och bildning, på och utanför Internet.
Lika självklart borde det vara att inse, att man inte är bildad om man inte kan något som också är specifikt. Bildning kräver ett innehåll. Men för att en kunnig människa ska vara just bildad krävs det dessutom en hög grad av personligt engagemang; det räcker inte att vara utbildad. Först och främst ett engagemang för det kunnande man bokstavligen representerar, men också för dess mänskliga värde. Av det sista följer att man inte kan tala om bildning i förhållande till vad som helst; det måste relatera till en kulturell och karaktärsdanande värdeskala. Och just detta saknar vi idag, som Per Svensson påpekade. Ve oss. Eller? Är du beredd att aktivt verka för bildning värd namnet? I så fall finns det hopp, trots allt. Annars inte.
/Per
Vilket märkligt sätt att läsa och (miss)förstå en text :-)
Ingemar Svensson
Posted by: Ingemar Svensson | 25 januari 2011 at 16:26
Du får gärna förklara vari (miss)förståndet består, så ska jag fundera över hur märkligt jag har läst.
För att mitt eget inlägg inte ska missförstås i onödan har jag ovan lagt till följande formulering: "Men detta inlägg handlar inte om folkbildning, utan om själva bildningsbegreppet (fler inlägg följer). Citatet ovan råkade bara dyka upp just nu; uppfattningen är allmänt spridd och sällan tillräckligt tydligt ifrågasatt. Jag vill gärna ge begreppet lärare en vid men ändå djup definition."
Posted by: Per | 25 januari 2011 at 17:21
Kommentarerna fick mig att läsa igenom först re:flex-texten och sedan Pers inlägg, och jag får nog säga att om Per missförstår någonting så verkar det som att jag missförstår på exakt samma sätt. Kanske handlar det om att vi läser texten ganska isolerad omedvetna om vad analysen syftar till? Jag har i alla fall ingen aning om vad det där med "flexlärande" egentligen handlar om.
Det Ingemar Svensson föraktfullt kallar 1.0 är vad jag skulle kalla en kurs: ett noggrant förberett material för att snabbt ta in en avgränsad vy av ett visst kunskapsområde, under en lärares ledning. Antagligen nu som alltid förr ett av de mest effektiva sätten att kasta sig in i någonting man vet inget eller väldigt lite om. För att lära sig en viss praktisk färdighet, eller för att förstå vad folk pratar om och börja kunna göra egna värderingar.
2.0 skulle jag kalla forskning. En grupp människor som tillsammans sätter sig in i ett område och bidrar till varandras förståelse, utifrån ett mindre förberett material, och med en handledare som inte sitter inne med allt som man är ute efter att ta reda på. Inte ny, men effektivare med hjälp av moderna kommunikationer.
3.0 liknar den livslånga process man deltar i när man lever i kontakt med andra kunskapssökande och -spridande individer. Inte heller ny, men förstås enormt accelererad tack vare Internet – för den som väljer att utnyttja Internet till sådant. Här finns det ingen lärare annan än den man för stunden väljer.
Posted by: Ctail.blogspot.com | 26 januari 2011 at 12:10
Jag tror att Ingemar Svensson ser saken från ett rent inifrånperspektiv från folkbildningssidan. Där har uttrycket "flexibelt lärande"/"flexlärande" en speciell innebörd, som handlar om hur man inom folkbildningen hittills har hanterat utmaningarna från och möjligeterna med Internet ("flexlärande 3.0" har man knappast realiserat på sina premisser än, enligt min bedömning som utomstående). Jag tror också att det är hög tid för folkbildningen att kliva ur det här perspektivet och börja tala samma språk som andra.
Men det bästa vore om Svensson själv ville reda ut eventuella skiljelinjer, om han nu ser sådana här; jag vet ju inte.
Posted by: Per | 26 januari 2011 at 12:49