Framtidskompetenser och bildningsinstitutioner

Sedan jag slutade som lektor och forskare vid Lunds universitet 2007 har jag främst ägnat mig åt framtidsfrågor i förhållande till olika offentliga (icke näringslivscentrerade) bildnings- och utbildningsinstanser: museivärlden, skolvärlden, biblioteksvärlden och folkbildningsvärlden. På ett plan har arbetet fokuserats kring samhällets digitalisering, vars inverkan på samhället, ekonomin och kulturen ju har varit och är oerhört genomgripande. Effekterna av detta spiller över på, påverkar och utmanar oss alla på en rad olika, komplext sammanvävda sätt. Min erfarenhet från nämnda bildningsinstanser är, att många av de viktigaste och svåraste utmaningarna som det digitaliserade samhället ställer dessa inför, har att göra med vilken roll de kan och bör spela under de ändrade förhållandena. De har alla grundlagts och växt fram under ungefär samma historiska omständigheter och är som institutioner anpassade till förhållanden som till stor del inte längre är rådande. De hamnar därför lätt i en institutionell kris. Frågan är om denna kris, som främst rör hur själva organisationerna hittills har utformats, också behöver eller bör påverka syftena, andan, eller egenarten hos respektive institution. Nej, skulle jag svara, men egendomligt nog har jag märkt att den verkliga krisen (som är en fråga om medvetenhet och vägval) drabbar just syftena, målen.

Jag vet inte ur många gånger jag har hört att "man" måste anpassa sig till en förändrad omvärld, att man "i framtiden" kommer att behöva kunna/göra/förstå (etc) helt andra saker. Tydligen tappar man lätt tron på vad man (tror att) man håller på med, när man påtagligt och -- upplevelsemässigt -- "plötsligt" konfronteras med trycket från ändrade omvärldsbetingelser. I de nämnda bildningsinstitutionerna möter man denna situation på andra villkor än i det affärsdrivande näringslivet, eftersom de alla har ett fundamentalt ideellt (oegennyttigt) syfte. De är till för det allmänna bästa, inte för att reproducera sig själva eller för att överleva på en konkurrensutsatt marknad. Därför är de också med rätta föremål för allmän debatt. Det handlar ju om institutioner som ska förbereda människor för livet och att utveckla dem under livets gång, oavsett vad de specifikt råkar syssla med.

Därför anser jag att diskussionen blir helt inadekvat när man talar om de här samhällsinstitutionerna i termer av anpassning, dvs i termer av att reagera på saker, utan att vara mycket precis i och klar över exakt vad är det i så fall som behöver anpassas. I det här historiska läget bör prioritet nummer ett vara att bli mycket medveten och tydlig om varför man finns, varför man gör det man gör och varför detta är viktigt -- oavsett hur samhället råkar se ut för tillfället. Bildningsinstitutioner måste, särskilt i ett turbulent världshistoriskt skede, upprätthålla en sorts värdebeständighet, vara en sorts fasta medvetandepunkter. Detta betyder inte att de sa vara rigida, dumkonservativa eller introverta. De måste ha en enorm koll på vad som händer i världen och arbeta för att ändra det som behöver ändras, men för att det hela ska ha någon långsiktig mening måste de veta varför denna koll och detta arbete behövs, givet deras fundamentala syften. Under decennier har de varit vana vid att kunna ta dessa för givna. De har inte behövt diskuteras; alltså har det sjunkit undan från medvetandet. När det nu reses krav från alla möjliga håll på att de ska "anpassa" sig blir de lätt förbluffande vilsna och principlösa, alternativt går i försvarsställning (jfr Björklunds skolpolitik).

Vad är skolan till för?

Vad är biblioteken till för?

Vad är muséerna till för?

Vad är folkbildningens organisationer till för?

Utan nyanserade, innehållsrika och framför allt djupa svar på dessa frågor är det inte meningsfullt att i dessa sammanhang tala om "framtidskompetenser". Ska till exempel skolans roll i framtiden vara en helt annan än den har varit? Eller ska den ha i princip samma roll som hittills, bara mera adekvat i förhållande till samhällsbetingelserna? Vilken är då den rollen? Låt oss säga att skolan jämte de andra bildningsinstitutionerna ska verka för och främja "livslångt lärande". Vad betyder det? Det beror på sammanhanget.

”Livslångt lärande” i bildningsmening och ”livslångt lärande” som ett led i den ekonomiska utvecklingen är två olika saker. En förväxling av dessa är ett av de verkliga hoten mot framtidens oegennyttiga kompetenser. Sociologen Richard Sennett preciserar i boken The Culture of the New Capitalism de centrala kulturella särdragen, i antropologisk mening, hos de drivande delarna av näringslivet idag. Dagens mäktigaste, stora globala företag verkar inom ramarna för en ytterst rörlig global finansmarknad. Till skillnad från vad som var fallet i storföretagen fram till början av 1970-talet, i vilka produktionen följde mera förbestämda och förutsägbara mönster och aktiviteter, måste dagens storföretag vara konstant flexibla och anpassningsbara för att kunna vara konkurrenskraftiga. Detta påverkar direkt vilka krav som ställs på de anställda:

This is task-oriented rather than fixed-function labor. Linear development is replaced by a mind-set willing to jump around. […]
By outsourcing some functions to other firms or other places, the manager can get rid of layers within the organization. The organization swells and contracts, employees are added and discarded as the firm moves from one task to another.
The ”casualization” of the labor force refers to more than the use of outside temps or subcontractors; it applies to the internal structure of the firm. Employees can be held to three- or six-month contracts, often renewed over the course of years […]. More, workers on short contracts can be easily moved from task to task, the contracts altered to suit the changing activities of the firm. And the firm can contract and expand quickly, shedding or adding personnel. […]
Taken together, these [...] building blocks of institutions […] shorten the organization's time frame; immediate and small tasks become the emphasis. […]
Socially, short-term task labor alters how workers work together. […] those who prosper in this milieu have a high tolerance for ambiguity. […] It's no accident that flexible organizations emphasize ”human relations skills” and other ”interpersonal” training. Strip away the psychological fluff and a solid need remains; in these environments people need to be proactive when faced with ill-defined circumstances. [s 48-51]

Detta är omedelbart relevant för begreppen ”livslångt lärande” och ”flexibelt lärande” (i ordet flexibels bokstavliga mening) bland annat i detta avseende:

The cutting edge organization […] tends to treat older employees as set in their ways, slow, losing energy. […]
Age […] directly touches the question of talent if we think about how long a skill lasts. If you are an engineer, how long will the skills you learned in university serve you? Less and less. ”Skills extinction” has sped up not only in technical work, but in medicine, law, and various crafts. […] when you acquire a skill, you don't have a durable possession.
Here labor-market economics intrudes in a particularly destructive way. An employer could choose either to retrain a fifty-year-old to get up to date or to hire a bright young thing of twenty-five already up to speed. […]
Just because flexible firms expect employees to move around, and just because these firms do not reward service and longevity, the employer's choice is clear. The younger person is both cheaper and less trouble. […] [s 95-97]
The specter of uselessness poses a challenge to the welfare state […]. What will it offer people who are cast aside? [s 99]

Denna utveckling medför alltså, för individen, å ena sidan ett behov av ständigt uppdaterade, tillfälliga kunskaper (flexibilitet), å andra sidan att detta behov aldrig tar slut (livslångt). Till detta kommer så den inbyggda, ekonomiskt motiverade ålders- och i vissa branscher även könsdiskrimineringen. Att samhällsuppgiften att möta och hantera dessa krav också hamnar på bildningsinstitutionernas bord är inte förvånande; det är som det ska vara. Men det jag vill framhålla är, att dessa institutioner, givet deras mera fundamentala, ideella inriktning på hela människan (oavsett hur ekonomiskt ”nyttig” hon är för tillfället), faktiskt också behöver utgöra en motpol till den utveckling som beskrivs av Sennett och många andra forskare och tänkare. För att kunna fylla denna dubbla funktion -- att odla kompetenser för arbetslivet och för hela livet -- måste de nämnda insititutionerna medvetandegöra, odla och främja sina egna speciella identiteter och uppgifter, i den mån de skiljer sig från kraven i näringslivet. Urvalet odlade kompetenser i skolan, till exempel, måste vara mycket bredare och djupare än vad som krävs enligt den näringslivsideologi som Sennett analyserar.

/Per