Nyligen utkom Christopher Kullenberg med ett "manifest" om nätpolitik. Min egen uppfattning om något som kallas manifest är att det ska vara lättläst och slagkraftigt, men den här skriften känns för akademisk och jargongrik för att den ska fungera så allmänt som den borde göra. Paradoxalt nog är Kullenberg mera slagkraftig på sin blogg Intensifier. Därmed dock inte sagt att det är en dålig skrift, inte alls, men i formen är den mera en seminarieuppsats än just ett manifest. Här följer några kommentarer.
Jag gillar uttrycket nätvaro, en utmärkt svensk nykonstruktion som inte bara kan gälla internet utan dessutom utsträckas till hur det är att befinna sig och agera i nätverk generellt. För mig som humanekolog, som alltid har tänkt i sådana termer, känns det helt rätt. Men samtidigt ser jag det alltså inte som något nytt i och med internet. Snarare är det så att internetanvändningen har hjälpt till att medvetandegöra ett förhållande som alltid har varit fallet, i mänsklig kultur lika väl som i naturliga ekosystem. Nätvaron har för mig inte med mediet i sig att göra, men den tar sig onekligen nya och extrema uttryck när människor och samhällen blir alltmer uppkopplade i elektroniska nätverk.
Kullenberg pekar inledningsvis på det faktum att internets från begynnelsen öppna infrastruktur hotas av olika kommersiella tjänster -- Apples, Googles m fl -- som vill binda upp användarna till deras egna lösningar (problemet/faran med detta utreds utförligt av Jonathan Zittrain i The Future of the Internet And How to Stop It). På ett sätt är detta kärnan hos internetpolitiken i strikt mening, eftersom såväl de kreativa som de destruktiva verkningarna av internet i så hög grad hänger ihop med själva infrastrukturen och de möjligheter den har inbyggda i sig. De nämnda kommersiella tjänsterna, som fort breder ut sig, lovar på ett plan att stävja de "destruktiva" verkningarna, men till priset av kraftigt ökade kontrollmöjligheter, såväl ekonomiskt som politiskt. När statliga instanser kräver användning av G-mail, t ex (som vissa universitet av sina studenter), så får detta politiska konsekvenser som inte diskuteras tillräckligt. Samma problematik gäller för övrigt Facebook. Själv finner jag det anmärkningsvärt och oroande att den här diskussionen inte finns särskilt nära ytan i den nu allmänna yran över "sociala medier". Statliga övervakningsåtgärder, som FRA, väcker kraftig debatt, men motsvarande debatt i relation till kommersiella aktörer är nästan helt begränsade till "fildelningsdebatten".
I tredje kapitlet tar Kullenberg upp nätets "smittoeffekter":
Konstitutivt för nätvaron är alltså att varje nod i nätverket kan bära vidare smittor på samma villkor som de andra noderna, vilket innebär att varje dator har möjlighet att omedelbart kommunicera med hela internet. [...] Smittohärdarna är av avgörande betydelse för att nätpolitiken ska kunna premiera deltagande framför basunerade budskap. Kraften att påverka ett händelseförlopp på internet avgörs inte av hur högt man skriker, utan av hur smittsamt ens ärende kan bli. [...] Ju mer en smitta muterar desto livskraftigare blir den; det öppna internet gynnar just föränderliga budskap. [...] Avsaknaden av uniforma normkällor och enkelriktade massmediers monopol gör att det enhetliga budskapet aldrig kan få samma genomslagskraft som när smittorna sprids från människa till människa via miljontals datorer som alla är del av internet. [s 26-27]
För nätaktivister som Kullenberg är detta fundamentalt för vad som är positivt med ett internet med öppna standarder. Problemet ligger i hur människor beter sig trots att denna öppenhet finns:
Denna internets grundstruktur reflekteras dock sällan i det individuella användandet. I stället förmedlar centrala noder ofta ett mycket stort antal användares information. [...] De flesta av oss väljer med andra ord att överlåta kontrollen över våra digitala liv till ett fåtal stora aktörer. [...] I praktiken innebär detta att informationen på internet centraliseras och färdas uppåt i en hierarki där den som driver tjänsten har den slutgiltiga makten att släppa fram eller bryta kommunikationsflödet. [...] Om de tidigare massmedierna kontrollerades genom statliga monopol och licenser för etersändningar gör centraliseringen av de sociala medierna på internet att ett fåtal aktörer får kontroll över hur information smittar. [s 28]
Detta spinner som synes vidare på det inledande temat. Det från kulturell och därmed också politisk synpunkt intressantaste, utöver infrastrukturfrågan, gäller dock innehållet i det som sprids eller "smittar". Kullenberg berör detta på nästa sida:
Eftersom en myriad händelser och fenomen befinner sig i ständigt omlopp på internet försvåras upprätthållandet av en politisk kontinuitet. En kollektiv glömska infaller varje gång trycket kring en given fråga klingar av. Detta är en konsekvens av överflödet självt. Korttidsminnet kompletteras emellertid av ett annat slags minne, nämligen det gigantiska arkiv som internet utgör. [...] Eftersom arkivet genereras av maskiner och automatiska index tenderar det att förbli passivt. För att vinna kraft och skapa engagemang måste de nätpolitiska kollektiven i någon mån förvalta arkivet. [...] Nätvarons korttidsminne gör emellertid att dessa gemenskaper inte nödvändigtvis utgår ifrån tidigare politiska distinktioner. [ s 29-30]
Från mitt perspektiv är detta pudelns kärna. I förlängningen handlar nätpolitiken mindre om själva nätets politik (dvs infrastrukturfrågan som sådan) än om hur nätet förändrar villkoren för politik över huvud taget. Och här är just "korttidsminnes-effekten" det centrala. Om denna blir tillräckligt stark omöjliggörs alla traditionella förutsättningar för upprätthållande av en långsiktig och varaktig mänsklig kultur över huvud taget. Här går de verkliga politiska skiljelinjerna. Kullenberg och hans meningsfränder tycks dock ändå se den här efemära masseffekten som något i grund och botten positivt:
Samtidigt som denna politiska praktik [knapptryckningens politik] ter sig fragmenterad är det just i förmågan till glömska som nätvaron har möjlighet att etablera en annan typ av demokrati. Nätvaron och nätpolitiken sammanfaller, och en nätets politik blir en gemenskapens politik. [s 30]
Det där tror jag inte alls på. Jag ser det som något man behöver vara medveten om och ta hänsyn till, men jag ser det inte som något som i sig rymmer några självklart positiva kvaliteter (därmed inte sagt att det inte kan rymma sådana). Om nätvaron präglas av korttidsminne, på grund av hur internet oundvikligen fungerar och vad det ger upphov till (totalt oöverskådliga informationsmängder), så blir alla "gemenskaper" som uppstår där lika efemära, lika flyktiga. Verklig kulturbildning och kulturförmedling kräver varaktiga mänskliga kontakter och varaktiga och kunskapsmässigt hållfasta förmedlingsprocedurer, i vilka människor och inte maskiner är de som sållar informationen -- exakt det som internetvaron som sådan inte kan tillhandahålla. I detta, som jag ser det, genuint kulturfrämjande perspektiv kan internet alltid enbart vara ett komplement, aldrig själva fokus. En oreflekterad, tillfälligt uppmärksamhetsstyrd och korttidsminnespräglad internetvaro är destruktiv för varaktig och hållbar kulturutveckling och därmed också för de politiska strävanden som syftar till att bibehålla och förstärka en sådan.
Jag har i flera texter påpekat att det Kullenberg beskriver i termer av "smitta" och "korttidsminne" är symtom på en darwinistisk process, där värdebaserade avgöranden får allt svårare att hävda sig på något verkligt konstruktivt sätt. (Se t ex dessa länkar: 1, 2.) Arkiv, särskilt inte elektroniska arkiv, kan inte ersätta kultur och värdebildning värd namnet. Kullenberg är på ett annat spår:
Nätvarons nomos står i kontrast till den traditionella politik som syftat till att skapa generella lagar, principer och sanningar. [...] människor utvecklar en praxis genom samvaro snarare än genom fastställandet av politiska program eller ideologiska manualer. [...] Det innebär dock inte att mer övergripande ideal och föreställningar är helt överflödiga. Snarare existerar de som en passiv bakgrund till den aktiva nätpolitiken. [s 36]
Jag tolkar detta sålunda: För Kullenberg finns det en antites eller dikotomi mellan det friare och spontanare utbytet i den typ av nätvaro som han försvarar, å ena sidan, och det programmatiska i "ideologiska manualer". Men i nästa andetag erkänner han att det krävs "övergripande ideal"; således kan det egentligen inte vara fråga om någon antites, utan bara om hur något uttrycks. Det behöver inte vara en manual. Och "den traditionella politiken" behöver inte identifieras med parlamentarisk, representativ demokrati av nuvarande snitt. Andra demokratiska former är möjliga, med eller utan nätvaro, men i inget fall kan övergripande ideal vara "passiva". Det är just diskussionen om sådana ideal och deras aktiva hävdande och främjande som är politik. Att tala om en speciell, aktiv nätpolitik som inte aktivt hävdar och strävar efter att främja några högre ideal, även oavsett nätet, -- vad handlar det om? Det är i mina ögon att dra upp en skiljelinje där ingen borde finnas. Att höja även den nätpolitiska diskussionen till den här nivån, till att handla om fundamentala mänskliga värden och deras hävdande, är också förutsättningen för att kritiken mot ett mera låst och kontrollerat internet ska få något verkligt bett.
Detta borde bli särskilt tydligt i nästa del av boken, som handlar om den "panspektriska" övervakningen av allas nätvaro. ("Panspektron" är en förskräcklig nybildning. Eftersom vi ändå måste röra oss med metaforer, finns det inget avgörande skäl att överge det mera stilfulla "panoptikon"; man behöver inte ta det "optiska" bokstavligt.) Kullenberg:
I skärningspunkten mellan de panspektriska ekonomierna och den statliga viljan till kontroll över internet uppstår ett speciellt subjekt som synliggörs med hjälp av digitalt genererade datamönster. Detta subjekt underordnar sig dem som besitter de datamönster som beskriver dess vanor, beteenden och preferenser, eftersom dessa mönster ligger till grund för beslut tagna bortom subjektets medvetenhet därom. [s 54]
Datorerna, myndigheterna och företagen vet mer om dina digitala spår än du själv någonsin kan veta. [s 55]
(För den som vill fördjupa sig i denna problematik rekommenderas iSpy: Surveillance and Power in the Interactive Era.) Jag kan inte se det här som något annat än ytterligare ett symtom på hur det som borde vara människovärdet underordnas modellbaserade, maskinella rutiner. Det går inte att reducera frågan till att bara handla om övervakning. Mera fundamentalt handlar det hela om huruvida vi över huvud taget borde låta oss underkastas den sorts modelltänkande som ligger bakom teknologierna i fråga. Med andra ord: den nätpolitiska problematken, liksom politik i allmänhet, går egentligen mycket djupare än till att bara handla om inflytande. Frågan är ju vilka fundamentala värden som bör ha inflytande och varför.
/Per
Mycket intressant! Jag ska skjuta in en längre kommentar från den objekt-orienterade filosofifronten så fort jag får tid,. Vill bara diskutera en bisak först:
Det finns en avgörande skillnad mellan panoptikon och panspektron som är värd att bevara. Ett panoptikon är designad för att åstadkomma självdisciplinering, medan en panspektron istället syftar mot kontroll: En panspektron ska inte märkas förrän ett regelbrott begås eller är på väg att begås - då griper en korrigeringsfunktion in. Skillnaden mellan panoptikon och panspektron ligger alltså framför allt i att den förstnämnda är disciplinsamhällets verktyg, medan den sistnämnda är kontrollsamhällets, inte i vilken typ av data de kan övervaka. Kanske borde man då använda andra begrepp som tydliggör detta: Disciplineringsteknologier vs Kontrollteknologier kanske? Men det är ju inte lika catchy...
Posted by: Marcus | 14 oktober 2010 at 11:50
Menar du verkligen att "panspektron" inte medför självdisciplinering/självcensur? Och den ursprungliga panoptikonidén gällde ju ett fängelse, där kontrollen samtidigt var given. Jag tror m a o att det finns en väsentlig gråzon mellan kontroll och (själv)disciplinering.
Apropå detta kommer jag f ö att tänka på min gamla text "Stalin i själen":
http://infontology.typepad.com/infontology/2004/08/stalin_i_sjlen.html
Posted by: Per | 14 oktober 2010 at 12:13
Jag tror att en panspektron medför självdisciplinering när den blir känd, ja. Men att tanken med panspektriska teknologier är att de som övervakas är i stort sett omedvetna om dem eller handlar som om de vore irrelevanta.
Dock är det nog så att alla panspektron-teknologier har inte en korrigeringsfunktion och ett kontrollsyfte. Många används ju för att kartlägga konsumtionsmönster etc. Men särskilt för dessa gäller att övervakningen inte påverkar den övervakades beteende. Till skillnad från panoptiska teknologier så är alltså inte heller dessa designade för självdisciplinering.
Det är den skillnaden jag är ute efter och som är viktig att ha i åtanke när man läser Kullenbergs citat.
Posted by: Marcus | 14 oktober 2010 at 12:34
OK, då är jag med, men "panspektron" är fortfarande fult som ord betraktat ;-)
Posted by: Per | 14 oktober 2010 at 15:55
Sure! :) Och att prata om panoptikon/panspektron flyttar dessutom fokus till vilken typ av data som övervakas, när det intressanta är vilka syften och effekter de olika teknikerna har - vilka övervakningssamhällen som panoptikon och panspektron är tänkta att vara metonymer för.
Posted by: Marcus | 14 oktober 2010 at 22:18
En av de intressantaste reflektionerna/recensionerna av nämnda manifest jag har snubblat över hittills!
En sak fick mig att bli lite fundersam dock. Du skriver:
"Om nätvaron präglas av korttidsminne, på grund av hur internet oundvikligen fungerar och vad det ger upphov till (totalt oöverskådliga informationsmängder), så blir alla "gemenskaper" som uppstår där lika efemära, lika flyktiga."
Är inte det ett lite väl monokausalt sätt att se på saken för att komma från Infontology? Visst är det ett vedertaget faktum att vi om och om igen ser eruptioner av guldfiskminne-karaktär på nätet. (Vad ska vi kalla dem? Vågor av intresse, affekter, "bloggbävningar"?) Men bör man inte hellre försöka se dessa på ett impressionistiskt vis - såsom spridda utbrott mellan vilka man kan skönja underliggande strukturer - löst definierade ideologier rentav? Som jag och Pelle Snickars skriver i introduktionen till Efter The Pirate Bay, så kan de uppblossande stormarna kring saker som FRA, fildelning, men också mot mindre tekniskt inriktade frågor (såsom exv Sverigedemkraternas invandringspolitik) sägas ge uttryck för en allmänt anti-auktoritär hållning, eller bör den hellre definieras som anti-etatism? (Notera att vårt citat mest berör fildelningen per se.)
"Nygamla skiljelinjer [har] på allvar uppenbarat sig mellan den traditionella högern och vänstern. Att synen på fildelning skiljer sig mellan – och inom partierna – har påpekats. Men som politisk praktik har fildelningen också alstrat en ny ideologisk hållning, vilken emellanåt går på tvärs mot det politiska etablissemangets uppfattning. Om den senare utgörs av framför allt socialdemokrater och moderater, samsas på den andra sidan skranket en brokig skara piratpartister, miljöpartister, vänsterpartister, libertarianer och marknadsliberaler i en ohelig allians – men med en betydande politisk kraft."
Som sagt, det må fortfarande vara vagt - och, som du säger, ofta drivet av egenintresse, opportunism, guldfiskminne, och ryggradsmässigt motstånd mot auktoritära pålagor - men de efemära nätgemenskaperna kanske både genererar och är uttryck för mer långvariga hållningssätt i vardagen?
Bara några skissartade tankar från mitt håll :P
Posted by: Jonas Andersson | 20 oktober 2010 at 13:44
Jag menar, iom hela "piratrörelsens" transformation till en mer generell nätaktivistisk rörelse, kan man inte skåda en slags underliggande rak linje? För öppenhet, mot (statlig) övervakning; för reform av immaterialrätten, mot ännu hårdare immaterialrätten; för öppna infrastrukturer, mot ökat privat ägande/kontroll av infrastrukturen.
Visst divergerar ofta linjerna mellan olika individer, tidpunkter, miljöer - men de gör de ju också i partipolitiken, dolt under "partilinjens" mer hårdkodade yttre.
Posted by: Jonas Andersson | 20 oktober 2010 at 13:49
Tack för uppskattande ord.
Jag håller med om att det finns möjliga sakliga invändningar mot det citerade stycket. När jag skrev tänkte jag nog mera strikt logiskt (det är ju en "om... så..."-sats). Det rör sig alltså om vad som i allmänhet utmärker, eller definierar, "nätvaron". Den sorts aktivism ni fokuserar på är i det stora hela ganska perifer och saknar, tror jag, kulturell bärkraft på längre sikt, just eftersom en är så internetfokuserad.
Sen kan man ju fundera vidare kring vad det rör sig om när "piratpartister, miljöpartister, vänsterpartister, libertarianer och marknadsliberaler [ingår] i en ohelig allians". Jag håller med om att det finns tydliga tecken på en sådan, till synes märklig, samsyn i vissa nätrelaterade frågor. En möjlighet är att vad vi ser här är symtom på att det finns en djupgående, radikalt värdeliberal gemensam nämnare hos de nämnda ideologierna, vilken döljs av en endast skenbart disparat yta. Det handlar i så fall inte om någon ny ideologisk trend, utan om att något som har varit fallet hela tiden nu kommer upp till ytan på ett nytt sätt.
Om så är fallet, så finns det en sorts "rak linje", fastän kanske inte riktigt som ni menade.
Posted by: Per | 20 oktober 2010 at 14:33