I tisdags bevistade jag den trevliga och välarrangerade konferensen Fokus 2010 i Nacka, med ovanstående undertitel, arrangerad av Folkbildningsrådet i samarbete med Tankesmedjan OmBildning. Jag har nyligen skrivit en rapport för Folkbildningsrådet, ett bidrag till deras pågående/kommande strategiarbete, och följde och deltog därför i det hela med extra stort intresse. Här följer korta resuméer av vad jag fastnade för, jämte kommentarer.
Rådets generalsekreterare Britten Månsson-Wallin inledde med flera viktiga punkter. Det som särskilt fastnade i mitt huvud var påpekandet, att olika folkbildningsverksamheter många gånger utgör "ett kitt mellan olika människor" vilket är viktigt för "ett socialt hållbart samhälle". Detta är en enormt viktig och ofta underskattad samhällsfråga. Det talas ju mycket om "ekologisk" hållbarhet och då tänker man gärna i teknologiska och ekonomiska termer. Jag hör till dem som, med min forsknings- och lärarbakgrund i humanekologi, anser att just social (och därmed kulturell) hållbarhet är en oundgänglig förutsättning för den ekologiska. Här är offentliga, delvis organiserade och allmänt tillgängliga sammanhang -- såsom just folkbildningens olika arenor -- av mycket stor samhällsbetydelse. Utmärkt alltså, att framhålla detta. Månsson-Wallin menade också, i förhållande till framtidens utmaningar och uppmaningar, att här gäller det för folkbildningen att inte bara reagera utan att aktivt ta sig en roll.
Sedan följde föredrag av Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Han målade upp en konventionell bild av samhällsutvecklingen som periodiska kurvor: hantverkssamhälle, industrisamhälle, informationssamhälle, där det ena efterträder det andra. Jag är skeptisk till dylika scheman, men det skulle föra för långt att utreda det här. Hydén sa emellertid flera intressanta saker också, till exempel påpekade han frankt att "det är sällan universiteten går i bräschen för den här sortens diskussioner", dvs framtidsinriktade, kunniga och spekulativa diskussioner avsedda att leda till aktiv handling. Detta kan jag verkligen hålla med om och det ligger i linje med vad jag påpekat förr angående forskningens otillräcklighet när det gäller akuta samhällsfrågor; och just nu är många centrala samhällsfrågor akuta, dvs man måste förhålla sig till dem och agera nu. Då behöver man lära sig att tänka adekvat utan att kunna vänta på "etablerade" forskningsresultat. Här menar tydligen även Hydén, att universitetens kunskapsmässiga konservatism är en samhällelig black om foten i vissa avseenden. Följaktligen, vill jag tillägga, hamnar också väsentliga delar av den nödvändiga diskussionen i samhället till stor del utanför de gängse sammanhangen för "högre" kunskap. Det är olyckligt, men förmodligen en f n oundviklig konsekvens av hur systemen är uppbyggda. Hydén efterlyste också mera spekulativt kunskapssökande på universiteten: sedvanliga "empiriska studier förstärker bara det bestående"; "makten, pengarna, våra referensramar är kvar i det gamla". Det är ju också detta förhållande som gör det nödvändigt för bl a folkbildningen att ta sig en roll, som Månsson-Wallin sa. Hydén listade avslutningsvis de behov som nu är de viktigaste att fylla och jag är helt ense: behov av syntetisering och helhetssyn, av kunskap om normer och av (goda) förebilder.
Därefter äntrade Jörgen Tholin, dynamisk och idérik rektor för Högskolan på Gotland, podiet. Här framträdde onekligen en motpol till den konservatism Hydén ondgjorde sig över. (Ja, det kan vara mycket stor skillnad på gamla och nya "lärosäten"...) Som humanist hade han funderat mycket över vad det som på amerikanska kallas "liberal education" (ungefär: allmänbildning över ämnesgränserna) skulle kunna vara. Han kontrasterade det mot att vara "klassiskt bildad": "När bilen går sönder läser man en dikt." Han menade att bildning framför allt innebär ett visst förhållningssätt till kunskap, som inte delar upp världen på konstiga och inadekvata sätt. Det krävs synvändor; det handlar inte om naturvetenskap plus humaniora, utan -- tolkade jag det som -- en likartad attityd till alla sorters kunskap, oavsett vad de kallas. Tholin kritiserade också begreppet "anställningsbarhet" (tack för det! jfr detta inlägg) och menade att det bör i stället handla om användbara kunskaper. Det är en riktig "ombetoning", eftersom den fokuserar på vad det egentligen handlar om: våra kunskapers adekvans, vilket är det enda som kan leda till produktivt arbete. Han framhöll också att "universiteten har varit mycket dåliga på att interagera med frivilligorganisationerna". Ja, här krävs sannerligen skärpning. Universiteten behöver lämna elfenbenstornet inte bara för den ekonomiska utvecklingens bästa (såsom sker när det gäller produktutveckling i samarbete med näringslivet) utan också i hög grad för att verka för det som Månsson-Wallin pekade på: det mycket stora behovet av social hållbarhet. Tholin noterade härvid att det i universitetens styrdokument inte står någonting alls om att de ska verka för demokrati, vilket är inskrivet i alla motsvarande dokument för förskolan och skolan. Sannerligen anmärkningsvärt.
Efter Jörgen Tholin var det Anne Hederéns tur; hon arbetar vid länsbiblioteket i Östergötland. Hennes ämne var digital delaktighet. Då jag kommer att skriva om just det i ett kommande inlägg, sparar jag ett referat av det hon sa tills dess.
Siste talare var Per Falk, IKT-pedagog på Nacka gymnasium. Han höll ett fullkomligt lysande föredrag om hur han låtit sina elever redigera i Wikipedia och vad det ledde till. Jag noterade särskilt att han betonade hur grundligt okunniga ungdomar ofta är om vad som sker bakom skalet på nätet. Ja: sluta tala om "digitala infördingar". Nu.
Efter lunch vidtog gruppdiskussioner och till sist följde ett panelsamtal. Dessa var klart givande men det blir lite för långt att beröra även dessa här. (Bambuser-sändningen från hela evenemanget finns för övrigt här).
/Per
Recent Comments