Infontology

Kelly, Kelly, hur blev det så här?

Min resa med Kevin Kellys "What technology wants" (som började här) har nu fortsatt in i teknikens vindlingar. Många av kapitlen är mycket spännande.

Kapitel 7 om "Convergence" gav en spännande skildring av hur olika uppfinningar "ligger i tiden" och verkligen känns oundvikliga, givet var teknikfronten befinner sig vid ett visst ögonblick. Är det verkligen uppfinnarna som driver utvecklingen, eller är det någon form av teknikdeterminism? Uppfinnarna känner det som att det är de själva som är upphovsmän till "sina" uppfinningar, men skyndar sig ändå med patentansökningar, för att inte någon annan ska hinna före dem...

Kapitlet om Unabombaren är spännande och provokativt. Kelly skriver att han blivit avrådd av många från att ta med honom, men Kelly håller med om mycket i den skildring som Unabombaren har gjort av det tekniska samhället. Det de inte är överens om är (föga förvånande) vilka konsekvenser man ska dra av insikterna.

Kellys skildring av Amish-kulturen och deras förhållande till teknik är väldigt intressant. Jag hade läst Kellys blogginlägg om samma ämne redan innan jag själv åkte till Pennsylvania, och det gjorde att jag såg fler intressanta saker när jag väl var på plats.

Den del av boken som handlar om Unabombaren och Amish-hackarna heter "Choices" och innehåller även ett kapitel om "conviviality". Conviviality, ett begrepp hämtat från Illich, kan jag ha missuppfattat, men jag förstår det som att vi söker teknik som vi trivs bra ihop med. Kapitlet handlar mycket om försiktighetsprincipen som (och det håller jag med om) i sin renodlade tolkning är förlamande, och jag förstår det som att Kelly vill ersätta den med en proaktiv hållning till bedömningen av nya tekniker.

Så långt är det en mycket intressant bok, välskriven, och med en del självmotsägelser, men bara så mycket att det är stimulerande att hitta dem. Boken är rolig om man gillar att leka med tankar, men jag skulle säga att den är lömsk om man faktiskt vill lära sig någonting från den.

Den sista delen, "Directions", är inte min grej. Redan på första sidan finns en mening som kanske räcker för att sammanfatta hela den grundinställning som präglar slutet på boken:

Our role as humans, at least for the time being, is to coax technology along the paths it naturally wants to go.

Han för också ihop oundvikligheten och "sällskapligheten" (conviviality) i den tekniska utvecklingen på ett sätt som är svårt att förstå. Det är som att vi egentligen inte ska värdera tekniken, för den blir definitionsmässigt mer "sällskaplig" när den går mot sitt (oundvikliga) mål. Han skriver om mekaniserat jordbruk som oundvikligt, men för mig är det ju bara så här i efterhand som det ter sig oundvikligt.

Och visst, det är en liten men mycket viktig skillnad mellan att styra tekniken och att försöka sakta ner den. Men för mig är det också en viktig skillnad mellan att styra åt ett värdefullt håll och att styra dit tekniken vill!

Jämför med en annan "företeelse" som skapades när världen skapades: elden. Liksom med "tekniken" kan vi försöka se "elden" som en entitet med en vilja. Elden har stor kraft, och det känns uppenbart att den "vill" förgöra oss alla. Det är också troligt att den kommer att göra det till slut. Och liksom med tekniken vill vi inte stoppa elden, utan styra den så att den ger oss värme, ljus, möjlighet att smälta ihop olika material.

Kanske hade Kelly lyckats förmedla bilden av tekniken bättre om han hade jämfört med eld. Kanske valde han bort analogin för att det blir uppenbart att han tillskriver tekniken så mycket mer: känslor, medvetenhet (sentience), kanske till och med en själ.

När jag läste de här kapitlen om teknikens oundvikliga gång tyckte jag han hade tagit steget över från en acceptabel polemisk stil till en politisk ståndpunkt, och jag undrade flera gånger hur mycket han fått betalt av tekniklobbyn för att skriva sån osammanhängande smörja.

Men på slutet förstod jag också att det fanns en annan agenda. Trots att jag sen tidigare kände till Kellys religiösa bakgrund, och de grundläggande frågorna som fanns med redan i det första blogginlägget om The Technium så kom slutet av boken lite som en chock. Det fanns inte mycket spår av en religiös världsuppfattning i de första delarna.

Min enkla förståelse av det grundläggande resonemanget är det följande: en traditionell kristen grundsyn sätter människan som skapelsens krona och ser henne som Guds avbild. Kelly ser tekniken som det som med början i Big bang håller på att utveckla sig (till Guds avbild?) och det som vi enkla människor ska hjälpa fram till sitt fullkomnande.

If you can honestly love a cat, which can't give you directions to a stranger's house, why can't you love the web? (s. 323)

Vad menar han egentligen med detta? Kelly, hur blev det så här?

/Simon

Framtidskompetenser och bildningsinstitutioner

Sedan jag slutade som lektor och forskare vid Lunds universitet 2007 har jag främst ägnat mig åt framtidsfrågor i förhållande till olika offentliga (icke näringslivscentrerade) bildnings- och utbildningsinstanser: museivärlden, skolvärlden, biblioteksvärlden och folkbildningsvärlden. På ett plan har arbetet fokuserats kring samhällets digitalisering, vars inverkan på samhället, ekonomin och kulturen ju har varit och är oerhört genomgripande. Effekterna av detta spiller över på, påverkar och utmanar oss alla på en rad olika, komplext sammanvävda sätt. Min erfarenhet från nämnda bildningsinstanser är, att många av de viktigaste och svåraste utmaningarna som det digitaliserade samhället ställer dessa inför, har att göra med vilken roll de kan och bör spela under de ändrade förhållandena. De har alla grundlagts och växt fram under ungefär samma historiska omständigheter och är som institutioner anpassade till förhållanden som till stor del inte längre är rådande. De hamnar därför lätt i en institutionell kris. Frågan är om denna kris, som främst rör hur själva organisationerna hittills har utformats, också behöver eller bör påverka syftena, andan, eller egenarten hos respektive institution. Nej, skulle jag svara, men egendomligt nog har jag märkt att den verkliga krisen (som är en fråga om medvetenhet och vägval) drabbar just syftena, målen.

Jag vet inte ur många gånger jag har hört att "man" måste anpassa sig till en förändrad omvärld, att man "i framtiden" kommer att behöva kunna/göra/förstå (etc) helt andra saker. Tydligen tappar man lätt tron på vad man (tror att) man håller på med, när man påtagligt och -- upplevelsemässigt -- "plötsligt" konfronteras med trycket från ändrade omvärldsbetingelser. I de nämnda bildningsinstitutionerna möter man denna situation på andra villkor än i det affärsdrivande näringslivet, eftersom de alla har ett fundamentalt ideellt (oegennyttigt) syfte. De är till för det allmänna bästa, inte för att reproducera sig själva eller för att överleva på en konkurrensutsatt marknad. Därför är de också med rätta föremål för allmän debatt. Det handlar ju om institutioner som ska förbereda människor för livet och att utveckla dem under livets gång, oavsett vad de specifikt råkar syssla med.

Därför anser jag att diskussionen blir helt inadekvat när man talar om de här samhällsinstitutionerna i termer av anpassning, dvs i termer av att reagera på saker, utan att vara mycket precis i och klar över exakt vad är det i så fall som behöver anpassas. I det här historiska läget bör prioritet nummer ett vara att bli mycket medveten och tydlig om varför man finns, varför man gör det man gör och varför detta är viktigt -- oavsett hur samhället råkar se ut för tillfället. Bildningsinstitutioner måste, särskilt i ett turbulent världshistoriskt skede, upprätthålla en sorts värdebeständighet, vara en sorts fasta medvetandepunkter. Detta betyder inte att de sa vara rigida, dumkonservativa eller introverta. De måste ha en enorm koll på vad som händer i världen och arbeta för att ändra det som behöver ändras, men för att  det hela ska ha någon långsiktig mening måste de veta varför denna koll och detta arbete behövs, givet deras fundamentala syften. Under decennier har de varit vana vid att kunna ta dessa för givna. De har inte behövt diskuteras; alltså har det sjunkit undan från medvetandet. När det nu reses krav från alla möjliga håll på att de ska "anpassa" sig blir de lätt förbluffande vilsna och principlösa, alternativt går i försvarsställning (jfr Björklunds skolpolitik).

Vad är skolan till för?

Vad är biblioteken till för?

Vad är muséerna till för?

Vad är folkbildningens organisationer till för?

Utan nyanserade, innehållsrika och framför allt djupa svar på dessa frågor är det inte meningsfullt att i dessa sammanhang tala om "framtidskompetenser". Ska till exempel skolans roll i framtiden vara en helt annan än den har varit? Eller ska den ha i princip samma roll som hittills, bara mera adekvat i förhållande till samhällsbetingelserna? Vilken är då den rollen? Låt oss säga att skolan jämte de andra bildningsinstitutionerna ska verka för och främja "livslångt lärande". Vad betyder det? Det beror på sammanhanget.

”Livslångt lärande” i bildningsmening och ”livslångt lärande” som ett led i den ekonomiska utvecklingen är två olika saker. En förväxling av dessa är ett av de verkliga hoten mot framtidens oegennyttiga kompetenser. Sociologen Richard Sennett preciserar i boken The Culture of the New Capitalism de centrala kulturella särdragen, i antropologisk mening, hos de drivande delarna av näringslivet idag. Dagens mäktigaste, stora globala företag verkar inom ramarna för en ytterst rörlig global finansmarknad. Till skillnad från vad som var fallet i storföretagen fram till början av 1970-talet, i vilka produktionen följde mera förbestämda och förutsägbara mönster och aktiviteter, måste dagens storföretag vara konstant flexibla och anpassningsbara för att kunna vara konkurrenskraftiga. Detta påverkar direkt vilka krav som ställs på de anställda:

This is task-oriented rather than fixed-function labor. Linear development is replaced by a mind-set willing to jump around. […]
By outsourcing some functions to other firms or other places, the manager can get rid of layers within the organization. The organization swells and contracts, employees are added and discarded as the firm  moves from one task to another.
The ”casualization” of the labor force refers to more than the use of outside temps or subcontractors; it applies to the internal structure of the firm. Employees can be held to three- or six-month contracts, often renewed over the course of years […]. More, workers on short contracts can be easily moved from task to task, the contracts altered to suit the changing activities of the firm. And the firm can contract and expand quickly, shedding or adding personnel. […]
Taken together, these [...] building blocks of institutions […] shorten the organization's time frame; immediate and small tasks become the emphasis. […]
Socially, short-term task labor alters how workers work together. […] those who prosper in this milieu have a high tolerance for ambiguity. […] It's no accident that flexible organizations emphasize ”human relations skills” and other ”interpersonal” training. Strip away the psychological fluff and a solid need remains; in these environments people need to be proactive when faced with ill-defined circumstances. [s 48-51]

Detta är omedelbart relevant för begreppen ”livslångt lärande” och ”flexibelt lärande” (i ordet flexibels bokstavliga mening) bland annat i detta avseende:

The cutting edge organization […] tends to treat older employees as set in their ways, slow, losing energy. […]
Age […] directly touches the question of talent if we think about how long a skill lasts. If you are an engineer, how long will the skills you learned in university serve you? Less and less. ”Skills extinction” has sped up not only in technical work, but in medicine, law, and various crafts. […] when you acquire a skill, you don't have a durable possession.
Here labor-market economics intrudes in a particularly destructive way. An employer could choose either to retrain a fifty-year-old to get up to date or to hire a bright young thing of twenty-five already up to speed. […]
Just because flexible firms expect employees to move around, and just because these firms do not reward service and longevity, the employer's choice is clear. The younger person is both cheaper and less trouble. […] [s 95-97]
The specter of uselessness poses a challenge to the welfare state […]. What will it offer people who are cast aside? [s 99]

Denna utveckling medför alltså, för individen, å ena sidan ett behov av ständigt uppdaterade, tillfälliga kunskaper (flexibilitet), å andra sidan att detta behov aldrig tar slut (livslångt). Till detta kommer så den inbyggda, ekonomiskt motiverade ålders- och i vissa branscher även könsdiskrimineringen. Att samhällsuppgiften att möta och hantera dessa krav också hamnar på bildningsinstitutionernas bord är inte förvånande; det är som det ska vara. Men det jag vill framhålla är, att dessa institutioner, givet deras mera fundamentala, ideella inriktning på hela människan (oavsett hur ekonomiskt ”nyttig” hon är för tillfället), faktiskt också behöver utgöra en motpol till den utveckling som beskrivs av Sennett och många andra forskare och tänkare. För att kunna fylla denna dubbla funktion -- att odla kompetenser för arbetslivet och för hela livet -- måste de nämnda insititutionerna medvetandegöra, odla och främja sina egna speciella identiteter och uppgifter, i den mån de skiljer sig från kraven i näringslivet. Urvalet odlade kompetenser i skolan, till exempel, måste vara mycket bredare och djupare än vad som krävs enligt den näringslivsideologi som Sennett analyserar.

/Per

Teknisk kreativitet -- Kinect-hacket

Det är inte längesen Microsofts Wii-utmanare Kinect släpptes. Kinect är en spelplattform där man utan speciell utrustning i handen (läs: Wii-mote) ska kunna använda kroppsrörelser för att styra spelet.

I princip samtidigt som Kinect började säljas utlyste de roliga människorna och elektronik-gör-det-självarna på Adafruit en pristävling om vem som först kunde hacka drivrutinerna till Kinecten. Belöningen på 2 000 dollar höjdes snabbt till 3 000 efter att Microsoft i ett uttalande sagt att man inte gillade att folk gav sig på deras produkter och att man hade vidtagit diverse åtgärder för att skydda sin teknik mot intrång.

Det gick mindre än en vecka innan en Hector hade en fungerande lösning.

Den kreativitet som sedan har följt är häpnadsväckande. Det är förstås svårt att bedöma svårighetsgraden i de tekniska lösningarna så man kanske förblindas av att det inte hittills varit så vanligt att folk suttit vid sin webbkamera och ritat i luften eller vridit rummet med musen i tre dimensioner i realtid.

För tre år sen var det Johnny Chung Lee som visade hur man med en Wii-mote själv kunde göra en billig interaktiv skrivtavla. Idag är det en hel klan av kreativa människor som visar vad man kan göra med rolig ny hårdvara.

Så ta en titt på hur man ritar i tre dimensioner med en arm i luften och vrider skapelsen med två, känner igen tyghundar, hur man har ett lasersvärd som man ställer ifrån sig i kontorsstolen (utan att det bränner hål :), hur man vrider på hela sitt rum i tre dimensioner, därefter tycker det är ensamt och skapar ett litet monster som kan hålla en sällskap, och förvandlar sig till en vårtig padda.

Flera av projekten har källkod publicerad så om du är tekniskt lagd...

Som med alla andra såna här tekniska föregångare kommer vi snart att vänja sig, men titta på filmerna här ovan och förundras så länge det går. Det är en rätt skön känsla.

/Simon

En liten bit flyttbar personlig integritet

Niklas Roy har sin verkstad med ett stort fönster ut mot gatan. För att få vara lite mer ifred satte han upp en liten gardin som följer personerna på gatan när de går förbi. Om det blev som han tänkt sig? Nej.

Via @internetactu /Simon

Den ostoppbara tekniken

I och med att man börjar använda tekniska tillämpningar i ett sammanhang där de tidigare inte har förekommit får man förr eller senare ta alla konsekvenserna av detta, även de oförutsedda och de man inte brydde sig om att tänka på i entusiasmen för det nya. Vad blir då konsekvensen av det? Slutar man använda tekniken på grund av dess negativa effekter, fastän många effekter också är positiva? Nej, det har mig veterligen aldrig hänt. Men man kan alltid införa ännu mera teknik. Ett par exempel följer.

Fler och fler skolor inför nu "1-1-lösningar", det vill säga en dator per elev och lärare. I och med det har man i klassrummet introducerat en fantastisk kunskapsmaskin. Och en lika fantastisk distraktionsmaskin. Fortfarande har många lärare svårt att hantera elevers mobilanvändande, särskilt på högstadiet där den individuella mognaden inte har nått så långt än. Det lär inte bli lättare om varje elev dessutom har en dator framför sig. Hur hanterar man då en sådan situation? (Lärare som läser detta får gärna svara på den frågan.) Ett sätt att göra det på rapporterade New York Times om. Det fungerar även i datorfria klassrum. Högskolelärare och andra har börjat dela ut "clickers", små dosor som registrerar studenters närvaro och som dessutom kan användas för att skicka iväg flervalsfrågor under lektionerna. Om någon inte svarar vet läraren att det brister i uppmärksamheten. Studenterna själva verkar tycka det är "bra": "“I actually kind of like it,” Ms. Morris said after a class last week. “It does make you read. It makes you pay attention. It reinforces what you’re supposed to be doing as a student.” Ingen kan ta en tupplur i smyg längre heller. Det här sprider sig:

preliminary studies at Harvard and Ohio State, among other institutions, suggest that engaging students in class through a device as familiar to them as a cellphone — there are even applications that convert iPads and BlackBerrys into class-ready clickers — increases their understanding of material that may otherwise be conveyed in traditional lectures.

The clickers are also gaining wide use in middle and high schools, as well as at corporate gatherings. Whatever the setting, audience responses are received on a computer at the front of the room and instantly translated into colorful bar graphs displayed on a giant monitor.

Nästa exempel hittar jag också i NYT. I takt med att fler och fler företag och myndigheter "låter" och ibland uppmuntrar sina anställda att använda Facebook, Twitter och dylikt, så tappar de också mer och mer kontrollen över sin image utåt. Men det vill man ju helst inte. Voilà! Automatiserade tjänster för att lagra all social-medietrafik och göra den sökbar. "Social media management technologies" -- smaka på det uttrycket.

“Because of the explosion of content generated by the Internet, you need to have an Internet solution for it,” said Rakesh Madhava, founder and chief executive of Nextpoint.

The product, which had its debut in August, uses Amazon Web services to crawl the Web and archive sites, blogs and social media posts that can then be stored, searched, tagged and exported. The cost of the service ranges from $15 a month for basic service to $2 million to $3 million a year for “a full-scale operating service,” Mr. Madhava said.

Och: "If an employee posts something questionable, the software can notify the company by e-mail and even prevent the post from being published." Just det. Sociala problem som är en följd av teknik hanteras med hjälp av mera teknik. Och så vidare. Ad infinitum.

/Per

Tredjedelsrapport av Kevin Kellys "What technology wants"

Liksom Per läser jag Kellys "What technology wants", men jag väljer att följa upplägget hos Bokprat och här kommer mina reaktioner på första tredjedelen av boken (kap 1-6).

Jag är glad att jag har läst lite i förväg och sett lite av det som kommer i senare kapitel, för det ger lite mer sammanhang (och mening) åt de första kapitlen. Vanligtvis blir jag helt allergisk mot böcker som ska handla om fenomen i nutiden och som börjar med stenåldern. Dels för att det sällan är relevant, och dels för att det oftast är så spekulativt skrivet.

I Kellys fall finns i alla fall relevansen där. Kellys bok är mycket mer personlig än jag väntat mig, och handlar (åtminstone hittills) mycket mindre om digital teknik än jag trodde. Men det är däremot oklart hur mycket av skildringen av människans tidiga evolution som är baserad på fakta som de flesta forskare är överens om. En hel del illustrerande exempel är tydligt polemiska, för att Kelly ska få fram en poäng.

Men jag gläds åt exempel som att tekniken att koka maten har gjort att vi genom evolutionen har klarat oss utan stora tänder. Genom att koka maten behöver vi tugga den mindre, och det blir en samevolution mellan oss och tekniken.

Kellys personliga sökande gäller såna vardagliga, nutida, frågor som "Ska man ha bilar som själva kan parkera?" och jag håller helt med honom om att man utifrån det måste fråga sig vad tekniken egentligen "är" och "gör". Kelly ser det han kallar Technium (på svenska kanske Teknium eller helt enkelt Tekniken) som en entitet som har egen kraft och agentivitet, och formulerar det på några ställen som om det är en ny "kontinent".

Tekniken är osynlig för ett otränat öga, och den som växer upp tar för givet den omgivande tekniken. Vill man prata om den behöver man diskutera sånt som normalt hamnar under "det självklaras" nivå, och Kelly gör en god insats för att samla ihop många trådar till begrepp som vi behöver för att kunna diskutera teknik.

Kelly skriver en hel del om teknikens evolution, och hur vissa uppfinningar bygger på andra, och hur förfining på ett visst tekniskt stadium bara kan nå till en viss nivå. Intressanta resonemang för mig som också haft glädje av Henri Petroskis böcker om vardagsföremålens evolution, som The evolution of useful things.

Kelly spekulerar en hel del angående språkets och medvetandets evolution, och det är tydligt att han inte är specialist på evolutionär kognitionsforskning, men han utger sig ju inte för det heller. Det är även för mig lite oklart vad det är som har gett oss en så stor evolutionär fördel mot konkurrerande arter, om det är självmedvetande, språk, verktygsanvändning, eller att kunna förutse och agera på framtida behov. Vad gäller språket så finns ju också de två stadierna talat språk och skriftspråk, och skillnaden mellan dessa steg (som i vissa fall togs för mindre än 100 år sen) är enorm! Troligen finns det fler sådana viktiga kvalitativa kognitiva hopp som döljer sig i historiens dunkel.

Det är intressant att läsa om övergången mellan jägare/samlare och jordbruk, och hur vissa klimatforskare menar att jordbrukets framväxt för 8 000 år sen och det ökade CO₂-utsläppet kan ha bidragit till en global uppvärmning som hindrat en annalkande istid. Men samtidigt finns det brister i resonemangen runt kunskapsöverföring. (s 32). Kelly resonerar om jägar-samlar-samhällena som att det inte finns några mor- och farföräldrar och att det därmed inte finns nån kunskapsöverföring mellan generationerna. Men familjerna levde väl inte avskilda och i ålderssegregerade grupper? Det måste väl ha funnits en kontinuerlig grupp "vuxna" som kan föra den mognande kulturen vidare?

Kellys framstegsbegrepp tror jag bär på en inre motsägelse. Han skriver på s 39 om den som en mänsklig uppfinning, men det är nog bara en polemisk uppladdning för att på s 101 kunna avsluta kapitel 5 så här:

Progress is real. It is the reordering of the material world that is made possible by flows of energy and the expansion of intangible minds. While progress is carried forward by humans now, this reorganization began long ago, in biological evolution.

En annan motsägelse, mycket mer intressant, ligger i informationsbegreppet. I ett resonemang om entropi skriver han (s 63) att information är två saker: dels informationsbitar vi skickar över till varann, och dels meningsfulla signaler. Det motsägelsefulla ligger i att när entropin ökar så ökar informationsbitarna, medan de meningsfulla signalerna minskar.

Flera av Kellys diagram är mycket tveksamma. På s 60 skildras en "kraftdensitetsgradient", men medan x-axeln har en rimlig skala saknas skala helt på y-axeln, mer än att objekten är ordnade i storleksordning. Trots detta drar han ut en streckad linje för att visa en tendens. Likadant på s 65, där de dominerande erorna i universum visas, utan skalor på någondera axeln. Drar man en lodrät linje i diagrammet mitt mellan Big bang och Idag får man fram att det då bara fanns massa och varken elektromagnetisk strålning eller information. Tveksamt, eller?

Tendensen till immaterialisering i evolutionen är dock mycket intressant, och att mäta exempelvis vikten av exportprodukter som tecken på detta är spännande. På sex år har vikten per dollar av USAs export halverats!

Det mesta av det ovanstående baseras på kapitel 1-4. 5 och 6 var mycket mindre intressanta för mig, men redan kap 7 var mer spännande, och hittills blir nog boken successivt bättre mot mitten. Ser fram emot upplösningen på den spännande historien...

/Simon

Kommande granskning av "What Technology Wants"

Nyligen utkom Kevin Kellys nya bok What Technology Wants. Jag har hunnit läsa några kapitel och sällan har det blivit så många marginalanteckningar. Mitt förhållande till Kelly är lite speciellt. När jag i början av 90-talet började utveckla den dynamiska, ekologiska syn på världen (inklusive den artificiella) som blivit fundamental även för mitt Infontology-engagemang, utkom Kellys tidigare bok Out of Control: The New Biology of Machines, Social Systems & the Economic World i rätt ögonblick. Jag fann den vara en stimulerande förstärkare av vad jag själv hade börjat klura ut -- och även kunde ägna mig åt forskningsmässigt. Jag utsatte också mina studenter för idéer av det slaget, med varierande resultat -- en del var direkt mottagliga, andra helt oförstående; denna "reaktionsdikotomi" i förhållande till synen på den artificiella världen som "levande" möter mig fortfarande. Att jag sedan 2003 har haft Infontology som navet kring vilket mina intellektuella aktiviteter kretsat, har gett mycket kött på benen när det gäller teknologiutvecklingen och dess innebörder. Så när Kelly nu kommer med en sorts uppföljare till Out of Control känner jag att jag har mycket på fötterna för att möta hans argument. Jag har redan i ett tidigare inlägg varit kritisk mot en grundidé hos Kelly. Det som slår mig när jag nu läser den färdiga boken är hur innerligt gärna han vill vara teknikoptimist, fastän han samtidigt känner sig tvungen att ta mera pessimistiska vyer på stort allvar. Han får inte riktigt ihop det och det är, för mig, mycket klargörande att försöka förstå vari hans svårigheter egentligen ligger. Kanske det kan vara klargörande även för andra. Därför tänkte jag framöver publicera en ingående kritik av boken, kapitel för kapitel -- på engelska, så att Kelly själv kan ta del av det om han vill ;-)

/Per

Vetenskapen och "medielogiken"

Teknik- och vetenskapshistorikern Nina Wormbs skriver intressant understreckare om metoden att så tvivel för att underminera motståndarsidans argument i vetenskapliga stridsfrågor.

Man måste förstås läsa artikeln ordentligt för att förstå att artikeln handlar om "medielogiken" och inte om huruvida den ena eller andra klimatrapporten är korrekt. Följande stycke innehåller en hel del av kärnresonemanget.

Det finns indikationer på att medielogiken inte alltid främjar en spegling av sakernas tillstånd, utan att det istället är det avvikande – även om det bara företräds av en minoritet – som uppmärksammas. Det är nämligen så man kan få en nyhet. Att alla är överens eller att det är som det ska säljer inte. Det är också en uttalad uppgift för medierna att rapportera om det som talar mot den etablerade vetenskapliga ståndpunkten. Vi vill ha och behöver medier som lyfter fram de få som vågar ifrågasätta förgivettagna sanningar om vår värld, som går emot strömmen och visar civilkurage. Samtidigt kan resultatet av just denna önskan att ge utrymme till minoriteten ibland få konsekvenser som vi inte riktigt hade tänkt oss. Och risken är förmodligen större om denna minoritet är resursstark och har företrädare som åtnjuter högt förtroende både hos allmänheten och samhällseliten.

Detta missar flertalet av de drygt 500 kommentarerna till artikeln, som i stället diskuterar tolkningen av rapporterna, samt bollar länkar och data om temperaturer och istillväxt.

Ett exempel på en kommentar från en "Gösta Oscarsson":

En märkligt oinformerad artikel.
Att inleda med att hänvisa till de rapporter som "ursäktar" CRUs och IPCCs lite extravaganta inställning till vetenskapligt beteende är märkligt. Att tala om "starkt institutionell stöd" till skeptikerna är ju att vrida perspektivet 180 grader. Att tala om medias balans är ju ytterst märkligt om man under några år följt Bojs och Baltcheffskys propaganda i DN och SVD (en propaganda som dock minskat radikalt under år 2010 - man kan f. ö. fundera på varför).

Och detta är ändå en kommentar som i viss mån diskuterar det vetenskapsteoretiska. Men däremot inte det Wormbs kallar "medielogiken".

Det är förstås ofta svårt att diskutera kunskapsteoretiska aspekter av brännande ämnen eftersom den epistemiska/epistemologiska diskussionen helt dränks av diskussionen av sakfrågan. Den som vetenskapsteoretiskt säger "Jag undrar om den här undersökningen på ett säkerställt sätt visar (exempelvis) på klimatpåverkan" tolkas som att man tvivlar på existensen av växthuseffekten, när man bara vill diskutera den vetenskapliga metoden.

Men kanske är diskussionen om "medielogiken" också en diskussion värd att föra vidare, och relaterad till språkets förhållande till verkligheten.

Jag vet inte om man ska kalla språkets natur "polemisk", men för mig är det helt klart att språket inte är så bra för att rapportera "fakta om världen" på det sätt som vetenskapen ofta skulle behöva. Det finns något grundläggande här som vi inte har nån bra begreppsapparat för att beskriva. Det utgår från att vi har en nivå av outsagd 'kunskap', som vi tar för gemensam. När vi sen yttrar oss utelämnar vi (per definition) det outsagda. Om det visar sig att det outsagda sen inte är gemensam kunskap mellan talare1 och talare2 kan det bli en konflikt av det slaget som Wormbs utsätts för.

Om jag tolkar det rätt vill Wormbs -- utan att behöva ta ställning till vissa rapporters giltighet eller vissa klimatdatas vikt -- diskutera hur man kan så tvivel och att tvivlet i sig räcker för att misstänkliggöra ett vetenskapligt resonemang.

Vetenskapen är lite som ett torn av fakta som bygger på varandra. Genom att lyckas få en av stenarna att framstå som om den är ostadig blir alla stenar ovanför den också ostadiga. Tvivel är en mekanism som alltid fungerar för att misstänkliggöra ett argument, ungefär som förtal och ogrundade anklagelser ofta är otäckt effektiva.

***

"Medielogiken" förklarar delvis reaktionerna i kommentarerna, om man ser till det "polemiska" i språket. Om talare1 säger "Det är varmt idag" tolkar talare2 detta (genom nån sorts relevansprincip) som att det inte är ett självklart yttrande som borde tillhöra "det outsagda", och försöker hitta en kontext där yttrandet inte är självklart.

När jag gick till dagis en kall vinterdag sa jag "Det är skönt att inte behöva köra bil hit". För mig var kontexten "... för att inte smutsa ner miljön och slösa energi", men tolkningen av yttrandet hos dagisfröken blev "... ja, för det är ju så kallt för ungen". Vi skapar hela tiden (oftast omedvetet) den här underbyggnaden av kontext för att göra språket relevant och begripligt, men förståelsen är bara ett specialfall av missförståndet...

Att ta upp klimatrapporter till diskussion följer samma logik. Läsarna konstruerar den kontext i vilken yttrandet inte är självklart. "Medielogiken" (och språkets logik) utgår (korrekt) från att varje yttrande är ett ifrågasättande av något i den tidigare diskursen. Det finns ämnen som är mer eller mindre brännande. Om man skulle ställa upp en progression av ämnen i klimatdiskussionen kanske den skulle se ut så här:

1. Mätmetoder.
2. Data. Är ett visst värde korrekt, givet mätmetoderna.
3. [Förklaringsmodell]
4. Är en viss slutsats korrekt, givet data och förklaringsmodell
5. Kommunikation. Kommuniceras slutsatserna korrekt, givet mängden slutsatser.
6. Diskussionen av 1, 2, 3, 4, 5, givet dessa.

Förklaringsmodellen är inom hakparentes, för den är mycket central, men jag vet inte så mycket om den, förutom att den uppkommer genom nån sorts "abduktiv" process. (Aristoteles lär ha beskrivit abduktion som pärlbandet som binder ihop de pärlor som utgörs av fakta/data.)

För ett par år sen vågade jag mig på att skriva lite om möjliga förhållningssätt till modeller och kommunikation av modeller vad gäller klimatdebatten. Och vad gäller det polemiska i språket tror jag att det här inlägget om begreppens "positiva" och "negativa" sidor är relevant.

/Simon