Infontology

Dagens paneldebatt på Internetdagarna

Ja, det var en mycket trevlig och givande debatt idag, en panel som avslutning på medie-spåret på Internetdagarnas andra dag. Temat var "Framtiden -- gräv inte där du står"

Den som vill tittar på inspelningen här. Det lär komma en i bättre kvalitet och då uppdaterar jag det här inlägget. Min huvudsakliga insats börjar ca 36:50 in i videon, och om jag räknar rätt utnyttjade jag 15 av mina tilldelade 7 minuter...

Jag skyller på att jag behövde presentera mitt perspektiv lite mer än de andra deltagarna, som kom från medieaktörer mer välkända än Infontology.

De andra var Hanna Stjärne från Sveriges radio, Hanna Larsson från SVT, Pontus Schultz från Bonniers, Mårten Castenfors från Liljevalchs konsthall, och moderator var Internet worlds chefredaktör Magnus Höij.

Min huvudtes försökte vara lite provocerande och utgick från den målgruppsanpassning som inte bara behöver göras till människor som mediakonsumenter, utan även att vi omger oss med en massa tjänster och produkter som nästan fungerar som självständiga mediakonsumenter. Det blev en mix av följande inlägg:

Google läser in böcker för att nyttjas av en "artificiell intelligens"!?

När Google börjar lyssna på musik

Börsmäklare blir pedagoger...

"Det kalla hjärtat hos web 2.0"

I min presentation av mig själv fick jag också in Microsoft-rapporten Being human, som Per skriver om här och det fina citatet "Design predicts the future when it anticipates experience."

Och hade jag haft mer tid hade jag nog börjat på något om de automatiska "journalister" som redan härjar inom vissa områden, som Per beskriver här.

Slutsatserna jag drog av den här trenden blev:

• Det lokala (och hyperlokala) överlever, men kanske inte som papperstidning. Kanske blir det idrottsföreningen som blir den aktör som samlar den lokala informationen, om mycket som engagerar den lokala gemenskapen: loppis, annonser, nyheter
• Det lokala behövs både för nyhetsgenerering och datagenerering.
• Fokus på behov, värden och innehåll, snarare än trender. (Exempel på bra journalistik är Filter och New Yorker)
• Börsmäklare behöver läsa mattedidaktik, det behöver journalister också.
• Visualiseringar och simuleringar -- Brottsplatskartan, Sydsvenskans karta över skottlossningar, crimespotting.org

I debatten efteråt försökte jag också få fram nån sorts ståndpunkt om att vi behöver vara konservativa vad gäller de mänskliga värden som bör ligga till grund för bra medier och journalistik, men att vi inte behöver vara konservativa vad gäller teknikanvändning.

/Simon

Framtiden för positioneringstjänster -- en produktvision

Lyssnade idag på en intressant panel om framtiden för positioneringstjänster, ledd av Anders Mildner. De övriga var Ludvig Linge från TAT, Rikard Windh från Combain Mobile och Christer Pettersson på Eniro.

Ludvig Linge var inne på hur man från vanlig platsinformation skapar en kontext, som är mer fokuserad på olika aspekter av information. En viss plats är förutom en koordinat på en karta dessutom exempelvis en viss persons arbetsplats. Han sa också att Stockholms kommun var tidigt ute med att förse kartor med ytterligare information, som till exempel information om ramper och trottoarkanter, till hjälp för funktionshindrade.

Det påminde om ett tidigare inlägg där jag skrev om hur framtidens kartor kunde berikas med "affordances" så att man kan köra simuleringar direkt i kartan. Affordances blir som en beskrivning av möjligheterna till olika interaktioner med miljön som kartan beskriver. En ramp eller en hög trottoarkant är ett bra exempel. Om man simulerar en rullstolsburens färdväg med hjälp av kartan ser man att man blir tvungen att ta en omväg runt hindren.

Jag tror att den här sortens simuleringar kan bli verklighet ganska snart. Efter att hypen med Second life nu gått över har jag funderat på vilken tjänst som skulle kunna bli en efterträdare till den, och kommit fram till att vi inte längre behöver en virtuell värld, för att den vanliga världen numera är så informationstät att vi antagligen kommer att kunna bygga en gemenskap med virtuella drag på den -- en sorts "First life", fast med en massa andra aktörer förutom oss människor.

I frågestunden efter presentationerna dristade jag mig att presentera den här visionen och beskrev en tjänst där man tar en bild med sin kamera (som är positionerad) och hur tjänsten återskapar personerna på bilden och låter dem gå iväg i den simulerade miljön. Många sådana simuleringar kan göras -- kundströmmar, flykt i krissituationer, trafiksimuleringar vid nybyggen etc.

Deltagarna i panelen verkade överens om att en sån tjänst inte behöver vara särskilt långt borta.

/Simon

En världens nyordning

Via Things organized neatly hittar jag detta:

Jag är förtjust i folk som ordnar om världen som att de ser den på nytt -- likheter i form blir likheter i ursprung. Det är en sorts framtidsarkeologi, så som framtidens forskare kan göra reda för det de hittar som lämningar efter vår civilisation.

Det liknar både Borges taxonomi och den roliga utställningen vi var på i Brooklyn där Judith Klausner hade återskapat en bönsyrsa som ett däggdjur.

Via Boing Boing. /Simon

Reviderade tankar om skolans framtid

Det har hänt att jag, för att spetsa till det hela, har hävdat att skolan så som vi känner den är "utrotningshotad". Det har också hänt att jag har sagt att denna skola "har gjort sitt". Som så ofta när man hårdrar en viss tanke leder den lätt till missuppfattningar (och till att man också själv överbetonar en sak). Jag tänkte därför här, med lite mera moderation, förtydliga hur jag tänker numera.

Anledningen till att jag ser skolan så som vi (hittills) har känt den som utrotningshotad har sin grund i ett informationsekologiskt tänkesätt, som kan vara lite krångligt att förstå för den som inte delar min tankebakgrund i darwinistisk evolutionsteori. Det handlar om att det i en massiv och samhälleligt dominerande digital mediemiljö råder en enorm konkurrens om uppmärksamheten, som blir desto större när det saknas en inbyggd värdehierarki (så som är fallet i "massmedier"). Denna äter sig gradvis in i skolmiljöerna. När skolan så, på grund av en nödvändig anpassning till omvärlden, införlivar digitala medier med sin dagliga verksamhet, drabbas man oundvikligen av denna konkurrens. Enligt vad jag har hört från många lärare, så motas den hotande anarkin som regel med konventionella metoder, dvs läraren bestämmer när datorer/internet används, i bästa fall i intelligent samråd med eleverna.

Samtidigt är det så, att det egentligen, i och med internet, inte finns någon självklar anledning till att alla i en viss ålder ska mötas på samma ställen på samma tider. Detta blir nämligen konsekvensen om man starkt betonar lärandemöjligheterna med internet som medel. Om man alltså med "skola" menar en bestämd byggnad där vissa åldrar måste vistas en viss tid på dagen,så blir det allt svårare att motivera dess existensberättigande på rena kunskapsgrunder. Detta är dock mest en teoretisk slutsats, som jag inte längre tror på i praktiken.

Även om det också är riktigt, att skolan är en "anstalt" och att denna funktion kommer att behövas under överskådlig tid, så finns det andra kvaliteter med det gemensamma, fasta rummet som jag tror det är dumt att underskatta. Dessa är förknippade med en specifik konsekvens av det första problemet, nämligen att läraren blir viktigare ju mera digitala, internetbaserade medel man använder. Och i så fall det är helt enkelt mera praktiskt att eleverna samlas kring läraren än att de är utspridda lite som det faller sig.

Om man godtar denna tankegång, så uppenbarar sig snart det verkligt centrala problemet för skolans del och som, av många lärare, ofta uttrycks med frågan "Vad är skolan till för egentligen?" Här finner jag själv fortfarande nyckeln i slutklämmen i vår bok Digitalis filosofi:

"Felet" med skolan kan inte vara att den inte förändras i samma takt och på samma sätt som resten av samhället. Tvärtom är skolans relativa oföränderlighet en tillgång. Den ger visst andrum och möjlighet till reflektion. Men bara under en förutsättning: att alla som har tilldelats eller tagit på sig lärarrollen själva hänger med i det som händer i världen, och strävar efter att relatera det till de grundläggande färdigheter och kunskaper som skolan framför allt måste förmedla. Det gäller alltså att vara väldigt klar över vad det är i det gamla och beprövade, som verkligen är värdefullt och hur detta kan användas för att ge sammanhang åt det som är nytt. [s 64]

Nu vill jag hävda, att vad det djupast sett handlar om här är skolans egentliga existensberättigane, dvs dess egenvärde, eller "kärnverksamhet". Vilken är den? Nyckelorden i citatet ovan är förmedling respektive (det) beprövade. Kunskapsmässigt är skolan på grundläggande nivåer -- dvs, i många fall, upp t o m fil kand och även längre -- inte nyskapande. Det är inte meningen att eleverna/studenterna i första hand ska hitta på nya tankar, nya kunskaper. I första hand ska de lära sig så mycket som möjligt av det som tidigare generationer av kunskapare har åstadkommit. Om man inte förstår att detta är det primära så innebär det att man, implicit, hävdar att varje generation nya elever själva måste upptäcka det som det har tagit hundratals år, ibland tusentals år, att befästa kunskapsmässigt. Det är givetvis orimligt.

När man talar om innovationer i skolan, såsom internetanvändning i det dagliga skolarbetet, så kan detta alltså inte handla om något annat än att man inför nya sätt att tillägna sig huvudsakligen gamla kunskaper på, givetvis med hänsyn taget till att forskningens framsteg innebär att ny förståelse också tillkommer. Då gäller det att vara väldigt medveten om vad man prioriterar. Det gäller att inte drabbas av en missriktad neofili, som innebär att man tror att nya pedagogiska/didaktiska medel innebär någon förändring i vad som måste förmedlas. Det går t ex inte att förmedla innebörden i nya forskningsresultat (på gymnasie- och högskolenivå) om eleverna inte har kunnat tillägna sig de kunskapsmässiga förutsättningarna för att begripa vad som hittills har varit etablerat.

Jag betonar den här konservativa sidan av skolans uppdrag därför att det är just denna som, om man inte uppmärksammar det tillräckligt, hotas av den informationsekologiska revolution vi nu genomlever, och därför att det är just därför som lärarna är så viktiga. De är nämligen, i det här perspektivet, de centrala förmedlande länkarna mellan generationerna. Därmed har de ett enormt ansvar, och det gäller att de får allt stöd de kan behöva för att kunna bära det. Så småningom, desto mera ju äldre de blir, kommer eleverna/studenterna själva att behöva axla mer och mer av det här genuint kunskapsförmedlande ansvaret. Kunskapen måste alltså bli levande för dem och även detta beror mycket på lärarna.

Internet kan i sig inte fylla denna livsnödvändiga konservativa funktion (jämför detta inlägg). Det är min fromma förhoppning att allt fler drar de riktiga och nödvändiga slutsatserna av vad det påståendet innebär i praktiken. Även om jag nu oroar mig för att skolan är "utrotningshotad" eller "har gjort sitt", så betyder det inte, för att vara tydlig, att det är så jag önskar att det är, eller blir.

/Per

Kursen "Network society and internet cultures"

Sitter och filar på en kurs på masternivå (andra året) i medieteknik. Här är mitt förslag till vad studenterna bör lära sig. Skulle vara fint om det lyckades!

• To understand different models for the development/evolution of digital technology
• To grasp some fundamental concepts regarding the cultural relation between humans, robots, information systems and other potential actors in the information ecosystem
• To understand the primary technological driving forces
• To have an informed view of current and near future issues regarding human identity, privacy and ethics, in light of digital culture.
• To know the main building blocks of the digital infrastructure.
• To know some of the main areas where digital products and services cause problems in the space of law and jurisdiction
• To understand some of the changes the job market could undergo, in the light of automatization, outsourcing, crowdsourcing and other trends that are disrupting the concept of work/job.
• To understand the similarities and differences between relations and behaviour online and offline.

Ni får gärna titta på resten av planeringen och tycka till om begrepp och litteratur i kommentarerna nedan.

/Simon

Kritiska kommentarer till "Det nätpolitiska manifestet"

Nyligen utkom Christopher Kullenberg med ett "manifest" om nätpolitik. Min egen uppfattning om något som kallas manifest är att det ska vara lättläst och slagkraftigt, men den här skriften känns för akademisk och jargongrik för att den ska fungera så allmänt som den borde göra. Paradoxalt nog är Kullenberg mera slagkraftig på sin blogg Intensifier. Därmed dock inte sagt att det är en dålig skrift, inte alls, men i formen är den mera en seminarieuppsats än just ett manifest. Här följer några kommentarer.

Jag gillar uttrycket nätvaro, en utmärkt svensk nykonstruktion som inte bara kan gälla internet utan dessutom utsträckas till hur det är att befinna sig och agera i nätverk generellt. För mig som humanekolog, som alltid har tänkt i sådana termer, känns det helt rätt. Men samtidigt ser jag det alltså inte som något nytt i och med internet. Snarare är det så att internetanvändningen har hjälpt till att medvetandegöra ett förhållande som alltid har varit fallet, i mänsklig kultur lika väl som i naturliga ekosystem. Nätvaron har för mig inte med mediet i sig att göra, men den tar sig onekligen nya och extrema uttryck när människor och samhällen blir alltmer uppkopplade i elektroniska nätverk.

Kullenberg pekar inledningsvis på det faktum att internets från begynnelsen öppna infrastruktur hotas av olika kommersiella tjänster -- Apples, Googles m fl -- som vill binda upp användarna till deras egna lösningar (problemet/faran med detta utreds utförligt av Jonathan Zittrain i The Future of the Internet And How to Stop It). På ett sätt är detta kärnan hos internetpolitiken i strikt mening, eftersom såväl de kreativa som de destruktiva verkningarna av internet i så hög grad hänger ihop med själva infrastrukturen och de möjligheter den har inbyggda i sig. De nämnda kommersiella tjänsterna, som fort breder ut sig, lovar på ett plan att stävja de "destruktiva" verkningarna, men till priset av kraftigt ökade kontrollmöjligheter, såväl ekonomiskt som politiskt. När statliga instanser kräver användning av G-mail, t ex (som vissa universitet av sina studenter), så får detta politiska konsekvenser som inte diskuteras tillräckligt. Samma problematik gäller för övrigt Facebook. Själv finner jag det anmärkningsvärt och oroande att den här diskussionen inte finns särskilt nära ytan i den nu allmänna yran över "sociala medier". Statliga övervakningsåtgärder, som FRA, väcker kraftig debatt, men motsvarande debatt i relation till kommersiella aktörer är nästan helt begränsade till "fildelningsdebatten".

I tredje kapitlet tar Kullenberg upp nätets "smittoeffekter":

Konstitutivt för nätvaron är alltså att varje nod i nätverket kan bära vidare smittor på samma villkor som de andra noderna, vilket innebär att varje dator har möjlighet att omedelbart kommunicera med hela internet. [...] Smittohärdarna är av avgörande betydelse för att nätpolitiken ska kunna premiera deltagande framför basunerade budskap. Kraften att påverka ett händelseförlopp på internet avgörs inte av hur högt man skriker, utan av hur smittsamt ens ärende kan bli. [...] Ju mer en smitta muterar desto livskraftigare blir den; det öppna internet gynnar just föränderliga budskap. [...] Avsaknaden av uniforma normkällor och enkelriktade massmediers monopol gör att det enhetliga budskapet aldrig kan få samma genomslagskraft som när smittorna sprids från människa till människa via miljontals datorer som alla är del av internet. [s 26-27]

För nätaktivister som Kullenberg är detta fundamentalt för vad som är positivt med ett internet med öppna standarder. Problemet ligger i hur människor beter sig trots att denna öppenhet finns:

Denna internets grundstruktur reflekteras dock sällan i det individuella användandet. I stället förmedlar centrala noder ofta ett mycket stort antal användares information. [...] De flesta av oss väljer med andra ord att överlåta kontrollen över våra digitala liv till ett fåtal stora aktörer. [...] I praktiken innebär detta att informationen på internet centraliseras och färdas uppåt i en hierarki där den som driver tjänsten har den slutgiltiga makten att släppa fram eller bryta kommunikationsflödet. [...] Om de tidigare massmedierna kontrollerades genom statliga monopol och licenser för etersändningar gör centraliseringen av de sociala medierna på internet att ett fåtal aktörer får kontroll över hur information smittar. [s 28]

Detta spinner som synes vidare på det inledande temat. Det från kulturell och därmed också politisk synpunkt intressantaste, utöver infrastrukturfrågan, gäller dock innehållet i det som sprids eller "smittar". Kullenberg berör detta på nästa sida:

Eftersom en myriad händelser och fenomen befinner sig i ständigt omlopp på internet försvåras upprätthållandet av en politisk kontinuitet. En kollektiv glömska infaller varje gång trycket kring en given fråga klingar av. Detta är en konsekvens av överflödet självt. Korttidsminnet kompletteras emellertid av ett annat slags minne, nämligen det gigantiska arkiv som internet utgör. [...] Eftersom arkivet genereras av maskiner och automatiska index tenderar det att förbli passivt. För att vinna kraft och skapa engagemang måste de nätpolitiska kollektiven i någon mån förvalta arkivet. [...] Nätvarons korttidsminne gör emellertid att dessa gemenskaper inte nödvändigtvis utgår ifrån tidigare politiska distinktioner. [ s 29-30]

Från mitt perspektiv är detta pudelns kärna. I förlängningen handlar nätpolitiken mindre om själva nätets politik (dvs infrastrukturfrågan som sådan) än om hur nätet förändrar villkoren för politik över huvud taget. Och här är just "korttidsminnes-effekten" det centrala. Om denna blir tillräckligt stark omöjliggörs alla traditionella förutsättningar för upprätthållande av en långsiktig och varaktig mänsklig kultur över huvud taget. Här går de verkliga politiska skiljelinjerna. Kullenberg och hans meningsfränder tycks dock ändå se den här efemära masseffekten som något i grund och botten positivt:

Samtidigt som denna politiska praktik [knapptryckningens politik] ter sig fragmenterad är det just i förmågan till glömska som nätvaron har möjlighet att etablera en annan typ av demokrati. Nätvaron och nätpolitiken sammanfaller, och en nätets politik blir en gemenskapens politik. [s 30]

Det där tror jag inte alls på. Jag ser det som något man behöver vara medveten om och ta hänsyn till, men jag ser det inte som något som i sig rymmer några självklart positiva kvaliteter (därmed inte sagt att det inte kan rymma sådana). Om nätvaron präglas av korttidsminne, på grund av hur internet oundvikligen fungerar och vad det ger upphov till (totalt oöverskådliga informationsmängder), så blir alla "gemenskaper" som uppstår där lika efemära, lika flyktiga. Verklig kulturbildning och kulturförmedling kräver varaktiga mänskliga kontakter och varaktiga och kunskapsmässigt hållfasta förmedlingsprocedurer, i vilka människor och inte maskiner är de som sållar informationen -- exakt det som internetvaron som sådan inte kan tillhandahålla. I detta, som jag ser det, genuint kulturfrämjande perspektiv kan internet alltid enbart vara ett komplement, aldrig själva fokus. En oreflekterad, tillfälligt uppmärksamhetsstyrd och korttidsminnespräglad internetvaro är destruktiv för varaktig och hållbar kulturutveckling och därmed också för de politiska strävanden som syftar till att bibehålla och förstärka en sådan.

Jag har i flera texter påpekat att det Kullenberg beskriver i termer av "smitta" och "korttidsminne" är symtom på en darwinistisk process, där värdebaserade avgöranden får allt svårare att hävda sig på något verkligt konstruktivt sätt. (Se t ex dessa länkar: 1, 2.) Arkiv, särskilt inte elektroniska arkiv, kan inte ersätta kultur och värdebildning värd namnet. Kullenberg är på ett annat spår:

Nätvarons nomos står i kontrast till den traditionella politik som syftat till att skapa generella lagar, principer och sanningar. [...] människor utvecklar en praxis genom samvaro snarare än genom fastställandet av politiska program eller ideologiska manualer. [...] Det innebär dock inte att mer övergripande ideal och föreställningar är helt överflödiga. Snarare existerar de som en passiv bakgrund till den aktiva nätpolitiken. [s 36]

Jag tolkar detta sålunda: För Kullenberg finns det en antites eller dikotomi mellan det friare och spontanare utbytet i den typ av nätvaro som han försvarar, å ena sidan, och det programmatiska i "ideologiska manualer". Men i nästa andetag erkänner han att det krävs "övergripande ideal"; således kan det egentligen inte vara fråga om någon antites, utan bara om hur något uttrycks. Det behöver inte vara en manual. Och "den traditionella politiken" behöver inte identifieras med parlamentarisk, representativ demokrati av nuvarande snitt. Andra demokratiska former är möjliga, med eller utan nätvaro, men i inget fall kan övergripande ideal vara "passiva". Det är just diskussionen om sådana ideal och deras aktiva hävdande och främjande som är politik. Att tala om en speciell, aktiv nätpolitik som inte aktivt hävdar och strävar efter att främja några högre ideal, även oavsett nätet, -- vad handlar det om? Det är i mina ögon att dra upp en skiljelinje där ingen borde finnas. Att höja även den nätpolitiska diskussionen till den här nivån, till att handla om fundamentala mänskliga värden och deras hävdande, är också förutsättningen för att kritiken mot ett mera låst och kontrollerat internet ska få något verkligt bett.

Detta borde bli särskilt tydligt i nästa del av boken, som handlar om den "panspektriska" övervakningen av allas nätvaro. ("Panspektron" är en förskräcklig nybildning. Eftersom vi ändå måste röra oss med metaforer, finns det inget avgörande skäl att överge det mera stilfulla "panoptikon"; man behöver inte ta det "optiska" bokstavligt.) Kullenberg:

I skärningspunkten mellan de panspektriska ekonomierna och den statliga viljan till kontroll över internet uppstår ett speciellt subjekt som synliggörs med hjälp av digitalt genererade datamönster. Detta subjekt underordnar sig dem som besitter de datamönster som beskriver dess vanor, beteenden och preferenser, eftersom dessa mönster ligger till grund för beslut tagna bortom subjektets medvetenhet därom. [s 54]

Datorerna, myndigheterna och företagen vet mer om dina digitala spår än du själv någonsin kan veta. [s 55]

(För den som vill fördjupa sig i denna problematik rekommenderas iSpy: Surveillance and Power in the Interactive Era.) Jag kan inte se det här som något annat än ytterligare ett symtom på hur det som borde vara människovärdet underordnas modellbaserade, maskinella rutiner. Det går inte att reducera frågan till att bara handla om övervakning. Mera fundamentalt handlar det hela om huruvida vi över huvud taget borde låta oss underkastas den sorts modelltänkande som ligger bakom teknologierna i fråga. Med andra ord: den nätpolitiska problematken, liksom politik i allmänhet, går egentligen mycket djupare än till att bara handla om inflytande. Frågan är ju vilka fundamentala värden som bör ha inflytande och varför.

/Per

Strödda kommentarer apropå Kobras Google-dokumentär

Kobra intervjuar Nicklas Lundblad apropå inegritet och den information Google har. Han säger att ”den blir ju inte läst, det är ju bara en maskin som gör en matchning”. Det är ett märkligt och sakligt sett ohållbart argument, som utgår från att det bara är om en människa tar del av allt du gör med Googles hjälp, som vi har ett integritetsproblem. Det bortser från möjligheten att människor när som helst kan ta del av den maskinellt insamlade och behandlade informationen. Dessutom är det felaktigt att betrakta så intelligenta maskiner som det handlar om här som "neutrala", bara för att de är automatiska. Den här sortens gränsdragningar mellan människa och maskin är faktiskt intellektuellt lurendejeri, vare sig man tror på det själv eller inte.

Lundblad framhäver också att ”det är lätt att lämna Google”, men nog tusan behåller de alla data även om du avslutar ditt konto, eller slutar använda sökfunktionen. ”Det finns inget gratis... det mesta på nätet är annonsdrivet och det ska man inte sticka under stol med” medger han dock. Har du tänkt på vad det är du skänker Google, som de sen tjänar pengar på? Kobras guide på Googleplex i Kalifornien betonar också allt som är ”gratis” för de anställda: maten, gymmen, tvättmaskinerna, etc.... Man ”kan tvätta på jobbet och slippa tänka på det”.

Den tekniskt beundransvärda musikvideon, med ”din egen gata” som scen, kan bara ses i Google Chrome och är framställd med hjälp av Google-tjänster, som Maps och Street View. Själv slås jag mest av att människan i filmen i mina ögon ser ut att befinna sig i panisk flykt, bl a förföljd av framexploderande träd som tränger sig upp – och in i ens egen (gatu)värld.

Barnkammarmiljön i Googleplex gör mig illa till mods. Jag får ett intryck av lekstuga för överintelligenta barn, allihop självmedvetet uppfyllda av att skapa ”framtiden”. Jag blir illa till mods därför att överintelligenta barn sällan känner sig hemma i sociala sammanhang med mindre intelligenta, mera konventionella personer, och därför inte heller har någon riktig känsla för andra värden än de som kräver hög intelligens. De är i alla fall starkt benägna att smickras av allt som stimulerar och nyttjar deras överlägsna förmågor.

Hela den omhändertagande ”gratis” arbetsmiljön understryker hur bortskämd man är och har ”rätt” att känna sig, när man väl har fått önskejobbet. Hög intelligens, hög status, stor ytlig frihet; allt detta främjar individuell kreativitet, men lika väl som Googles hundratals miljoner användare i själva verket arbetar gratis för Google, lika väl säljer ju dess avlönade arbetare sin kreativitet till företaget; de är, för att uttrycka det rått, andligen prostituerade. Inte för att detta skiljer dem från andra intelligenta arbetsmyror, men det blir speciellt när deras arbetsplats framställs som så godsint. De tycks ha ett behov av att övertyga sig om att de prostituerar sig för något gott, och jag ser en stark psykologisk motivation att framställa det man gör som någon sorts välgörenhet, fastän Google til syvende og sidst inte skiljer sig från vilket annat vinstdrivande företag som helst, annat än vad gäller magnituden på sitt inflytande och sin tekniska förmåga.

”Att vi vet allt och känner till allt, det är ju en vanlig missuppfattning” säger Googles Sverige-vd. ”Vi vill ge så bra sökresultat som möjligt och då struntar vi ju i om det är Kalle Anka eller Maria Johansson som söker”. Detta är om möjligt ännu mera missvisande än Lundblads kommentar om att det bara är maskiner som ”vet” något. Hela poängen med Googles gigantiska databaser är ju att de används till att skräddarsy annonsering t ex, så individuellt anpassat det bara går. Det är också fullt möjligt att identifiera personer enbart p g a deras sökningar i en sökmotor.

”Det är användarna som bestämmer hur stora vi är och hur mäktiga vi är” säger hon också. Det är riktigt. Om Google i förlängningen medför en samhällsförändring i någon icke önskvärd riktning, då är vi alla medskyldiga. Desto större anledning, alltså, att ha koll på vad företaget gör och kan göra, samt också på vad vi själva möjliggör, genom att oreflekterat bjuda på oss. (Samma påpekande gäller förstås även Facebook, t ex).

/Per

Ett infontologiskt manifest

Tro att du kan ha fel.
Studera det du inte håller med om.
Jämför med det du trodde innan.
Vad tror du nu?

Rationalitet är inte alltid bra.
Rationalism är en styggelse.
Du tror att du är rationell.
Men du drar bara de logiska slutsatserna av dina fördomar.

Din berättelse om dig själv är inte rationell.
Är du man, sätt tofsar i håret.
Är du kvinna, grabba tag.
Motståndet du upplever är inte rationellt.
Det kommer från historien andra berättar om dig.
Härma den inte.

Teknik är förverkligade fantasier.
Tror du att tekniken är neutral?
Då bekänner du dig till dess fantasier.
Du förtrollas.

Datasystem på datasystem leder åt helvete.
Vägen till helvetet är stensatt av goda föresatser.
Ju fler goda föresatser utan omdöme desto värre helvete.

Med möjligheten att veta följer skyldigheten att inte döma.
När alla kan veta allt om alla,
vem är då skyldig att hålla tyst?

Var medveten om att du är en komponent.
Idag är alla delar av maskineriet.
Både på toppen och i botten.
Skillnaden mellan människor är mellan de medvetna och de omedvetna.
De medvetna genomskådar arrangemanget och hittar luckorna.

Den mänskliga faktorn -- det är jag.
Är du en felkälla i maskineriet?
Var stolt över det.
Vi behöver sådana som du.

Se till att ha styrfart i strömmen.
Utvecklingen verkar rasa framåt.
Spolas du med eller paddlar du mellan blindskären?
Det är skillnaden mellan att tappa bort sig och veta vad man gör.
(Det finns inga ledare.)

Kollektivet är alltid korkat.
Om vi önskar vishet och godhet måste vi fixa det själva,
var och en.

Vi är inte skapelsens krona.
Men du skulle kunna bli det, i din värld.
Ju fler kronor, desto bättre värld.

Lever du i framtiden?
Om inte, gör vad du kan nu.
Men tänk efter först.

Medvetenhet är det högsta värdet.
Sedan är det upp till dig.

http://infontology.org

Google instants sorgliga censurlista

Google instant är en teknik som ännu inte nått svenska Google fullt ut (fast man kan testa genom att sätta sitt språk till engelska i inställningarna för sök). Det går ut på att man inte behöver trycka "Sök", utan resultaten kommer medan man skriver. (Det är provocerande att de får sökningarna att gå så fort!)

Enligt Google sparar detta väldigt mycket tid, och om alla skulle använda det i stället för vanlig sökning, skulle man spara 11 timmar varje sekund!

Tyvärr har då Google kommit på att man skulle kunna få oönskade resultat på vägen som man inte skulle vilja se, och infört en lista med ord och fraser som inte triggar en Instant-sökning. Listan finns här, den är självklart full av snusk, så välj rätt tillfälle för att titta på den.

Det är lite sorgligt att man behöver censurera sökningar på det här sättet, men efter att ha gjort en bildsökning på exempelvis "normal" förstår man att träffmängden är lite snedfördelad.

/Simon

Specifik allmänbildning: giftinnehåll i insjöfisk

Ibland kommer jag att tänka på saker som är självklara för mig men som vissa grupper kanske inte fått i sig med modersmjölken. Nu tänker jag specifikt på kunskapen om att man ska vara restriktiv med att äta insjöfisk för att den kan innehålla tungmetaller.

Allmänbildning (eller "gemensam bildning" kanske är en bättre term) har lite olika egenskaper som jag inte är riktigt säker på:

* Allmänbildning är det som man slipper säga till de flesta, alltså det man kan ta för givet att personer som man inte känner ändå vet om en, och om samhället.

* Allmänbildning är oftast inte specifik, och varar ofta ganska lång tid. Undantag är förstås plötsliga förändringar som får stort genomslag. Att efter Palmemordet eller terrorattackerna 11 september 2001 inte känna till dessa är väldigt konstigt.

* Allmänbildning är inte den sortens specifika kunskap som SCB anser den vara. Den är inte att känna till arbetslösheten i de 16 Euroländerna på en procent när, i januari 2010, kanske inte ens att veta om den är 5, 10 eller 15 %, men däremot att veta att 15 % arbetslöshet är en mycket hög siffra, med europeiska mått idag i alla fall.

* Allmänbildning är ofta svår att lära ut, även om man kan bli uppmärksam på den och börja samla på den. Anledningen till att den är svår att lära ut är ju att man oftast inte behöver berätta den för folk eftersom de redan vet. På KTH finns det en kurs i allmänbildning för ingenjörer för att studenten efter kursen ska "kunna delta i samtal och debatt med andra än tekniker" och kunna "anlägga nya tänkesätt i sitt yrkesliv". Att en sån kurs finns känns kanske som ett tecken just på att allmänbildningen håller på att bli mer klickformig snarare än utsmetad över hela befolkningen. (Per säger ibland att det inte finns nån "kultur" utan bara "subkulturer" nuförtiden.)

* Nationalencyklopedin har även med att man ibland innefattar en "allmän mognad i omdömet och ett medvetande om den egna kunskapens gränser".

I den tyska artikeln Allgemeinbildung på Wikipedia finns några för mig förvånande inslag. Det står en del om "den bildning som man måste förvärva för att överhuvudtaget vara människa". ("ob ein Bildungsinhalt von jedem Menschen erworben werden muss, um überhaupt Mensch zu sein").

Det känns som om det tyska kriteriet hamnar på en ännu "lägre" nivå än när man i Sverige diskuterar allmänbildning. I kursen från KTH står det exempelvis som kriterium att "känna igen bildningsfragment som det ofta anspelas på i allmänna texter". Kanhända är detta för att vi i Sverige ändå under lång tid har haft en kulturellt mycket sammanhållen kultur, men jag är öppen för alternativa tolkningsförslag.

Men här kommer vi in på ännu en distinktion, den mellan allmänbildning och kuriosa, eller trivia. Svenska Wikipedia sätter upp allmänbildning och trivia som motsatser, men ser man till KTH-kursen så känns det mer som att det är trivia som är de bildningsfragment man ska känna till när man läser "allmänna texter", och det är kanske också ofta den sortens kunskaper som håller ihop en (sub)kultur, när de skapar igenkänning mellan olika grupper.

Här är ett äldre inlägg som handlar om olika nivåer av förklaringar, givet åhörarnas (förväntade) kunskaper.

Jag tror att man skulle behöva ta fram ett antal exempel och pröva mot kriterierna ovan. Låt oss här begränsa oss till exemplet med insjöfisk.

Jag bor inbäddad i småländska skogar, och vid stränderna av dessa står det ofta fiskare, som påtagligt ofta är invandrare. För den som har gått i svensk skola (och/eller varit gravid i Sverige) tror jag att det är en självklarhet att inte äta insjöfisk alltför ofta, på grund av miljögifter, men är det fallet även för en invandrare? Emellanåt läser man om personer som ätit vanliga svenska giftsvampar, och jag har fått för mig att det oproportionerligt ofta varit personer med annat ursprung än Sverige.

Frågan har inte så mycket med det specifika fallet att göra som den mer allmänna frågan "hur tar en ny medlem av en (sub)kultur till sig de delar av kulturen som är så självklara att de aldrig diskuteras?". Det är kanske till och med en fråga som skulle lämpa sig för akademiska metoder för utforskande.

/Simon