Det har hänt att jag, för att spetsa till det hela, har hävdat att skolan så som vi känner den är "utrotningshotad". Det har också hänt att jag har sagt att denna skola "har gjort sitt". Som så ofta när man hårdrar en viss tanke leder den lätt till missuppfattningar (och till att man också själv överbetonar en sak). Jag tänkte därför här, med lite mera moderation, förtydliga hur jag tänker numera.
Anledningen till att jag ser skolan så som vi (hittills) har känt den som utrotningshotad har sin grund i ett informationsekologiskt tänkesätt, som kan vara lite krångligt att förstå för den som inte delar min tankebakgrund i darwinistisk evolutionsteori. Det handlar om att det i en massiv och samhälleligt dominerande digital mediemiljö råder en enorm konkurrens om uppmärksamheten, som blir desto större när det saknas en inbyggd värdehierarki (så som är fallet i "massmedier"). Denna äter sig gradvis in i skolmiljöerna. När skolan så, på grund av en nödvändig anpassning till omvärlden, införlivar digitala medier med sin dagliga verksamhet, drabbas man oundvikligen av denna konkurrens. Enligt vad jag har hört från många lärare, så motas den hotande anarkin som regel med konventionella metoder, dvs läraren bestämmer när datorer/internet används, i bästa fall i intelligent samråd med eleverna.
Samtidigt är det så, att det egentligen, i och med internet, inte finns någon självklar anledning till att alla i en viss ålder ska mötas på samma ställen på samma tider. Detta blir nämligen konsekvensen om man starkt betonar lärandemöjligheterna med internet som medel. Om man alltså med "skola" menar en bestämd byggnad där vissa åldrar måste vistas en viss tid på dagen,så blir det allt svårare att motivera dess existensberättigande på rena kunskapsgrunder. Detta är dock mest en teoretisk slutsats, som jag inte längre tror på i praktiken.
Även om det också är riktigt, att skolan är en "anstalt" och att denna funktion kommer att behövas under överskådlig tid, så finns det andra kvaliteter med det gemensamma, fasta rummet som jag tror det är dumt att underskatta. Dessa är förknippade med en specifik konsekvens av det första problemet, nämligen att läraren blir viktigare ju mera digitala, internetbaserade medel man använder. Och i så fall det är helt enkelt mera praktiskt att eleverna samlas kring läraren än att de är utspridda lite som det faller sig.
Om man godtar denna tankegång, så uppenbarar sig snart det verkligt centrala problemet för skolans del och som, av många lärare, ofta uttrycks med frågan "Vad är skolan till för egentligen?" Här finner jag själv fortfarande nyckeln i slutklämmen i vår bok Digitalis filosofi:
"Felet" med skolan kan inte vara att den inte förändras i samma takt och på samma sätt som resten av samhället. Tvärtom är skolans relativa oföränderlighet en tillgång. Den ger visst andrum och möjlighet till reflektion. Men bara under en förutsättning: att alla som har tilldelats eller tagit på sig lärarrollen själva hänger med i det som händer i världen, och strävar efter att relatera det till de grundläggande färdigheter och kunskaper som skolan framför allt måste förmedla. Det gäller alltså att vara väldigt klar över vad det är i det gamla och beprövade, som verkligen är värdefullt och hur detta kan användas för att ge sammanhang åt det som är nytt. [s 64]
Nu vill jag hävda, att vad det djupast sett handlar om här är skolans egentliga existensberättigane, dvs dess egenvärde, eller "kärnverksamhet". Vilken är den? Nyckelorden i citatet ovan är förmedling respektive (det) beprövade. Kunskapsmässigt är skolan på grundläggande nivåer -- dvs, i många fall, upp t o m fil kand och även längre -- inte nyskapande. Det är inte meningen att eleverna/studenterna i första hand ska hitta på nya tankar, nya kunskaper. I första hand ska de lära sig så mycket som möjligt av det som tidigare generationer av kunskapare har åstadkommit. Om man inte förstår att detta är det primära så innebär det att man, implicit, hävdar att varje generation nya elever själva måste upptäcka det som det har tagit hundratals år, ibland tusentals år, att befästa kunskapsmässigt. Det är givetvis orimligt.
När man talar om innovationer i skolan, såsom internetanvändning i det dagliga skolarbetet, så kan detta alltså inte handla om något annat än att man inför nya sätt att tillägna sig huvudsakligen gamla kunskaper på, givetvis med hänsyn taget till att forskningens framsteg innebär att ny förståelse också tillkommer. Då gäller det att vara väldigt medveten om vad man prioriterar. Det gäller att inte drabbas av en missriktad neofili, som innebär att man tror att nya pedagogiska/didaktiska medel innebär någon förändring i vad som måste förmedlas. Det går t ex inte att förmedla innebörden i nya forskningsresultat (på gymnasie- och högskolenivå) om eleverna inte har kunnat tillägna sig de kunskapsmässiga förutsättningarna för att begripa vad som hittills har varit etablerat.
Jag betonar den här konservativa sidan av skolans uppdrag därför att det är just denna som, om man inte uppmärksammar det tillräckligt, hotas av den informationsekologiska revolution vi nu genomlever, och därför att det är just därför som lärarna är så viktiga. De är nämligen, i det här perspektivet, de centrala förmedlande länkarna mellan generationerna. Därmed har de ett enormt ansvar, och det gäller att de får allt stöd de kan behöva för att kunna bära det. Så småningom, desto mera ju äldre de blir, kommer eleverna/studenterna själva att behöva axla mer och mer av det här genuint kunskapsförmedlande ansvaret. Kunskapen måste alltså bli levande för dem och även detta beror mycket på lärarna.
Internet kan i sig inte fylla denna livsnödvändiga konservativa funktion (jämför detta inlägg). Det är min fromma förhoppning att allt fler drar de riktiga och nödvändiga slutsatserna av vad det påståendet innebär i praktiken. Även om jag nu oroar mig för att skolan är "utrotningshotad" eller "har gjort sitt", så betyder det inte, för att vara tydlig, att det är så jag önskar att det är, eller blir.
/Per
Comments